Det svenska klansamhället

Eko-byn

– Den är tvättad, invändigt och utvändigt. Inte av vem som helst, utan av äkta proffs.

En svensk vän såg på en begagnad Volvo i de centrala delarna av Göteborgsstadsdelen Hisingen. Att han agerade defensivt, som svensk god ton tillåter, tolkade bilförsäljaren som ett tecken på att svensken inte kunde skilja bak och fram på en bil, och försökte därför att lura honom.

Vi sitter utanför vännens igloo-stuga i Skärhäll och blickar in i den svenska sommarnatten. I bakgrunden hörs Cornelis Vreeswijk sjunga “Från Öckerö loge hörs dragspel och bas, och fullmånen lyser som var den av glas”. Vi lyssnar fåordigt innan han avslutar sin historia med orden ”vi lurar visst varandra nu förtiden”. Han hade upplevt mötet som ett tillitsbrott. Det hade trampat på en svensk identitet, som han inte är uppfylld av, men som uppenbarligen fanns där ändå.

Vi satt för oss själva och han skulle troligtvis inte ha berättat historien om det var fler närvarande, för ekobyn söder om Strömstad präglas – vid sidan av en öppensinnad individualism – också av en slags ”intolerant tolerans”. Ett exempel: Svenskar flyttar från invandrartäta områden, men förblir överraskande positiva till invandring, enligt opinionsmätningarna. Det kan bero på att allt fler svenskar har invandrarbakgrund, 23 procent.

I kölvattnet av migrationskrisen 2015 flyttade staten många från kategorin asylsökande med permanent uppehållstillstånd till temporärt uppehållstillstånd. För många är det en distinktion utan praktisk betydelse, eftersom asylsökande i praktiken ofta blir kvar i landet i alla fall. Åtstramningen har följts av en liberalisering av arbetsvisum för personer från länder utanför EU med mer än 20 000 utfärdade under 2018. Samtidigt utvandrar svenskar i den högsta takten på lång tid, 16 555 bara under 2018.

Vi antar gärna att företeelser som i samhället anses  ”goda” skall vara ömsesidigt förstärkande, som att invandring skapar ett mer dynamiskt samhälle. Erfarenheterna från Sverige skapar dock frågetecken kring det senare. Trots att den svenska välfärdsstaten kostar hälften av bruttonationalprodukten kommer den ofta till korta. Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson skrev 2016:

Samtidigt som BNP har bromsat in och BNP per capita har varit i princip stillastående i ett decennium har dock mängden samhällsproblem – eller utmaningar, som de kallas när det saknas lösningar – vuxit.

Integrationen är en utmaning, skolan är en utmaning, långtidsarbetslösheten i utsatta grupper är en utmaning, den demografiska utvecklingen med en åldrande befolkning är en utmaning, brinnande bilar i utanförskapsområdena är en utmaning, kommunernas ekonomi är en utmaning, polisbristen är en utmaning, utmattningssyndrom bland socialsekreterare är en utmaning, och så vidare.

Christiania i Göteborg 

De djupa fåtöljerna i foajén på det ärevördiga Hotell Eggers är som en baksmälla i plysch, Hotellet i centrala Göteborg är hemmaplan för norrmän, eftersom det här är det gamla hotellet Christiania som bytte namn innan unionen upplöstes år 1905. I stolen mittemot sitter skribenten Sofie Löwenmark. Hon är halvmarockan och har skrivit för Expressen och Göteborgs-Posten, efter sitt publika genombrott här i Smedjan.

Vi talar om utvecklingen som har gjort Göteborg till en etniskt segregerad stad. På frågan om varför detta intresserar henne svarar hon:

– Det är klart att detta berör mig direkt, jag har rötter i bägge kulturer. 

Hon ler skälmskt och säger:

– Det hjälper naturligtvis att jag inte lika lätt kan avfärdas med rasismanklagelser.

Är det fortfarande ett problem i Sverige?

– Ooo ja, ler hon.

Löwenmark är en skygg kvinna; hon talar lågmält i fullständiga meningar, det är nästan så att man kan höra varje kommatecken. Hon menar att svårigheterna med att påpeka uppenbara utmaningar med landets integrationspolitik tidigare hade att göra med medieklimatet. Hon menar att detta har förbättrats på senare år, nu är det politikerna som står i vägen för att ta konsekvenserna av vad man vet.

– Under valkampanjen 2018 var alla överens om att segregation är ett problem. Men lösningarna som presenterades var bara större versioner av den politik som orsakat problemen. Man tror att man kan lösa problemen genom att kasta pengar på dem.

Det är framför allt frågor som rör kvinnors situation i de invandrartäta områdena som engagerar henne.

– Svenskarna har flyttat och den svenska kulturen har blivit ersatt av någonting annat.

Vad är då det här ”andra”?

– Det är ingen enhetlig kultur som kännetecknar de invandrartäta stadsdelarna, men säkert är att mycket av de pengar som staten lägger på integrationsprojekt hamnar i händerna på människor som tar avstånd från svensk kultur.

I sitt arbete har Löwenmark avslöjat att staten subventionerar islamisk fundamentalism i radikala moskéer och muslimska friskolor.

– Det är fortfarande en etablerad sanning att problemen i de invandrartäta stadsdelarna springer ur ekonomisk ojämlikhet, inte kultur. Invandrad kultur ses per definition som en berikning.

Lite skamset erkänner Löwenmark att hon själv har tagits in i värmen som en ”som säger något viktigt”, men utan något egentligt inflytande.

– Jag tror att det har att göra med svenskt självförakt. 

Svenskt självförakt

Det är en del av den svenska kulturen att ringakta sig själv. Redan 1911 skrev statistikern Gustav Sundbärg i boken Det svenska folket: ”Om någon säger något dåligt om Sverige, accepteras detta utan tvekan. I sådana fall behövs ingen granskning, anklagelsen anses vara sann, därom kan det inte råda något tvivel.”

Det finns många tänkbara förklaringar till att svenskarnas syn på nationen har varit mindre odelat positiv än i Danmark och Norge. En del av förklaringen kan vara att Sverige inte blev en nationalstat i dess moderna mening förrän efter förlusten av Norge 1905. Fram till dess var Sverige centrum för ett multietniskt storrike, åtminstone var det dess ambition.

Sedan Sverige trängts tillbaka till sina kärnområden blev inte nationen en samlande kraft. Den rasande nationalismen i början av 1900-talet knöt nationalismen till den politiska högersidan. Detta tydliggjordes under Strindbergsfejden, en kulturdebatt 1909–1910 då författaren August Strindberg fronderade mot nationalismen i en 500 sidor lång tidningsdebatt mot de nationalkonservativa, bland andra upptäcktsresanden Sven Hedin.

Efter första världskriget utvecklades det man kallar för ”kulturvänster” inom universitet, medier och övriga kulturinstitutioner, en problematiserande syn på nationen. Delvis var det som en följd av att högerradikala grupper svepte sig i flaggan, vilket de fortfarande gör. Poängen kan vara överdriven, men bidrar till att förklara varför svenskarna har färre patriotiska ritualer än norrmän och danskar.

Under 1970-talet blomstrade de svenska motkulturerna, där teorin om ”etnokulturell vit repression” först fann fäste. I korthet går den ut på att vita är historiens eviga förövare. Den kulturella vänstersidan i Sverige svärmar för en radikal social omläggning av samhället. I Sverige blev dess dominans mer genomgripande och förmågan att skambelägga meningsmotståndare mer effektiv än i andra nordiska länder.

Detta är bakgrunden till det som integrationsforskaren Grete Brochmann belyser i antologin Skandinavisk oro: invandring och välfärdspolitik (2018). Medan man i Danmark, och i mindre utsträckning i Norge, hävdade att det är invandrare som ska integrera sig, lade svenskarna integrationsbördan på majoritetsbefolkningen.

Hon sammanfattar: ”Majoritetens kulturella intressen blev underordnade i detta sammanhang.” Utredningen Jämlikhet, valfrihet och samverkan (1975) knäsatte principen att invandrare skulle erbjudas språksundervisning, men inte förväntas omfamna svensk kultur. De skulle dock få bidrag för att bevara kulturen från sina ursprungsländer.

En konsekvens av detta blev att den svenska identiteten tömdes på innehåll och introducerades som en minsta gemensam nämnare för alla världens kulturer. Den svenska nationen fick betala för den stora invandringen med sitt ”vi”. Kändishistorikern Ingrid Lomfors gav projektet akademisk bekräftelse när hon 2016 slog fast: ”Det finns ingen inhemsk svensk kultur.”

Denna radikala tankegång ersatte den mer inkluderande medborgarskapstanken. Försvar av svensk kultur misstänkliggjordes genom att begreppet ”rasism” utvidgades till att omfatta kulturalism, alltså kritik av kulturella praktiker. Kulturvänstern förenade dominans med en självbild som förtryckt, eller åtminstone som de förtrycktas ständiga representanter.

Denna logik dominerar alltjämt i Sverige. Invandringspolitiken bottnar i en bred elitkonsensus om att man behöver komplettera det problematiska ”vita” Sverige med ”mångfald” utifrån. Eller som statsminister Fredrik Reinfeldt uttryckte det 2006: ”Bara barbariet är ursvenskt Resten av utvecklingen kommer utifrån”. 

Integrationspolisen

Ulf Boström är Sveriges ende integrationspolis, knuten till poliskontoret i Angered, där tre fjärdedelar av de 51 000 invånarna är invandrare eller barn till invandrare. 26 procent av invandrare med ickevästlig bakgrund bor på platser som Angered. Boströms unika roll är dels en konsekvens av den svenska närpolisreformen som nedprioriterar polisens länsmannafunktion. Angered har insett att lokalkännedom och närvaro krävs.

Fönstret på Boströms kontor ramar in en bild av ett Tetrisspel i betong. Han talar med fåordig auktoritet, som en officer avlägger rapport. Skolavhopp, bidragsberoende, anmälda lagbrott och uppklarningsgrad kvantifieras över tid. Trenderna är negativa. Boström beskriver effekten av att många barn till invandrare inte skaffar sig tillräcklig utbildning för att kunna få arbete: 

– Olika former av brott och svart arbete är vägen till en självständig inkomst för många.

Många ungdomar, speciellt pojkarna, lämnar skolan utan tillräcklig språklig och kulturell kompetens. Hemma lever en, ofta bägge, föräldrarna på bidrag. 

– Vi har spenderat stora resurser på att få in människor på arbetsmarknaden, med små resultat, dels för att låglönearbete är mindre attraktivt än bidrag, dels för att detta inte är efterfrågad arbetskraft.

Boström är frustrerad över regeringens tafatta respons på vad han anser vara en kris i ”hans” grannskap: 

– Vi saknar de rätta verktygen på grund av kunskapsbrist. 

Han menar att en del av anledningen är att invandrare som inte kommer bli svenska har fått genomslag i politiska partier. Resultatet är att integrationspolitiken i hög grad definieras av sådana invandrare.

En annan punkt som Boström betonar är hur Sveriges muslimska råd, med Islamiska Förbundet (IF), har lyckats göra sig till talespersoner för alla Sveriges cirka 800 000 muslimer, trots att runt hälften av dessa är sekulära. IF främjar en konservativ tolkning av islam som enligt Boström har bidragit till att moderata moskéer blir mer utsatta, färre och fattigare, medan politisk islam har blivit vanligare.

När jag ber honom att förklara grunden till denna utveckling suckar han:

– Flera partier har dessvärre tillåtit att deras sekulära parti utsatts för inflytande från minoritetsmuslimsk politisk islam i mer än tjugo år, och därmed avvikit från det sekulära, demokratiska tillvägagångssättet. Då följer naturligt en utveckling av olika parallella socioislamiska arrangemang i samhället. Således har också delar av Angered utvecklat en parallell social ordning.

Ombedd att beskriva denna parallella ordning säger han:

– De papperslösa och bråkstakarna är på bottnen. Ovanför dessa finns de småkriminella, som får bekräftelse från vissa moskéer som signalerar att det svenska samhället har svikit dem, att de är offer. På toppen sitter klanledare och moskéns auktoriteter som tidvis fungerar som mellanhänder gentemot statsmakten.

Boström menar att detta upprätthålles genom så kallad hederskultur, där social kontroll upprätthålles, bland annat genom hot, tvång och våld. Speciellt flickor hamnar i en omöjlig situation där det svenska systemet kräver en anmälan för att gripa in, medan en anmälan av en far, farbror eller bror skulle leda till social utstötning, ett hemskt alternativ för ungdomar som är främmande för det svenska samhället där de skulle behöva leva vidare, ensamma.

Boström följer med hela vägen ned till porten. Till sist säger han

– Vi kan ha fem år på oss att starta en positiv demokratisk utveckling i Sveriges utsatta områden. 

Men, frågar jag, detta följer inte av siffrorna du lade fram? Han drar upp blixtlåset på skinnjackan.

– Vi kan ha fem år på oss att göra det rätta, men beslutet skulle ha fattats för 25 år sedan.

 

Handlar det om klan?

Svenska invandrarstadsdelar är inte en ”salladsskål” av homogena minoritetsenklaver där entreprenörsandan blomstrar. Det är inte ”chinatown”. Stadsdelarna rymmer ofta 30–40 olika etniciteter. Islam är en faktor som förenar många, men försök att reproducera islamisk kultur har haft få framgångar, förutom användningen av hijab som identitetsmarkör.

En distinkt subkultur har uppstått. Detta beskrivs i polisrapporten ”Utsatta områden”, varav det finns 60 i Sverige 2019. Alla är platser där minoriteterna är i majoritet. Utsatta områden präglas, enligt rapporten, av etniska konflikter, norm- och lagbrytande uppträdande, ovilja att samarbeta med polisen, samt en ”alternativ social ordning”.

Någonting nytt verkar ha uppstått i mötet mellan ickevästliga kulturer i en generös välfärdsstat utan något mål för assimilering. En tänkbar förklaring till fenomenet kan ligga i klanimpulsen. ”Klan” klingar exotiskt. Detta kommer, skriver Per Brinkemo i boken Mellan klan och stat (Timbro 2014) av att vi ser den liberala rättsstaten som naturgiven och klanen som ett passerat stadium.

Brinkemo påpekar att klan är ett, historiskt sett, uppenbart sätt att organisera samhällen på. Klanen garanterar ömsesidighet som förutom gemenskap också kan tillhandahålla rättvisa och välfärd. Det kräver kontroll över medlemmarna. Klanen står kollektivt ansvarig för vad varje medlem gör. Klanens status är baserad på det faktum att varje medlem ser sig som försvarare av kollektivets heder.

Att lämna klanen innebär att man inte längre har tillgång till de juridiska, ekonomiska och sociala nätverken. Varje persons värde i klanen är således knutet till de övriga klanmedlemmarnas handlingar. Medan den svenska staten inte längre refererar till ett folk, utan till en befolkning som består av autonoma individer, ser klanen sig som en kollektiv organism.

Klanlogiken är inte främmande för Skandinavien. Ätterna i sagalitteraturen är klaner. Den norska utvandringen till Island kan ses som ett sista försvar av klankulturen mot den framväxande statsmakten. Frånvaron av centralmakt med våldsmonopol har uppenbara svagheter. De första 100 åren var det kungalösa landet präglat av blodiga ättefejder, beskrivet i de isländska sagorna.

Historikern Mark S Weiner beskriver klanen som en kollektiv identitet. Han liknar klanen vid ett försäkringsbolag som man inte kan lämna. Klanen kan frigöra dig från andra identiteter. För unga med invandrarbakgrund, uppvuxna i Sverige, kan klankulturen vara ett sätt att frigöra sig från föräldrarnas kulturella bagage, som ofta saknar lockelse.

Klanen konkurrerar med kärnfamiljen om individens lojalitet. Nationell gemenskap är oförenlig med klansamhället. Men motsättningen med den moderna staten är ännu mer grundläggande. Weiner ser staten som garant för individens självständighet. Han påpekar att en svag statsmakt, som inte kräver lojalitet eller anslutning, kan försvaga individens frihet.

Lars Trägårdh och Henrik Berggren bidrar med vad som kan vara en kompletterande förklaring i boken Är svensken människa? (2015). Där beskrivs drivkraften i den skandinaviska välfärdsstaten som önskan att frigöra den enskilde medborgaren från beroende av familj: fattiga från allmosor, kvinnor från äkta makar, barn från föräldrar och äldre från sina barn.

De skandinaviska länderna är kanske de mest individualistiska samhällena på jorden, något som paradoxalt nog har visat sig vara en rik jordmån för arkaiska sätt att organisera samhällen. De nordiska länderna har på senare år haft hög invandring från länder där klankulturer råder. Men de utgör inte majoriteten, långt ifrån, så hur kan deras logik vinna genomslag?

Ekonomen Nassim Taleb beskriver i boken Skin in the game (2018) dynamiken som uppstår när en envis minoritet överför sina preferenser på en majoritet utan starka preferenser. Han påpekar att allt fler av köttprodukterna som säljs i Storbritannien är halal, eftersom minoriteten inte vill äta kött som är slaktat på annat vis, medan majoriteten inte bryr sig.

Vi har alla ett begränsat antal sociala interaktioner på en dag. När Sveriges utsatta områden har allt färre etniskt svenska invånare, kommer allt färre av mötena att äga rum mellan infödda och invandrare. Det reducerar potentialen för det slags informella integration som motståndare till formella integrationskrav ofta lyfter fram som ett bättre alternativ.

Ett sista element som kan ha gjort framväxten av klansamhällen möjlig är den universella välfärdsstaten. Den höga andelen bidragsberoende bland dem som lever i de utsatta områdena, gör klansystemet ekonomiskt bärkraftigt. Ur klanens perspektiv innebär välfärdsstaten gratispengar; auktoritet och anslutning följer andra maktstrukturer.

Den svenska staten finansierar dessutom etniska föreningar och bidrar till att formalisera maktstrukturer genom att acceptera dem som utger sig för att tala å hela gruppers vägnar som legitima talespersoner. Klanperspektivet kan således bidra till att förklara varför enskilda grupper integreras i det svenska samhället, medan andra odlar sitt utanförskap.

Vi underskattar styrkan i klansamhället. Snabbt fallande tillitssiffror i Sveriges invandrartäta stadsdelar indikerar att det inte är givet att den liberala välfärdsstaten kommer att övervinna klanimpulsen. Den svenska staten är Europas sista principiella försvarare av mångkulturalismen. Således kan den liberala välfärdsstaten ha blivit klansamhällets räddning.