Det socialdemokratiska jobbfiaskot

Målet att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 slogs fast av Stefan Löfven vid Socialdemokraternas partikongress 2013 och blev ett mantra under valrörelsen året därpå. Löftet har sedan dess tonats ned av regeringen och i regeringsförklaringen som nu presenterats är målet helt borttaget.

Det är inte konstigt. Projektet har blivit ett totalfiasko. Trots brinnande högkonjunktur har Sverige tappat placeringar i den internationella jämförelsen av arbetslöshetsstatistiken, och halkat ned från 10:e till 18:e plats. I dag ligger Tyskland betydligt bättre till med en arbetslöshet på 3,3 procent, mot Sveriges 6,1 procent. Storbritannien är nere på 4 procent. Det har dock inte hindrat finansminister Magdalena Andersson (S) från att presentera skönmålade prognoser vad gäller tillväxten, de offentliga finanserna och arbetslösheten.

I verkligheten är Sverige nu ett av de länder i EU som har lägst BNP-tillväxt per capita och arbetslöshetssiffrorna är betydligt dystrare än regeringen känts vid. Hennes glädjekalkyler resulterade bland annat i att pengarna till a-kassan för 2018 tog slut redan i oktober. Det saknades över 2 miljarder kronor, vilket gjorde att pengar fick tas från 2019 års anslag.

Tack vare högkonjunkturen har arbetslösheten sjunkit från 7,9 procent de senaste fyra åren, men det är ingenting regeringen kan ta åt sig äran för. Snarare är det oroväckande att siffrorna inte ser bättre ut. Mycket beror också på att regeringen gömmer undan en stor del av den faktiska arbetslösheten i anställningssubventioner – inte minst för nyanlända.

Bland annat framhåller regeringen de dyra, till 100 procent subventionerade, extratjänsterna som ett framgångsexempel för att få människor i sysselsättning. Att extratjänsterna nu börjat användas beror dock på att kommunerna och landstingen får stora bonusar för att anställa personer med denna subvention och att det är relativt högutbildade personer som anställs – som annars sannolikt hade kunnat få ett vanligt jobb. Regeringen försöker alltså infria sitt löfte genom att låsa in fel grupper i sina program.

Den förra rödgröna regeringen genomförde inga strukturreformer för att öppna upp den reguljära arbetsmarknaden för svagare grupper, som att göra arbetsrätten mer flexibel och sänka kostnaden för att anställa. Effekterna av den stängda arbetsmarknaden kommer att bli betydligt mer kännbara när konjunkturen vänder. Då kommer det bli ännu svårare för lågutbildade personer att få ett jobb, vilket dels kommer elda på segregationen och utanförskapet, dels bli extremt dyrt för skattebetalarna som ska försörja de arbetslösa med bidrag.

Uppenbarligen börjar hon redan ta avstånd från de eftergifter Socialdemokraterna gjort för att sitta kvar vid makten.

I en intervju med Ekot skyller arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) på att förutsättningarna för att nå jobbmålet har förändrats eftersom regeringen tvingas styra med en M/KD-budget. Att den efter några veckor skulle ha givit sådana implikationer är naturligtvis orimligt och målet var inte i närheten av att uppnås i slutet av december heller. Johansson verkar också mena att den politik som överenskommelsen med Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet innehåller är anledningen till att man tvingas slopa det utlovade jobbmålet. Uppenbarligen börjar hon redan ta avstånd från de eftergifter Socialdemokraterna gjort för att sitta kvar vid makten. Det bådar inte gott för samarbetet med de forna allianspartierna.

Orsaken till det misslyckade jobbmålet är den sittande regeringens politik, samt de (även borgerliga) politiker som i decennier har skyddat de regelverk som stänger ute de allra svagaste från arbetsmarknaden.

I stället för att skylla ifrån sig och stoppa huvudet i sanden, borde Ylva Johansson ta en annan väg framåt. Arbetsförmedlingen måste läggas ner i sin nuvarande form – i dag är verksamheten extremt dyr och ineffektiv, och låser in arbetslösa i program som leder dem bort från arbetsmarknaden. Arbetsrätten måste reformeras, framför allt anställningsskyddet. I dag är det alltför riskfyllt för arbetsgivare att anställa framför allt personer med lägre kvalifikationer, eftersom det kan bli svårt att avbryta anställningen om det inte fungerar.

Skatterna måste också bli lägre så det blir billigare att anställa. Ylva Johansson borde därför välkomna både M/KD-budgetens innehåll och de liberala reformer som ligger i överenskommelsen.