Det räcker inte att få ordning på Sverige

I ett av de sista avsnitten av SVT:s fantastiska satirprogram ”Herr Talman” får man följa Ulf Kristersson under Tidöpartiernas förhandlingar dagarna efter valet. Avsnittet avslutas med en sång där han sjunger ”Men jag vann! Eller hur? Jag vann, lite grann!”

Textraderna är nog den bästa sammanfattningen av Moderaternas valresultat som hittills har presenterats. Partiet vann förvisso regeringsmakten, men krympte för tredje riksdagsvalet i rad och positionen som landets näst största parti gick förlorad.

Trots väljartappet lär stämningen när moderater från hela landet i dag samlas för Sverigemöte i Karlstad bli god. Dåligt rödvin, inhyrda schlagerartister och opersonliga kongresscenter tycks alltid ha en stärkande effekt på partiet. Att partiledaren innehar statsministerposten gör dessutom att de mest kritiska kommunalråden håller sig på mattan.

Lite lugn och ro alltså.

Men oavsett hur god stämningen i Karlstad än är, går det inte att ignorera att valresultatet var en pyrrhusseger för Moderaterna. Om inte mandaten hade svängt sent på valnatten hade Moderaterna befunnit sig i en djup kris just nu. En ny ledarstrid hade blossat upp och Kristerssons partiledarskap hade sannolikt varit historia.

***

I Moderaternas läsvärda eftervalsanalys lyfts en rad omständigheter fram. Analysen pekar bland annat på att sakfrågeagendan i valet nästan helt och hållet utspelade sig på den egna planhalvan och en majoritet av svenska folket tyckte att Sverige var på väg åt fel håll. Trots detta blev segermarginalen inte större, vilket förklaras av aversionen mot Sverigedemokraterna och Magdalena Anderssons popularitet. Det är sannolikt sant.

Dessutom är det värt att komma ihåg att partiets mål var att få till ett maktskifte. Det gjorde att allmänborgerliga väljare som sannolikt stod närmast Moderaterna indirekt uppmanades stödrösta på Liberalerna. Om stödrösterna i stället hade tillfallit Moderaterna hade man inte backat i valet.

Alla dessa förklaringar till Moderaternas relativt dåliga valresultat är rimliga. Men vad är egentligen sannolikheten för att omständigheterna skulle vara märkbart annorlunda i nästa val?

Just nu talar ganska mycket för att Sverigedemokraterna kommer att vara en polariserande kraft även framöver. Högst troligt kommer partiet att på allvar kräva ministerposter inför 2026, vilket lär skrämma storstadsväljarna som Moderaterna behöver vinna tillbaka. Dessutom kan Liberalerna mycket väl behöva stödröster ännu en gång och Magdalena Anderssons förtroendesiffror ser inte ut att dala.

Moderaterna behöver alltså ändra förutsättningarna inför valrörelsen 2026 för att undvika ännu en pyrrhusseger.

***

Hur många gånger har man inte hört någon säga att Moderaterna behöver en ny berättelse? Egentligen är det ett ganska tröttsamt krav som är enkelt att ställa så länge man själv slipper svara på vad den tänkta berättelsen ska innehålla.

Men bara för att kravet på en ny moderat berättelse är överanvänt betyder det inte att det är felaktigt. Vad Moderaterna behöver är faktiskt en ny berättelse som anspelar på känslor och inte bara logik. Tyvärr har Ulf Kristersson inte lyckats skapa en sådan.  

Hans partiledarskap har snarare präglats av medial frånvaro mellan valen där han sista veckan inför såväl valet 2018 som 2022 lyckades rädda partiet från kollaps tack vare utmärkta insatser i slutdebatterna. Han har varit Sverige bästa och sämsta partiledare på en och samma gång. Bäst i meningen att han har varit en fantastisk debattör och duktig i utfrågningarna. Men också sämst eftersom han inte har använt tiden mellan valen för att ta fram och kommunicera en sammanhängande berättelse om vad partiet vill med Sverige.

Eftervalsanalysen menar att Moderaterna är det parti i opposition som har utvecklat sin politik mest. Sett till mandatperioden 2014–2018 är detta kanske sant, men Moderaternas politiska utveckling har delvis stannat av på senare år. 

Partiet har lagt tid på att ta fram ett nytt idéprogram som är både välskrivet och intressant, men som inte vinner en enda ny väljare. Så länge idéprogrammet inte omsätts i relevant politisk kommunikation är det snarare att betrakta som en intern terapibok än ett verktyg för att bredda väljarstödet.

I stora drag gick Moderaterna till val på ungefär samma politik 2022 som man gjorde 2018. I båda fallen tycks partiledningen ha levt i övertygelsen om att ett starkt fokus på brottslighet skulle säkra ett maktskifte. Genom att låta duktiga partitjänstemän slå upp valfri sida i brottsbalken och skriva fram en promemoria som förklarar varför minimistraffet för brott X måste höjas till Y, skulle S-regeringen bytas ut.

En stark berättelse är viktigare än perfekt utformad policy.

I senaste valet blev ju maktskiftet av, så strategin får kanske betraktas som lyckad. Men för Moderaternas siffror var nog inte vägvalet speciellt genomtänkt. Många väljare till höger har nämligen en benägenhet att koppla samman brottsligheten med invandringen och därför blir Sverigedemokraterna vinnare på en sådan strategi eftersom deras berättelse handlar om just det. Att Moderaterna förlorade frågan om lag och ordning till just Sverigedemokraterna i senaste valet visar att en stark berättelse är viktigare än perfekt utformad policy.

Därtill var den ekonomiska politiken som kommunicerades under valrörelsen svår att begripa. Fokus låg tungt på bränsleskatterna och ett högkostnadsskydd för el. Framför allt var det sistnämnda förslaget bedrövligt då det knappast är att betrakta som förenligt med partiets marknadsekonomiska kärna. Moderaterna kan aldrig vinna en bidragstävling mot Socialdemokraterna. Ger man sig in i en gyttjebrottning med en gris kommer båda bli skitiga, men det är bara grisen som kommer tycka om det.

***

Ska partiet vända den negativa trenden i valet 2026 behöver arbetet börja nu. I den processen är eftervalsanalysens slutsats om att ”det måste kännas i magen när Moderaterna pratar politik” väl värd att ta med sig. Översatt till konkret handling betyder det att partiets alla sakpolitiska förslag måste sättas in i ett större sammanhang om vad Moderaterna vill med Sverige. En berättelse. 

Valets två stora vinnare, Socialdemokraterna och framför allt Sverigedemokraterna, har varsin berättelse om vilket  samhälle de vill skapa. Socialdemokraternas välfärdsberättelse är inpräntad i svenska folket sedan hundra år tillbaka och Sverigedemokraternas nationalistiska vision är det få som har undgått.

Att ”få ordning på Sverige” räcker inte.

Vad Moderaterna vill med Sverige på lång sikt är det däremot få som vet. Att man gick till val på att ”Få ordning på Sverige” säger ganska mycket om hur riktningslös partiets framtid är just nu.

För att en ny moderat berättelse ska få fäste och fungera över tid behöver den vara förankrad i partiets ideologiska kärna, göras relevant för en bred väljargrupp och vara unik. Det finns faktisk ett begrepp som både är hyfsat unikt för partiet och som kan göras relevant i debatten om det används på rätt sätt. Nämligen frihet.

I modern tid är det Moderaterna som har varit frihetspartiet i Sverige. Det är Moderaterna som har genomfört reformer för mer egenmakt, ökad valfrihet och en mindre stat. Varenda moderat valarbetare kan väckas mitt i natten och berätta varför ökad individuell frihet är av godo.

Det går till och med att hävda att Moderaternas existensberättigande i svensk politik är att överföra makt från staten till individen i syfte att öka friheten. Den ekonomiska krisen vi befinner oss i kan tjäna som ett ypperligt tillfälle att göra just detta genom exempelvis sänkta skatter, avregleringar på bostadsmarknaden och att minska antalet myndigheter. Om partiet därtill vågar göra upp med det förlegade förmynderiet inom alkoholpolitiken och reformera den skadliga narkotikapolitiken skulle det skicka en viktig signal om att man inte duckar för känsliga frågor och sätter människan framför systemet.   

En frihetlig berättelse, som inte är naiv, har även möjlighet att fungera bra i såväl storstäderna som på landsbygden. Men ett mer frihetligt fokus betyder inte att partiet ska bli mjukare i brottslighets- och invandringsfrågorna. Däremot måste partiledningen inse att dessa frågor snarare ska ses som hygienfaktorer än valvinnare.

***

Ett moderat Sverigemöte brukar sällan innehålla någon större dramatik. Vanligtvis avslutas tillställningen med ett lite för långt partiledartal inför en ganska avslagen publik som har dansat lite för länge kvällen innan.

Den här gången kan det dock vara värt att lyssna extra noga när Ulf Kristersson ska tala till hela partiet som statsminister. Kommer han påminna om valsegern eller skissa på konturerna av en framtidsvision?

Gör han det sistnämnda visar det på en självinsikt som kan ge anledning att känna visst hopp. 

Om han däremot väljer att skina i glansen av regeringsmakten kan det vara värt att komma ihåg att han visserligen vann. Men bara lite grann.

Vill du ha fler fördjupande artiklar om aktuella frågor direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!