Samhälle Krönika
Kränktheten är det öppna samhällets fiende
Enskilda människors kränkthet kan inte gå före det fria samhällets värden. Det är på tiden att vi börjar prata om de sociala och kulturella dimensionerna av integrationen, skriver Alice Teodorescu Måwe.
”Att bränna en koran ska vara ett hatbrott” ansåg 26 856 personer som på måndagsmorgonen hade skrivit under en namninsamling initierad av journalisten och författaren Atilla Yoldas. Att just en journalist, som så sent som i december i fjol skrev i Expressen, uppvisar så svaga demokratiska impulser är illavarslande. Det är dock symptomatiskt för många av de reaktioner som följt på de senaste dagarnas brutala upplopp runt om i landet.
I en demokrati får man bränna religiösa skrifter, skända flaggor, teckna karikatyrer av profeter och gudar och medvetet göra folk förbannade – trots att man vet att det kommer att såra och kränka. Det är just acceptansen av detta, själva axelryckningen, som avgör om man har med en demokrati eller inte att göra. Det betyder inte att människor inte kan uppröras, men det betyder att man inte tar till våld eller önskar förbjuda de uttryck som man av någon anledning ogillar.
Det innebär med andra ord att enkom förekomsten av en koranbränning, hur osmaklig den än månde vara och oavsett de bakomliggande motiven, bekräftar att den svenska demokratin är vid god vigör; ty såväl yttrandefriheten som religionsfriheten existerar enbart så länge som någon använder sig utav dem. En oundviklig konsekvens av att de demokratiska rättigheterna brukas blir, i praktiken, att någon kan komma att bli provocerad, kränkt eller förbannad. Den egna upprördheten blir således priset som det fria samhällets individer behöver betala för att själva kunna ta del av rättigheterna.
I dag är det koranbränningar som ska stoppas, vad blir det i morgon?
Här uppstår en konflikt som behöver adresseras, ty inget samhälle kan vara både öppet och fritt och samtidigt så reglerat att inga kränkande yttranden kan yppas. Att så många, så lättvindigt, kan dagtinga med denna för demokratin så grundläggande ingrediensen bör stämma till eftertanke. I dag är det koranbränningar som ska stoppas, vad blir det i morgon?
Att bränna böcker, oavsett om de rör sig om religiösa skrifter eller böcker av annat slag, är ett uttryck för barbarism. Samtidigt illustrerar de senaste dagarnas våldsamheter behovet av fler koranbränningar – om än rent bildligt.
Vittnesmålen från de utsatta poliserna, liksom de videosekvenser som visats i media, indikerar att det inte enbart rör sig om maskerade ungdomar; också äldre kvinnor och yngre barn deltog skrattandes i upploppen. Det bör tjäna som en påminnelse om ett Sverige i förändring, inte bara demografiskt utan också högst värderingsmässigt, som en följd av den förändrade demografin. Koranbränningarna blottar därmed diskrepansen i synen på yttrandefrihet och religionsfrihet mellan majoriteten och minoriteten i Sverige, såväl som att grovt våld och skadegörelse anses som legitima uttryck för en självupplevd kränkthet i delar av minoriteten.
Läs också:
Detta är särskilt illavarslande ur ett integrationsperspektiv då de svenska ansträngningarna särskilt tagit fasta på ekonomisk integration (som också till stor del misslyckats) och duckat för de kulturella och sociala dimensionerna. Utgångspunkten har varit att ett arbete leder till integration. Den som arbetar och är självförsörjande har integrerats, samtidigt som förekomsten av ett arbete betraktas som ett bevis på att integrationen de facto har uppnåtts. Självklart är arbete viktig men bör snarare ses som ett mått på etablering än på anpassning eller integration.
De våldsamma upploppen belyser ånyo att framgångsrik integration inte kan åstadkommas om synen på sådant som yttrandefrihet och religionsfrihet avviker alltför radikalt från majoritetsuppfattningen – oavsett hur mycket den invandrade arbetar och tjänar varje månad.
Att fortsätta förneka detta faktum och istället, av rädsla för konsekvenserna, beskära allas våra liberala fri- och rättigheter i syfte att undvika konflikter med en våldsbenägen minoritet är en farlig återvändsgränd som inte bör beträdas. Det är således inte majoriteten som ska anpassa sig till minoritetens ofrihetliga värderingar utan minoriteten som ska förstå att ett liv i en demokrati innebär acceptans också för andra människors rätt att häda.
På Twitter talar ambassadören Jens Odlander, som jobbat under flera socialdemokratiska statsministrar senast under Stefan Löfven, klarspråk kring vad som i praktiken behöver göras:
De som attackerar polisen, mordbränner bussar, förstör egendom ska filmas, identifieras, lagföras. Därutöver bör vräkningar ske, bostads- och andra bidrag dras in, uppehållstillstånd annulleras, familjeinvandring stoppas pga vandelsbrist. Snabblag om indragning av medborgarskap nu.
Också stora böter, ryck tv, parabol, bilar. Vid alla dessa åtgärder bör föräldrar göras medansvariga. En diskussion måste också inledas om straff, böter, utvisningar också kan gälla ”horisontellt” över storfamiljer/klaner eftersom detta är förövarnas modus operandi. Notera att sabotage mot blåljuspersonal har livstid i straffskalan. Det bör utdömas flera individer under Påskupproret.
Staten bör tillsätta en task force bestående av Polis, Skatteverk, kommuner, hyresvärdar, socialtjänst och Migrationsverket och genomföra de åtgärder som jag nämnde ovan. Kanske behövs även Säpo.
Statsminister Magdalena Andersson och hennes regering har återkommande sagt sig vilja vända på varenda sten för att komma åt segregationen. Frågan är om de vågar agera på den information de finner? Om de har mod att sätta hårt mot hårt på det vis som Odlander efterfrågar, att visa våldsverkarna vem det är som bestämmer. Att återta våldsmonopolet, och därigenom den demokratiska kontrollen, för att prata socialdemokratiska.
Det som skedde i helgen har kunnat ske för att staten låtit det ske.
Det som skedde i helgen har kunnat ske för att staten låtit det ske. Att vända skutan är ingen enkel sak, efter decennier av passivitet och relativisering, men det får numera anses oundgängligt om Sverige inte ska bli ett än mer splittrat och farligt land. Konflikträdslan och oviljan att markera vad som gäller i Sverige måste få ett slut.
De krigsliknande scenerna – med skadade poliser, kapade polisfordon, vandaliserad egendom, en buss med passagerare i brand – vittnar om en reell maktkamp, om territorium och om värderingar. Om staten, och mer exakt Polisen, inte kan upprätthålla våldsmonopolet och därigenom trygga medborgarna, vem ska då göra det? Vi är på väg att etablera ett samhälle där makt går före rätt, där människor tystnar av rädsla. Från ett sådant samhälle finns ingen återvändo.
Vill du ha Alice Teodorescu Måwes texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!