Det omätbara som slagträ mot kapitalismen
Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans är en tankeväckande uppgörelse med moderniteten och vad hon kallar ”ratiosamhället”. Men det är också en ideologiskt färgad kapitalismkritik som gör anspråk på att förklara mer än vad den gör.
Det omätbaras renässans är ett verk som undersöker vår samtid med hjälp av tre filosofer som Jonna Bornemark, filosof på Södertörns högskola, anser fungerar som broar mellan medeltid, renässans och modernitet. Nicholas Cusanus har kallats den första moderna tänkaren, skriver Bornemark, och han i sin tur var en stor influens till Giordano Brunos filosofi. René Descartes befinner sig inte längre mellan medeltid och renässans utan blir i stället en startpunkt för den moderna epoken. Bornemark vill genom sin bok stödja ”den instinktiva protest som finns i samtiden mot ett allt för utpräglat ratiosamhälle”. Således förs dagspolitik ihop med djupa frågeställningar om vad det innebär att vara.
Det omätbaras renässansJonna Bornemark
Volante 2018
Med ”ratiosamhälle” menar Bornemark ett samhälle som grundar sig i förnuftig kunskap som går att mäta – men missar det som sker däremellan. Boken berör bland annat det ökade antalet sjukskrivningar och redovisar att New Public Management har lett till en utökad administration som gör det svårt för yrkesgrupper som arbetar med människor att utföra sitt yrke. Författaren visar hur dessa problem har sin rot i ett allt för pedantiskt synsätt på livet. Detta härleder hon till skiftet för ”den nya tiden” i och med Descartes och renässansen.
Läsaren leds genom filosoferna Descartes, Cusanus och Brunos respektive verklighetsuppfattningar för att förstå varför vi hamnat där vi är i dag. Bornemark förklarar hur moderniteten i och med Descartes förlorade en mer intuitiv kunskap där människan förhåller sig till ett ickevetande. Descartes och hans dualism separerade kropp och själ i människan på ett sätt man inte gjort tidigare vilket enligt Bornemark lett till ett överdrivet fokus på det rationella och mätbara.
Bornemark lyfter en diskussion om en helt annan (eller en äldre) syn på vad liv innebär. Denna livssyn grundar sig i en mer holistisk världsbild där människan ses som en enhet som agerar i en enhetlig värld. Livet sågs som den kraft som band samman själ och materia. De mest intressanta resonemangen Bornemark presenterar kring detta är hennes beskrivning av Brunos filosofi som beskriver livet som en rörelse som binder oss samman. Ur detta resonemang är det ingen motsättning i att det vi vet sker mekaniskt i kroppen samtidigt föregås av en livets rörelse som är vår själ. Det är parallella skeenden som inte behöver separeras. Det är delvis detta Bornemark menar med det omätbara. Det går mäta neurologiska banor i hjärnan men inte tankarna som sker parallellt med dem eller känslorna som påverkar dem.
Det är spännande att läsa en bok som inte bara avfärdar moderniteten som ”onaturlig” utan återgår till en metafysisk diskussion. Det påminner om en helt annan tid när människans ontologi fortfarande var huvudintresset inom filosofin. Bornemark beskriver hur vår människosyn som började i en cartesiansk (från Descartes) dualism ledde till en reducering av människan och världen till något mekaniskt. Därigenom förlorade människan en känsla av mening och kontakten med något större. Detta större kallar Bornemark för ett ”icke-vetande”. Att det finns delar av vår värld vi faktiskt inte kan förklara med enbart rationella begrepp.
Boken rör inte bara vid ett rationellt paradigm som kan härledas till Descartes utan pekar samtidigt framåt mot ett paradigmskifte, en renässans för allt vi inte kan mäta eller ta på med enkla medel. Det omätbara har en ny renässans. Bornemark beskriver hur en växande nyandlighet finns i samhället och hur fler och fler kritiserar en rent reduktionistisk syn på varat.
Det som blir märkligt i Det omätbaras renässans är att författaren presenterar metafysiska resonemang om vad det verkligen innebär att vara människa och ställer dem emot konkreta politiska beslut. Det håller inte riktigt, eftersom författaren samtidigt hävdar att det är modernitetens metafysiska system som är problemet. Då blir inte hennes slutsatser självklara. Större blir också dissonansen i argumentationen när Bornemark mitt i en diskussion om mätbarhet eller ickevetande inom konsten ger uttryck för uppfattningen att ”konsthistorien är del av en misogyn och rasistisk tradition där den vita mannens erfarenhet framhävts på bekostnad av andras.” Den manliga dominansen i konsthistorien blir malplacerad i en diskussion om vilken grundläggande roll konsten har för människans inre förståelse av verkligheten.
Den manliga dominansen i konsthistorien blir malplacerad i en diskussion om vilken grundläggande roll konsten har för människans inre förståelse av verkligheten.
En socialistisk kritik mot kapitalismen som suger ut både människans och jordens resurser växer genom boken och jag finner mig själv under bokens gång vänta på att hon ska skriva ut ”revolutionen” som lösning på alla problem hon lyft. Den kommer till slut i avslutningen – dock i moderat form, eftersom Bornemark skriver att en sådan revolution för ett intelligent kunskapssamhälle kanske bäst nås genom mikromotstånd. Därefter tar hon återigen på sig könsmaktsglasögonen, eftersom hon anser att ratiokulturer ofta drivits fram av män medan kulturlivet får sitt liv genom kvinnor. Man får känslan av att hon redan har politiska svar på de filosofiska frågor hon ställer och att hon använder de filosofer hon valt för att enklare föra fram sina personliga åsikter.
Även om boken försöker luta sig på historien blir det tydligt att den när det kommer till kritan är ett barn av sin tid. Att vilja plocka det bästa bitarna ur kakan för att skapa sitt eget liv är typiskt för den moderna människan. I detta förloras kanske värdet i underkastelse som de medeltida filosoferna såg som en styrka.
I det nya paradigm som Bornemark beskriver har Moderniteten avslöjat sig själv och upptäckt hur en allt för uppdelad och mekanisk syn på människa och verklighet bidrar till en alienerad värld. Att lösa detta genom att fortsätta lita på att lösningen ligger i nya religioner och bättre system i framtiden är dock inte ett rättvist bejakande av historiska tänkare. De problem som beskrivs är relevanta men förklaringarna är man förmodligen mer benägen att hålla med om från ett progressivt socialistiskt perspektiv. Boken efterlämnar dock en känsla av att det är oändligt mycket omkring oss som vi faktiskt inte vet och som vi inte kan förklara med ord.