Det offentliga rummet används för att uppfostra dig

Varför är det så svårt med offentlig konst? Så heter ett reportage i Godmorgon världen som tar avstamp i debatten om konstverket ”Way to go” i Malmö – ett verk som imponerande nog både har anklagats för plagiat och för att håna judiska offer för Förintelsen (P1 23/5).

Anna Micro Vikstrand, lektor i konstvetenskap vid Linnéuniversitetet, har en teori. Hon menar att det finns ett glapp mellan allmänhetens och konstvärldens syn på konst. Allmänheten tycker att konst ska vara estetiskt tilltalande, en uppfattning som inte delas av konstvärlden.

Statens konstråd bekräftar hennes teori. Myndigheten, som ligger under kulturdepartementet, skriver på sin hemsida om hur eventuella reaktioner på offentlig konst ska bemötas. Där går det bland annat att läsa:

Det är varken nytt eller förvånande att offentlig konst upprör. Argument som att konsten är ful, kränkande och ett slöseri med skattemedel återkommer ständigt, och är ibland en utmaning att bemöta. En stor del av kritiken handlar om skilda förväntningar kring vilken roll konst ska få spela i offentligheten. Den traditionella uppfattningen kring konst är att dess uppgift är att skapa positiva känslor, utan störning i det vardagliga flödet runt ett verk och dess närhet. Men den synen på konst är föråldrad. Konstnärer gestaltar en miljö eller skapar ett verk för en viss plats gör det ofta för att väcka frågor, tankar eller känslor, snarare än att enbart utstråla skönhet eller behaglighet.

Statens konstråd har skrivit en debattguide för hur allmänhetens mindre upplysta synpunkter om konst ska hanteras.

Statens konstråd har därutöver till och med skrivit en – skattefinansierad – debattguide för hur allmänhetens mindre upplysta synpunkter om konst ska hanteras. Det är uppenbart vad som anses vara rätt och fel: att tycka att konst ska vara vacker eller behaglig är hopplöst förlegat. I stället ska människor utmanas av rosa enhörningar i Malmö och gigantiska smurfar i Upplands-Bro i det offentliga rummet – vare sig de vill eller inte. Som om livet inte hade nog med utmaningar, ska man behöva mötas av en blå jättesmurf på väg till jobbet också? 

En allt annan än smickrande bild framträder av hur eliten ser på folket. Det tycks vara mindre relevant vad människor som tar del av den offentliga konsten anser. Medborgaren ska uppfostras och tuktas enligt rådande politiska normer. Målet verkar vara att skapa en mer upplyst människa. Det är inte utan att man, åtminstone för ett kort ögonblick, förvandlas till Leif ”vad fan får jag för pengarna” Östling när man tänker på att människor får betala för sin samhällsuppfostran ur egen ficka. Till en kostnad av 850 000 kronor för den rosa enhörningen i Malmö samt till det facila priset 600 000 kronor för smurfskulpturen i Upplands-Bro. 

Samma idé, att människan ska uppfostras till att bli en bättre medborgare med hjälp av det offentliga rummet, går även att hitta inom modern stadsplanering. 

Läs valfri översiktsplan för en svensk kommun. Där ordas det i nio fall av tio om hur man med hjälp av olika ”mötesplatser” ska låta människor av olika samhällsgrupper mötas i det offentliga rummet. Det ses som ett sätt att skapa en ”socialt hållbar” stad, ett annat modeuttryck inom stadsplanering. ”Genom nya möten ökar toleransen och förståelsen för olikheter”, kan man exempelvis läsa i Sundbybergs översiktsplan för 2030. Inte ens Annie Lööf hade kunnat trycka in så många floskler på så få tecken. 

Idén, att människan ska uppfostras till att bli en bättre medborgare med hjälp av det offentliga rummet, går även att hitta inom modern stadsplanering. 

Lyriska samhällsplanerare åsido, hur ofta uttrycks det ett intresse från de boende för att det ska skapas fler mötesplatser över samhällsgränserna? Önskan om att träffa fler främlingar i vardagen lär vara tämligen begränsad hos gemene man. Det torde vara vanligare att vilja att det ska vara så enkelt som möjligt att ta sig från punkt A till punkt B för att träffa de människor som man faktiskt har valt att umgås med, inte de som politiker önskade att man träffade på stadens noga utformade mötesplatser. 

Man kan lätt få intrycket av att det offentliga rummet och dess utformning inte främst är till för dem som vistas där, utan för att diverse byråkrater ska kunna skapa mer medvetna medborgare. Inte undra på att det är så svårt med offentlig konst när dess syfte tycks vara att uppfostra dem som betalar för den.