Ekonomi Krönika
Det mesta sossarna lärt oss är fel
Oavsett vad Socialdemokraterna påstår var det inte socialdemokratisk politik som gjorde Sverige rikt. Under perioden då Sverige gjorde sin snabba välståndsresa hade vi varken särskilt höga skatter eller en stor offentlig sektor, skriver Fredrik Segerfeldt.
Det viktigaste i opinionsbildningen är på lång sikt bilden av ett lands historia och identitet. Uppfattningen om vem man är och hur det gick till är det som sätter ramarna för det mesta andra. Ett exempel: om befolkningen lärt sig i att landet blivit rikt genom höga skatter vore det dumt att försöka sänka skatter.
Här har socialdemokratin varit framgångsrik – inte minst genom dess kontroll av olika delar av samhällets centrala institutioner. Arbetarrörelsen har kunnat skapa och upprätthålla ett narrativ som lyder ungefär så här: ”Sverige var fattigt, men under 1900-talet byggdes välfärdssamhället sakta men säkert upp av en växande offentlig sektor. Och nu är Sverige ett rikt land.”
Det finns ett antal invändningar att göra mot dessa två meningar. Den första är att de blandar ihop välfärd och välstånd. I nationalekonomisk terminologi brukar välfärd och välstånd betyda samma sak, man säger att en åtgärd som höjer välståndet är välfärdshöjande. Men på vanlig svenska har begreppet välfärd – särskilt i dess bestämda form, välfärden – kommit att få betydelsen skattefinansierad verksamhet i form av utbildning, sjukvård och omsorg samt transfereringar. Och med formuleringen ovan får man intrycket att välstånd å ena sidan och skattefinansierade tjänster och transfereringar å den andra sidan är samma sak. Så är det naturligtvis inte. Visserligen kräver en väl fungerande välfärd ett högt välstånd, men det omvända förhållandet gäller inte. Det finns rika länder som inte har en omfattande välfärdsstat av västeuropeiskt snitt.
Den förändring som skapades av det privata näringslivet överskuggar allt annat när det gäller mänsklig välfärd.
Den andra invändningen är att den stora förändring som ägde rum under främst 1900-talet inte var välfärdsstatens framväxt, utan en gigantisk välståndsutveckling som ofta underskattas. Faktum är att den genomsnittliga svenska levnadsstandarden i dag är mer än 20 gånger högre än 1870. Den vanlige invånaren kan enligt The Maddison Project Database alltså konsumera över 20 gånger mer, inklusive välfärdstjänster, än hen kunde i mitten av 1800-talet. Denna förändring, som alltså skapades i och av det privata näringslivet, överskuggar allt annat när det gäller mänsklig välfärd. Om vi i Sverige redan 1890 hade infört en omfattande välfärdsstat som hade omfördelat alla inkomster helt jämnt, så att alla invånare hade haft exakt lika mycket pengar att röra sig med, hade den genomsnittlige svensken ändå haft en levnadsstandard under den i dagens Tanzania.
Den tredje invändningen handlar om i vilken ordning sakerna skedde och vad som orsakade vad. Så här ser ordningen ut: först ägde välståndsökningen rum, och sedan när Sverige var tillräckligt rikt för att ha råd med en välfärdsstat byggdes en sådan upp. Det är också så utvecklingen har sett ut i de flesta rika västerländska länder. Först välstånd, sedan välfärdsstat.
Inkomstnivå och skattetryck
För det fjärde byggdes Sveriges relativa ekonomiska styrka inte upp under rekordåren efter andra världskriget. I boken En modern svensk ekonomisk historia: Tillväxt och omvandling under två sekel visade den numera avlidne professorn i ekonomisk historia Lennart Schön att mellan 1949 och 1974 var den årliga standardförbättringen i Sverige 3,2 procent, mot 3,4 procent i övriga Norden och 3,8 procent i övriga Europa. Vår tillväxttakt var under denna period alltså lägre, inte högre, än liknande länder. I stället var det mellan 1890 och 1950 som Sverige hade högst tillväxttakt i världen.
En femte missuppfattning, som är tätt förknippad med den fjärde, är att Sverige under den period då vi blev rika jämfört med andra länder skulle haft högre skatter och en större offentlig sektor än dem. Men det är en missuppfattning. Under perioden 1890–1950 hade Sverige ett skattetryck som var lägre eller i nivå med liknande länder.
Skatter som andel av BNP, procent
| Land/Årtal | 1900 | 1928 | 1938 | 1950 |
| Frankrike | 8,7 | 16,8 | 18,4 | 28,5 |
| Storbritannien | 7,9 | Ingen uppgift | Ingen uppgift | 36,9 |
| USA | Ingen uppgift | 11,3 | 17,9 | 20,6 |
| Sverige | 8,2 | 10,5 | 13,9 | 21,3 |
I tabellen ovan ser vi, exempelvis, att skattetrycket i Sverige var lägre än i både Frankrike och USA, såväl 1928 som 1938. Till saken hör att forskningen har visat att högt skattetryck förknippas med lägre tillväxttakt, även om det inte är det enda som avgör välståndsutvecklingen i ett samhälle.
Det finns alltså starka skäl att ifrågasätta det grundläggande socialdemokratiska narrativet om varför vi har det så bra som vi har det. För det mesta vi har lärt oss om detta är osant.