Alice Teodorescu Måwe: Det måste bli enklare att få polisskydd

Almedalsveckan har dragit igång och många är vi som i år åker dit med blandade känslor. Fjolårets mord, på öppen gata mitt i folkvimlet en prunkande sommardag, lägger sordin på stämningen. Visserligen kommer Almedalsvärdar röra sig i Visby de kommande dagarna men några mer rigida säkerhetslösningar tycks det, märkligt nog, inte bli. Det väcker frågor kring Almedalens framtid som öppen mötesplats, men också om möjligheterna till personskydd för andra än statsråd och partiledare, som i dagsläget har tillgång till ett omfattande skydd via Säkerhetspolisen.

Antalet personer som lever med skyddad identitet har ökat markant det senaste decenniet.

Antalet personer som lever med skyddad identitet har ökat markant det senaste decenniet. Journalister, poliser, åklagare, företagsledare och socialtjänsthandläggare är några av de yrkeskategorier som förekommer allt oftare i statistiken, vid sidan av de som utsatts för våld av en partner eller som lever med hedersförtryck. Det har därför också från politiskt håll talats om behovet av att göra det enklare för fler att få skyddad identitet, också i preventivt syfte. 

Det är nödvändigt givet samhällsutvecklingen, även om det hade varit ännu bättre om man i stället hade sett över tillgången på privata personuppgifter i offentliga register. Det borde inte vara någon självklarhet att en privatperson så lättvindigt ska kunna ha tillgång till uppgifter om en annan privatpersons inkomst, adress, bilinnehav eller fyra sista siffror i personnumret.

*** 

En annan fråga som blir alltmer aktuell rör just personskyddet, inte minst för ovannämnda grupper som ständigt riskerar att utsättas för hot eller rentav våld som en följd av sin yrkesutövning. Därutöver finns också förmögna privatpersoner, som varit föremål för brutala bostadsrån under senare år, och som efterfrågar personskydd i allt högre grad. På andra sidan, bland de potentiella förövarna, finns alltifrån psykiskt sjuka, som i fallet i Visby när psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren knivmördades, till grovt kriminella eller politiska extremister med stort våldskapital.

Den som blir utsatt för våld, hot eller påtryckningar ska kunna erbjudas skydd av polisen. Bedömningen ska baseras på brottets allvar men också på en riskbedömning av sannolikheten för att brottet kommer att genomföras. Att i praktiken erhålla personskydd är emellertid mycket ovanligt. Det beror på bristen på såväl ekonomiska som polisiära resurser i ett läge när svensk polis går på knäna. 

För något år sedan konstaterade Säkerhetsbranschens dåvarande vd, Joakim Söderström, att säkerhetsföretagen är en sista utväg för den som inte beviljas personskydd av Polismyndigheten. Bland de som vände sig till de privata säkerhetsföretagen fanns personer med en så extrem hotbild att det ansågs nödvändigt med beväpnade personskyddsväktare.

Här uppstod ett problem enligt Söderström: å ena sidan är det självklart att kraven på säkerhetsföretag som innehar vapen är höga. Å andra sidan har Polisen antagit en allt mer restriktiv hållning vid utfärdande av tillstånd för innehav av de vapen som personskyddsföretagen behöver ha, och även när det gäller att godkänna uppdrag där vapnen ska användas. Detta samtidigt som behoven av just den här sortens personskydd ökat. 

Restriktiviteten kan hänföras till ändrade föreskrifter som anger krav på synnerliga skäl för beväpnade skyddsuppdrag. I praktiken har ändringen kommit att innebära att Säkerhetsföretagen nästan alltid får avslag på sina ansökningar om att beväpna personskyddsväktare i syfte att skydda utsatta personer. Konsekvensen blir att den som inte kan skyddas av polisen inte heller kan betala för skydd någon annanstans ifrån.

Frågan om personskydd har tyvärr blivit allt viktigare ur ett demokratiperspektiv.

Almedalen är ett politisk jippo några få dagar per år. Sannolikheten för att fjolårets tragedi ska upprepa sig är liten. Men för den journalist som känner oro inför Almedalen, eller den socialtjänsthandläggare eller åklagare som tittar sig över axeln varje gång den ska ta sig hem från jobbet, ligger rädslan ständigt där och gror. En rädsla som kan färga hur man i sin yrkesutövning, medvetet eller omedvetet, skildrar samhällsproblem eller beslutar i känsliga ärenden.

Frågan om personskydd, tillsammans med den om offentlighetsprincipen rörande privatpersoners personuppgifter, har tyvärr blivit allt viktigare ur ett demokratiperspektiv. Om människor inte vågar anmäla brott eller vittna, inte vågar göra affärer eller fatta obekväma beslut får det direkta återverkningar på rättssamhället, näringslivet och samhället i stort. Frågor om säkerhet, i en allt osäkrare tillvaro, är därmed helt centrala för den som önskar öka individens frihet. Öppenhet förutsätter trygghet; antingen i form av frånvaro av hot eller i förvissning om att det går att skydda sig mot dem.