Det kinesiska missnöjet breder ut sig

De senaste veckorna har Kina upplevt de största demonstrationerna mot regimen sedan 1989. Protesterna utlöstes av en tragisk brand i Urumqi, huvudstad i Xinjiang, där minst tio personer brann inne i ett höghus till följd av att deras dörrar förseglats utifrån av myndigheter och barriärer hindrade brandbilar från att nå platsen. Urumqi hade då varit under lockdown i över hundra dagar som en del av myndigheternas försök att hindra spridningen av covid-19. Bara några dagar senare annonserades stora lättnader i restriktionerna och slopade krav på smittspårningsappar. Händelserna är viktiga både för att förstå den kinesiska regimen och vad vi kan vänta oss av utvecklingen i Kina under 2023. 

Demonstrationer i Kina är till skillnad från vad många tror en relativt vanlig företeelse. Organisationer som exempelvis Freedom House rapporterar genom sin China Dissent Monitor årligen över 2 000 fall av bekräftade protester, och mörkertalet antas vara stort. Det handlar i regel om mindre protester riktade mot privata företag gällande konflikter om löneutbetalning eller försenade fastighetsprojekt. Även lokala myndigheter är ibland vara föremål för missnöje och protester.

Vinterns demonstrationer sticker ut eftersom de är rikstäckande och riktas mot regeringen.

Mer ovanligt är protester mot centralregeringen av den typ som sågs under studentprotesterna och den efterföljande massakern på Himmelska fridens torg 1989. Vinterns demonstrationer sticker mot denna bakgrund ut från det normala mönstret av små lokala protester, just genom att de är riktade mot centralregeringen och dessutom är relativt rikstäckande.

***

På ytan kan protesterna tyckas likna studentprotesterna 1989. Det är återigen studenter, främst från elituniversiteten Beida och Tsinghua i Peking som tagit till gatorna, utrustade med budskap från den lilla isolerade protestaktionen i oktober på Sitongbron i Peking inför den 20:e partikongressen. De kräver rörelsefrihet, yttrandefrihet och demokratiska reformer, precis som studenterna 1989 gjorde.

Till skillnad från 1989 åtföljdes dock studenterna denna gång av en annan grupp demonstranter som inte nödvändigtvis är lika intresserade av frihetliga politiska reformer. Det är alla de som fått sina liv och affärsrörelser slagna i spillror av återkommande lockdowns. De är butiksägare, krögare och andra småföretagare som är beroende av rörelsefrihet för sina kunder. Det är de som i flera år fått sina liv kringskurna av olika restriktioner, och som varje morgon vaknat med en skräck inför att förlora sin gröna hälsokod. Denna grupp demonstranter stödde inte nödvändigtvis studenternas krav på ökad politisk frihet och demokrati, utan krävde enbart ett slut på begränsningarna i rörelsefriheten. 

***

På andra sidan protester står alltid Kinas politiska ledarskap, men dagens ledning är radikalt annorlunda jämfört med 1989. Demonstrationerna och massakern 1989 hade föregåtts av studentprotester redan 1986, där det uppstått en spricka i ledarskapet mellan så kallade ”hard liners” och ”soft liners”. Zhao Ziyang var premiärminister, och Hu Yaobang generalsekreterare för Kinas kommunistparti under 1980-talet och förespråkade båda den ”mjuka linjen” som ville tillmötesgå studenternas krav på ökad liberalisering. Hu Yaobangs plötsliga död i hjärtattack under pågående politbyråmöte 1989 utlöste protesterna på Himmelska fridens torg och tog den inre maktkampen inom partiet till nya höjder. Maktkampen har ofta pekats ut som en av huvudanledningarna till myndigheternas handlingsförlamning, som innebar att protesterna kunde fortgå i nästan två månader. Förespråkarna för den hårda linjen gick i slutändan vinnande ur striden med massakern som resultat – Zhao Ziyang tillbringade resten av livet i husarrest.

Jämförelser kan göras med Sovjetunionens kollaps, där en liknande intern maktkamp slutade i seger för den reformistiska linjen, företrädd av Boris Jeltsin. Xi Jinping brukar själv ofta prata om Sovjetunionens kollaps med lärdomen att det är reformister som orsakar systemkollapser, eller som han brukar uttrycka det – tappar förtroendet för partiet och dess idéer. Följaktligen har Xi de senaste tio åren drivit den hårda linjen inom partiet, med marxistisk indoktrinering och centralisering av makt kring sig själv som de viktigaste verktygen. Det är därför osannolikt att det i dag existerar en liknande inre maktkamp som var fallet 1989 och som hade kunnat föranleda förändring. Denna bild bekräftas av hur snabbt och resolut myndigheterna agerade och lyckades kuva protesterna, med efterföljande massarresteringar av demonstranter.

***

Även om ”zero covid”-policyn är det som har utlöst protesterna är det de ekonomiska utsikterna som har potential att prägla Kina under 2023.

I augusti 2020 försökte centralregeringen kyla ner den överhettade fastighetsmarknaden genom införandet av ”tre röda linjer”, med ökade krav på likviditet och eget kapital i förhållande till skuldsättningen. Följden blev att botten gick ur den överbelånade fastighetsmarknaden och ledde till sjunkande priser. Många förskottsbetalade men ofärdigställda projekt övergavs. I Kina är 70 procent av hushållens tillgångar bundna i fastigheter, att jämföra med runt 30 procent i USA och Västeuropa. Fastighetssektorn utgör 15–30 procent (beroende på hur man räknar) av Kinas BNP. Den höga andelen kapital som allokeras till fastighetssektorn beror till stor del på avsaknaden av en välutvecklad finansmarknad, begränsningar i kapitalöverföring till utlandet, samt avsaknaden av fastighetsskatt.

Den kinesiska medelklassen ser sina livsbesparingar urholkas.

Att öka sitt fastighetsinnehav har helt enkelt varit det bästa sättet för medelklassen i Kina att spara. Samma medelklass ser nu hur värdet på deras livsbesparingar, bundna i fastigheter, urholkas i fastighetskrisens spår. Detta spär på pessimismen och håller nere den inhemska konsumtionen, något som centralregeringen länge försökt stimulera.

Den krisande fastighetssektorn har även urholkat intäkterna för kommuner och provinser. 40 procent av deras intäkter har tidigare kommit från försäljningen av mark och och kvoter för att få exploatera land. Denna inkomstkälla har nästan försvunnit, samtidigt som kommuner och provinsers ekonomiska åtaganden kvarstår oförändrade, vilket sätter press på offentliga finanser och det redan ansträngda välfärdssystemet. 

***

Att lätta på restriktionerna är en förhållandevis enkel åtgärd som myndigheterna nu har vidtagit för att på kort sikt för att minska det omedelbara missnöjet som jäser hos den kinesiska allmänheten. Det är dock svårare att hantera de strukturella problemen i ekonomin och som har tillåtits växa i omfattning under de senaste 20 åren. Xi Jinping är nu klämd mellan ett skenande budgetunderskott på lokal nivå, hög och ökande generell skuldsättning i ekonomin, rekordhög ungdomsarbetslöshet, en kraftigt vikande demografisk trend – och sina stormaktsambitioner. Den stora frågan inför 2023 är om regimen kommer att vara kapabel att genomföra de stora strukturella förändringar som krävs för att den kinesiska ekonomin åter ska få reell tillväxt. Avvecklingen av zero covid-policyn riskerar också att skada regimen då både inhemska och västerländska modelleringar förutspår upp till en miljon döda, främst till följd av dålig vaccinationstäckning bland äldre och ett underdimensionerat sjukvårdssystem.

Utmaningarna för Kina 2023 är många och ljuspunkterna få. Vi bör därför förvänta oss en turbulent tid framöver när Kinas ledarskap försöker att navigera i en ny och mer utmanande verklighet. Regimen har dock historiskt visat sig ha en förvånansvärd motståndskraft och klarat sig igenom svåra kriser förut, inte minst kulturrevolutionens kaos och svält. Men alla diktaturer verkar stabila tills de plötsligt kollapsar. När det blir Kinas tur får tiden utvisa.