Samhälle Krönika
Forskningen talar för längre straff
Beläggen är många för att ökad inlåsning minskar brottsligheten i samhället. Gärningsmannens ansvar behöver tydligare återspeglas i både lagen och språket, skriver Fredrik Kärrholm.
De flesta allvarliga brott begås av ett relativt litet antal individer. 2014 gjorde Brottsförebyggande rådet en studie av alla som lagfördes för brott. I denna studie identifierade 11 600 personer som högaktiva lagöverträdare, vilka stod för hela 56 procent brotten.
Mönstret är internationellt. En dansk studie visade att cirka en procent av alla dömda brottslingar i Danmark stod för en fjärdedel av brottsligheten när den viktas utifrån skadlighet (baserat på straffvärde). I en brittisk studie beräknades att sju procent av dömda brottslingar i England stod för hela 80 procent av brottens skadlighet. Fenomenet kallas the power few.
Att ”rehabilitera” dessa vaneförbrytare är svårt.
Att ”rehabilitera” dessa vaneförbrytare är svårt – oavsett om det handlar om sexualbrottslingar, inbrottstjuvar eller gängkriminella. Av de som 2019 dömdes till omsorg på Kriminalvårdens anstalter hade hela 40 procent haft en frihetsberövande påföljd tidigare. 8 140 personer som samma år var föremål för ett lagföringsbeslut hade tidigare blivit lagförda för brott vid minst tio (!) tillfällen. Som polisman hör det till vardagen att stöta på kriminella som är dömda för 20–30 brott och varit föremål för hundratals ytterligare brottsmisstankar.
Alternativet till kriminalvård och svängdörrar på anstalterna är långa fängelsestraff som syftar till inkapacitering. Sådan inlåsning är närmast hundraprocentigt effektiv. Under tiden brottslingen suttit inlåst har han förhindrats att begå brott och när han väl släpps ut är han äldre med sinad ork.
Beläggen är många för att ökad inlåsning minskar brottsligheten i samhället.
Beläggen är många för att ökad inlåsning minskar brottsligheten i samhället. Till exempel stiftades i Nederländerna 2001 en lag som innebar att högaktiva brottslingar kunde dömas till fängelsestraff som var tio gånger längre än normalt. En utvärderande studie visade att straffskärpningen minskade stöldbrottsligheten med hela 25 procent.
En vanlig invändning är att peka på USA, som har en tuff straffrätt och samtidigt hög brottslighet. Faktum är dock att brottsligheten över tid minskat kraftigt i USA och studier pekar på att fler i fängelse under längre tid är en viktig delförklaring. Mellan 1970 och 2015 ökade fängelsepopulationen i USA med cirka 400 procent. I takt med att fångarna blev fler blev brotten färre. Totalt sett har brottsligheten i USA halverats sedan 1990-talets början. Våldsbrott har minskat med över 50 procent. Egendomsbrott har minskat med ungefär 40 procent.
Läs också:
Till skillnad från många andra länder utgör upprepad brottslighet inte någon straffskärpningsgrund i svensk straffrätt. Därtill är fängelsestraffen sällsynta och korta. I Sverige är det genomsnittliga fängselstraffet knappt 11 månader.
Regeringens företrädare talar däremot ofta och gärna om regeringens hårda tag. Det är tyvärr retorik med liten täckning i verkligheten. De senaste årens lagändringar handlar uteslutande om marginella justeringar av milda straffskalor. De försiktiga reformerna är dessutom koncentrerade till grova brott. När det gäller mer vanliga brott som drabbar betydligt fler medborgare – såsom rån, inbrott och misshandel av normalgraden – lyser straffskärpningarna med sin frånvaro.
Mer glädjande är att oppositionen tycks vara överens om att det både behövs generella straffskärpningar och att återfallsbrottslighet ska straffas hårdare. Det finns också en enighet om hårdare straff för den som döms för flera brott samtidigt. I dag får den som döms för flera brott vid samma tillfälle ett betydligt kortare fängelsestraff än summan av brottens straffvärde, vilket är det som kallas mängdrabatten – mer korrekt asperationsprincipen.
Häromveckan föreslog även Moderaterna det Sverigedemokraterna sedan länge förordat: tidsobestämda förvaringsstraff för de värsta återfallsförbrytarna. Ett sådant förvaringsstraff innebär att vissa gärningsmän kan hållas inlåsta på obestämd tid om risken för att de ska återfalla i brott anses överhängande.
Det är naturligtvis bra om farliga personer sitter inlåsta och är förhindrade att begå brott, men att spärra in människor på grund av en framtidsprognos riskerar att medföra en stor orättvisa i de fall prognosen är felaktig. Läser vi Kant och Hegel är det svårt att etiskt försvara en sådan påföljd. Om motivet är att förhindra befarade brott, som ännu ej begåtts, är inte heller förvaringen ett straff i ordets verkliga mening – lika lite som det är ett straff att förpassa en människa med farlig smitta till karantän. Det är en åtgärd.
Förvaring skulle bli obehövligt om upprepad brottslighet straffas rättvist med långa fängelsestraff.
Förvaring skulle emellertid bli en så gott som obehövlig påföljd om upprepad brottslighet straffas rättvist med långa fängelsestraff. För detta ändamål kan inspiration bland annat hämtas från de amerikanska three strikes-lagarna, som i olika varianter finns i 24 delstater. Det är ändock klokt att utreda en form av tidsobestämda straff, som en säkerhetsventil för att kunna inkapacitera synnerligen farliga individer som inte kan dömas till rättspsykiatrisk vård.
En sak behöver däremot inte utredas: Låt oss sluta använda begreppet återfall i brott. Att uppsåtligen begå brott är en aktiv handling, inget som bara inträffar. Människor återfaller i sjukdom, inte i brottslighet. Gärningsmannens ansvar behöver tydligare återspeglas i både lagen och språket.