Det fria näringslivets försvarare: Timbros tidiga historia

Det finns påtagliga likheter med dagens ambitioner hos socialdemokrater och fackföreningsrörelse. Man vill beskära marknadsekonomin och de privata ägarnas inflytande. […] Nu som 1945 är drivkraften makthunger och ignorans för företagens livsvillkor. Nu som då krävs ett målmedvetet försvar för marknadsekonomi och enskilt ägande.

Året var 1985 och Sture Eskilsson hade ett tydligt budskap till huvudmännen i Näringslivets Fond, en organisation där han var själv var vd och som sedan 1940-talet verkat för ett fritt företagande och marknadsekonomi. Liksom tidigare i historien var det privata näringslivets grundläggande intressen hotade. Näringslivets möjligheter till försvar var dock bättre nu än på länge menade Eskilsson. Tack vare omorganiseringen av Fonden i slutet på 1970-talet och med starten av det egna förlagshuset Timbro så fanns nu ”effektiva verktyg för påverkan av det intellektuella klimatet i Sverige”. Men hur gick det egentligen till när Timbro grundades? Var fanns rötterna och inspirationen till det som med åren skulle utvecklas från näringslivets bokförlag till dess tankesmedja?

Planhushållningsdebatten

Det organiserade näringslivet i Sverige började med opinionsbildning på ett mer systematiskt sätt efter andra världskriget. Startskottet var det sena 40-talets så kallade planhushållningsdebatt. Arbetarrörelsens idéer om en ökad statlig kontroll över det ekonomiska livet i allmänhet och socialiseringsanspråk och skattehöjningar i synnerhet fick både den borgerliga oppositionen och storföretagarna att agera. Men informationsverksamheten kom inte att huvudsakligen bedrivas via de två officiella huvudorganisationerna, Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, och Sveriges Industriförbund.

För båda dessa var relationen till politiken ett känsligt kapitel. På Industriförbundet ville man värna expertrollen och SAF spelade en central partsroll på arbetsmarknaden. I stället kanaliserades näringslivets politiska engagemang via den mer dolda organisationen Näringslivets Fond som startats några år tidigare för att rädda det konkurshotade Svenska Dagbladet.

Huvudmännen i Fonden samlade stora delar av den svenska industrin och flera hade säte i Arbetsgivareföreningens och Industriförbundets styrelser. I nära samarbete med Fonden fanns också ett antal andra icke-officiella organisationer, däribland presstödsorganet Libertas som kanaliserade pengar till de näringsvänliga tidningarna, och Garantikassan som samlade in pengar från företagen till de borgerliga partierna. Fondens mer synliga, operativa gren hette Byrån för ekonomisk information. Grundaren, bläckfabrikören Per Wenander från Filipstad, sammanfattade läget i mars 1945 inför styrelsen i Näringslivets Fond:

I denna tyvärr ganska mörka situation finns det endast en företeelse, som har någon chans att vända utvecklingen, och det är det fria näringslivet självt. Inom detta finns först och främst resurserna, men även de erfarenheter, fakta och bevis, som talar sitt tydliga språk. Näringslivet självt måste ingripa med en oerhörd kraft i den upplysande opinionsbildningen, om vi skola ha någon chans att till eftervärlden rädda de främsta förutsättningarna för fortsatt framåtskridande, nämligen friheten och rätten till egna initiativ och riskbärande insatser i stort och smått.

Näringslivets kraftsamling inför valet 1948 var massiv och innehöll bland annat annonskampanjer, bokutgivning, opinionsundersökningar och stödinsamlingar till press och partier. ”Det blev en djäkla massa miljoner – så mycket att vi inte kunde göra av med dem på ett vettigt sätt”, skrev senare en av dem som var med i ett privat brev. I dagens penningvärde motsvarade enbart Garantikassans insamling över 450 miljoner kronor.

Även om frågan var mycket viktig för SAF så uppfattades den inte som ett systemhot på samma sätt som 1940-talets socialiserings- och skatteförslag gjort.

Trots att Socialdemokraterna backade i valet blev det dock inget maktskifte. Finansminister Wigforss höjde skatterna rejält men å andra sidan lades socialiseringsplanerna på hyllan. På Socialdemokraternas initiativ etablerades i stället ett antal forum där företrädare för näringsliv, stat och fack kunde samtala: först i finansministerns ”torsdagsklubb” och några år senare på Harpsund.  Även inom Fonden öppnade man för en mindre konfrontativ linje med finansieringen av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, som förespråkade en forskningsbaserad dialog mellan olika samhällsföreträdare.

SNS höll ursprungligen till Nybrogatan men i samband med att Handelsbanken behövde ytterligare lokaler just där så erbjöd bankens vd, Ernfrid ”Effe” Browaldh, att Fonden kunde köpa hans bolag AB Timbro som i tur ägde fastigheten Sköldungagatan 2 i Lärkstan i Stockholm. Därmed fick Fonden och SNS en egen adress och 1961 flyttade även Byrån för ekonomisk information in.

Namnet Timbro hade Ernfrid Browaldh fått genom att slå ihop för- och efternamnen på sina barn, Tore och Ingmarie. Det finns, vilket den tidigare partisekreteraren för Moderaterna Lars Tobisson påpekat i sin bok om löntagarfonderna, något ironiskt över detta. Tore Browaldh, som även han en blev en känd bankman, var grundare av SNS, övertygad keynesian, stod socialdemokraten Gunnar Myrdal nära och förespråkade hela sitt liv dialog med arbetarrörelsen. På det Timbro som han gett namn till kom helt andra idéer att råda.

Harpsundsdemokrati och opinionsbildning

Harpsundsöverläggningarna till trots fortsatte det organiserade stödet till press, partier och forskning under 1950- och 60-talen. Byrån för ekonomisk information genomförde upplysningskampanjer på bred front. De över 300 000 personer som tog del av bussutställningen ”Näringslivet visar” kunde bland annat se den tecknade utomhusfilmen ”Din frihet att handla”.

Fonden gjorde också ett ambitiöst men misslyckat försök att tillsammans med systerorganisationer i de andra nordiska länderna skriva fram ett ideologiskt program kallat Alternativet. 1950-talets stora politiska strid om allmän tjänstepension var intressant nog ingen stor fråga för Fonden eller dess byrå. Min bedömning är att även om frågan var mycket viktig för SAF så uppfattades den inte som ett systemhot på samma sätt som 1940-talets socialiserings- och skatteförslag gjort.

I början av 1960-talet lades Byrån för ekonomisk information ned i samband med att den drivande Tore Sellberg slutade. I stället satsade Fonden tillsammans med ett antal företag knutna till Wallenberggruppen på det som med tiden fick namnet Utredningsbyrån för samhällsfrågor. Fondens vd Uno Murray påminde i styrelsen om att även om Fonden var partipolitiskt neutral hade verksamheten ”…en grundläggande politisk målsättning, som går ut på att skapa motvikt mot socialistiska och kollektivistiska tendenser och hävda den ekonomiska liberalismens grundprinciper.”

Statens anspråk att lägga sig i arbetsmarknadens funktionssätt blev allt större.

Med inspiration från The Conservative Research Department i Storbritannien var idén att låta unga borgerligt sinnade akademiker på frilansbasis skriva rapporter och andra politiska texter åt Högern och Folkpartiet. Än så länge fanns inget statligt partistöd och att stötta partierna ekonomiskt via Utredningsbyrån var mindre känsligt, både för givare och mottagare. Både Folkpartiet och Högern upplevde ett resursmässigt underläge gentemot Socialdemokraterna som i trettio års tid hade haft tillgång till regeringskansliets utredningskapacitet. De borgerliga partierna hade låg tilltro den underdimensionerade utredningstjänst som Riksdagen tillhandahåll.

Under valår intensifierades verksamheten och de ledande personerna Utredningsbyrån hjälpte partierna att förbereda för maktskifte genom att bland annat skriva propositioner och göra listor över hur ett borgerligt regeringskansli skulle bemannas. Ett av syftena med Byrån var att fungera som plantskola för blivande borgerliga politiker och nog blev det så. Femton personer var anställda av byrån mellan 1962 och 1977. Nio av dem blev antingen statsråd eller statssekreterare i de borgerliga regeringarna 1976–1982.

Vänstervind och högervåg

Med 70-talet följde ett radikaliserat politiskt klimat och ekonomiska kriser. Statens anspråk att lägga sig i arbetsmarknadens funktionssätt, där den fackliga centralorganisationen LO och Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, sedan 30-talet själva gjort upp via förhandlingar, blev allt större. Skatter och arbetsgivaravgifter höjdes och de centrala löneavtalen blev dyra för SAF. Särskilt de mindre företagen klagade på organisationens förmåga att försvara medlemmarnas intressen.

1975 lanserade LO förslaget om löntagarfonder. Idén var att beskatta de ”övervinster” som uppstått då vissa löntagarkollektiv hållit igen i löneförhandlingarna med en särskild skatt som skulle slussas till fackföreningsstyrda fonder. Fonderna skulle i sin tur köpa aktier i företagen och till slut inneha kontrollposter. I den statliga utredning som tillsattes var näringslivets representanter under de första åren öppna för någon slags kompromiss men detta byttes till ett kategoriskt nej från SAF:s sida från 1978. Med Curt Nicolin som ordförande och Olof Ljunggren som ny vd blev motståndet mot löntagarfonder arbetsgivarnas viktigaste informationsinsats de kommande åren.

Under hela sjuttiotalet hade SAF informationsdirektör Sture Eskilsson blivit alltmer övertygad om behovet av en opinionsbildning som sträckte sig bortom att informera om samhällsekonomiska samband i avtalsrörelserna. På uppdrag av styrelserna i SAF och Näringslivets Fond lade han och kollegan Carl-Johan Westholm 1977 fram rapporten Näringslivet och den politiska opinionsbildningen.

Eftersom Eskilssons bärande tanke var att näringslivet var beroende av politiska beslut vars ramar bestämdes av opinionsbildningen så slog rapporten fast att ”den politiska opinionsbildningen är alltså ett vitalt näringslivsintresse”. Det var näringslivets ansvar upprätthålla och stärka opinionsläget ”för frihet och demokrati, mot regleringar och korporatism”, annars skulle det inte finnas någon motvikt mot fackens aktiviteter och statsunderstödd opinionsbildning.

Enligt Eskilsson var syftet med Timbro att bedriva opinionsbildning inom områden där SAF själv hade svårt att agera.

Infrastrukturen för näringslivets opinionsbildning gjordes nu om i grunden. Med hjälp av ett årligt anslag från SAF kunde Fonden ta fullt finansieringsansvar för Byrån och starta förlagshuset Timbro vilken i sin tur delades upp i tre egna förlag. Timbro, som producerade aktuella debattböcker, Ratio, som gav ut mer kvalificerad litteratur huvudsakligen ägnad åt en akademisk publik och Opinion som publicerade mer lättsamma skrifter av näringslivsvänlig och marknadstillvänd karaktär.

Enligt Eskilsson var syftet med Timbro att bedriva opinionsbildning inom områden där SAF själv hade svårt att agera, till exempel den kvalificerade debatten. Föregångaren var nyliberala Institute for Economic Affairs i London. Utredningsbyrån frikopplades från partierna (rapporten menade att en alltför stark koppling mellan partier och näringsliv kunde vara besvärande för bägge) för att i stället ”täcka avsnitt av den svenska debatten som saknar tillfredsställande belysning.” Samtidigt sänktes avgifterna till Näringslivets Fond för att bredda medlemsbasen och huvudmännen fick ett ”servicepaket” som innehöll Timbros publikationer och rapporter från Utredningsbyrån.

Den 14 mars 1978 höll Timbro sin första ordinarie bolagsstämma. Eskilsson själv blev vd i både förlaget och Fonden samt ordförande för Utredningsbyrån. Timbro och Byrån flyttade nedför gatan till Valhallavägen 66 där PR-byrån Kreab ägde en fastighet. Kreab producerade stora delar av SAF:s informationsmaterial och de tre organisationerna samarbetade nära och delade bibliotek och vissa kontorsfunktioner.

Bokutgivningen startade direkt och efter det första året konstaterade en av Timbro-medarbetarna att organisationen nått fyra av sina fem mål. Man hade uppnått påverkan på samhällsdebatten, fått genomslag i media, skapat trovärdighet hos journalister och opinionsbildare och lyckats etablera en försäljningsorganisation. Däremot var det svårt för Opinion att nå ut till någon bredare krets. Några nummer han det dock bli, bland annat om den svenska ytterlighetsvänsterns kopplingar till Sovjetunionen.

De första åren

Den första riktiga publiceringsmässiga framgången kom 1980 med den franske statsvetarens Henri Lepages Imorgon kapitalism. Över 10 000 exemplar såldes och den debatterades flitigt i tidningarna.

Samma år invigdes också bokaffären Market Corner i Stockholm som sålde engelsk och amerikansk ”klassisk och modern liberal litteratur”. Inspirationen var hämtad från Laissez-Faire Books i New York och The Alternative Bookshop i London. Med på invigningen var bland andra den världskände ekonomen Friedrich von Hayek som var i Stockholm för ett möte Mont Pelerin Society, en organisation han själv instiftat 1947 för att försvara och sprida liberala idéer.

1981 tillträdde Mats Svegfors som vd och han konstaterade att det nu fanns ett riktigt intresse för marknadsekonomi och ”den nya liberalismen”. Naturligtvis var det inte enbart Timbros förtjänst, menade han, men ”[vi] har givit ett viktigt och förmodligen nödvändigt bidrag till den process som lett fram till detta genombrott för liberala och marknadsekonomiska synsätt”.

Till Timbro knöts också Näringslivets presstjänst, en politiskt oberoende nyhetsbyrå som försåg framför allt dagspressen med material om näringsliv och ekonomi. Presstjänsten fick god spridning på sina artiklar även i socialdemokratisk press.

Motståndet kulminerade i en manifestation i Stockholm den 4 oktober då över 75 000 personer deltog i den största demonstrationen i svensk historia.

SAF hade under 70-talet kontinuerligt trappat upp sina informationsaktiviteter och låtit dem löpa allt närmare de politiska valrörelserna. Traditionellt hade detta undvikits för att inte riskera att beblandas med partipolitiken. Särskilda kampanjer organiserades bland annat rörande energi, ungdomsarbetslöshet och kopplingen mellan inflation och sysselsättning. Den i särklass viktigaste frågan, både rent symboliskt och resursmässigt, blev motståndet mot löntagarfonderna.

1978 hade SAF sjösatt sitt första aktivitetsprogram mot fonderna, men det var under valåret 1982 och 1983, då socialdemokraterna genomdrev det rätt urvattnade förslaget i riksdagen, som de huvudsakliga kampanjerna ägde rum. Motståndet kulminerade i en manifestation i Stockholm den 4 oktober då över 75 000 personer deltog i den största demonstrationen i svensk historia. Timbro gav 1982 ut boken Samtal om löntagarfonder av Utredningsbyråns chef Rolf Englund och i de nya lokalerna på Birger Jarlsgatan 6b flyttade kansliet för 4 oktober-demonstrationen in. Utredningsbyrån var överlag mycket engagerad i frågan. Mellan 1980 och 1983 producerades 47 kritiska rapporter.

1983 anställdes Kjell-Erik Sellin med erfarenhet från bokbranschen som vd och året därpå noterades ytterligare försäljningsframgångar med Bertil Östergrens Vem är Olof Palme? och Charlie Nordbloms Industrispionage. Utredningsbyrån integrerades direkt i Timbros verksamhet och förlagshuset fick därmed en egen utredningskapacitet och kunde ömsa skinn från förlag till tankesmedja.

Under 1985 datoriserades verksamheten som också delades upp i tre nya enheter: press, förlag och idé. Timbro delade också under några år lokaler med organisationen Marknadsekonomiskt alternativ för Sverige. Idén hade Eskilsson fått från den amerikanska tankesmedjan Heritage Foundations Mandate for Leadership som presenterat ett politiskt program för president Reagan i USA. Näringslivets Fond stod för pengarna och inledningsvis engagerades bland annat Bengt Westerberg och Carl Bildt. Slutrapporten kom 1985 men gav dock inget större gehör i debatten.

Löntagarfonder blev verklighet till slut och i riksdagen kom på 1980-talet att tillhöra Socialdemokraterna. Men Eskilsson var ändå optimist. Problemformuleringarna hade återerövrats från vänstern. Till sin vän ekonomen och nobelpristagen Milton Friedman skrev han: ”Marknadsekonomin i Sverige är inte död, dess vänner blir snabbt allt fler och förutser seger i den pågående striden”.

---

Rikard Westerbergs kommande avhandling handlar om det svenska näringslivets opinionsbildning 1945–1985. Forskningen baseras på ett flertal organisationsarkiv som inte tidigare varit tillgängliga för vetenskapliga studier.