Det fina partiet

”När vi förhandlar med regeringen ordnar vi mer resurser till vården och gratis glasögon för barn. SD:s partitoppar talar om att begränsa pressfriheten och asflabbar åt grova judeskämt.”

Med de orden protesterade Jonas Sjöstedt högljutt mot parallellerna mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Moderaterna använder V för att normalisera SD, menade han. Det må så vara. Det är i varje fall inte syftet med denna artikel, som i stället använder SD för att avnormalisera V. För hur orimligt är det egentligen att likställa de två partierna?

En lite ytlig jämförelse skulle kunna lyda ungefär så här: De befinner sig på var sin ytterkant i svensk politik, präglas av ett totalitärt förflutet och har medlemmar som måste uteslutas för att de inte är demokrater. Bägge har svansar som sysslar med hat, hot och våld.

Det är ett resonemang som får en stor del av svensk offentlighet att sparka bakut.

Äpplen-och-pärontaktiken i Sjöstedts citat ovan är talande. I stället för att jämföra de två partiernas sjukvårdspolitik kontrasterar han V:s ökade offentliga utgifter mot två av SD:s typiska övertramp. Det är inte främst Sverigedemokraternas politik som gör dem till paria. När det gäller såväl regeringens som Moderaternas flyktingpolitik är det numera få som är nöjdare än Jimmie Åkesson. Och i frågor som inte rör invandring har SD ändrat uppfattning som medlemmarna byter skjortor, vilken färg de än har. Det är i stället historien och företrädarna som gör dem oberörbara. Ur det perspektivet är det intressant att titta på motsvarigheterna i Vänsterpartiet.

En besvärlig historia att göra upp med

”Vänsterpartiets historia består både av mycket positiva delar och av delar som förtjänar hård kritik. Vi har som inget annat parti fått ompröva vår historia och lära av den.” Så skriver Sjöstedt i ovannämnda artikel.

Men stämmer det? Hur såg omprövningen och lärdomarna i så fall ut?

För drygt tio år sedan valdes Ida Gabrielsson till ordförande i Ung vänster (UV). I samband med det sade hon: ”Jag är kommunist för jag tycker att vi har en stolt historia.” Ungefär samtidigt gick moderpartiet igenom en sedvanlig falangstrid som kommunisterna vann. Lars Ohly valdes till ordförande medan de mer frihetliga bröt sig ur och bildade Vägval vänster.

I sammanhanget är det relevant att ställa frågan vad det egentligen innebär att ”göra upp” med sin historia. Går det, alltid?

Trots att han fler gånger än det finns strutar på ett Ku Klux Klan-möte har förklarat varför han gick med i ett parti som är sprunget ur Vit makt-rörelsen får Jimmie Åkesson fortfarande frågan. Antingen litar journalisterna inte riktigt på vad han säger, eller så tycker de inte att svaret är tillfredsställande.

Det är en rimlig hållning. En rörelses karaktär kan säga så mycket om en person som engagerar sig i den att det inte räcker att ta avstånd i efterhand. Ideologin och människosynen kan vara så besvärande att inte ens alla pudlar på Östermalm kan göra personen politiskt anständig, särskilt när det gäller någon som strävar efter att med staten i ryggen bestämma över oss andra. Man får helt enkelt se sig om efter en annan karriär.

En rörelses karaktär kan säga så mycket om en person som engagerar sig i den att det inte räcker att ta avstånd i efterhand.

Jonas Sjöstedt får sällan motsvarande fråga. Det ska han vara glad för.

V-ledaren har en mjukare framtoning än företrädaren Lars Ohly. Han är lenare i sitt tonfall, avhåller sig från att ge motståndare fingret i direktsänd TV och tar tydligt avstånd från kommunismen. På samma sätt som Jimmie Åkesson förklarar att det inte var nazistuniformerna som lockade honom till SD vill Sjöstedt göra gällande att det inte var det totalitära som lockade honom till VPK. I en personlig betraktelse berättar han att det var den västeuropeiska kommunismen, inte den östeuropeiska, som fick med honom i partiet.

Sjöstedt gick med i Kommunistisk ungdom 1978. Två år tidigare hade partiledaren Lars Werner, i egenskap av gäst vid kommunistpartiets kongress i Moskva, förklarat att Sovjetunionen ”i handling bevisat socialismens överlägsenhet”. Tre år tidigare hade Jörn Svensson skrivit att det i VPK:s Sverige skulle vara ”olagligt att väcka fråga om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp”. Svensson var mångårig ledamot i såväl riksdagen som partistyrelsen och av många ansedd som chefsideolog. Det var ingen demokratisk organisation Sjöstedt sökte sig till.

Låt oss gå tillbaka till rötterna.

I borgerliga kretsar brukar man skoja lite ironiskt om att ”splittringen var bra och nödvändig”. Det man då syftar på är resultatet av det tidiga 1900-talets maktkamp inom Socialdemokraterna mellan dem som vill gå den fredliga vägen mot socialismen och dem som valde våldets väg. När revolutionärerna förlorat striden bildade de 1917 Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV). Redan i november samma år, då Vladimir Lenins bolsjevikiska maktövertagande ägde rum, märktes den avgörande skiljelinjen. Medan socialdemokraterna kallade sovjetkommunisterna för vad de var – en terrorregim – hälsade vänstersocialisterna statskuppen med entusiasm (Ohlsson 2014, sid 192).

Efter ytterligare en splittring fyra år senare bildades Sveriges kommunistiska parti (SKP), en underavdelning av Komintern, en världsomspännande rörelse som styrdes från Moskva. Det är det som i dag är Vänsterpartiet, ett parti som stod bakom Josef Stalins terror och anfallskrig mot våra grannländer.

Våldets röda tråd

År 2015 bröt Sverigedemokraterna med sitt ungdomsförbund, Sverigedemokratisk ungdom (SDU). Konflikten handlade om huruvida partiet ska vara stort och brett och på sikt bli statsbärande eller om det ska vara mer ideologiskt renlärigt. Moderpartiet prioriterade makt medan ungdomarna satsade på idéer.

Det är det som idag är Vänsterpartiet, ett parti som stod bakom Stalins terror och anfallskrig mot våra grannländer.

I Vänsterpartiet pågick ungefär samtidigt en liknande kamp. I centrum stod Markus Allard, ordförande för Ung vänster i Örebro län. Han uttryckte stöd för Revolutionära fronten (RF), en antidemokratisk våldsorganisation vars medlemmar har dömts för ett stort antal brott med politiska motiv, och vägrade sedan vid upprepade tillfällen ta avstånd från organisationen.

Allard försvarade sig med argumentet att vinster i välfärden är värre: ”Det är våld, det är att sätta sig över en demokrati. Det är inte i närheten av det som Revolutionära Fronten har gjort, eller står anklagad för.” Det var inte första gången Allard var i blåsväder. Året innan liknade han Stefan Löfven vid Adolf Hitler.

Hur ska man förstå en världsbild där en socialdemokrat som accepterar privata företag är att jämställa med en brutal folkmordsdiktator? Jo, man kan gå tillbaka till andra världskriget och dåvarande SKP:s analys av dess orsaker: ”Det är Hitler och den internationella fascismen, denna kapitalismens mest expansiva och barbariska form, som tänt branden.”

Nazismen sågs som kapitalism på speed. Detta eftersom bägge systemen tillät privat ägande av produktionsmedlen. Vinst sågs som stöld av de anställdas arbete och kapitalismen, precis som nazismen, en företeelse som måste kullkastas med våld.

Jonas Sjöstedt försvarade sig med att Allard är en del ”av en liten grupp pojkar, som har gett sig in i Vänsterpartiet för att provocera på en helt annan politisk plattform”. Det höll nio kvinnliga UV-medlemmar från fyra olika distrikt inte med om. I en debattartikel protesterade de mot behandlingen av Allard och menade att de behöver sina kamrater i RF och AFA i ett kapitalistiskt samhälle som blir allt osäkrare och farligare.

Egentligen handlade striden i Vänsterpartiet inte om Allard, utan om hur partiet ska förhålla sig till rättsstaten och politiskt våld. Men han blev en symbol i en batalj som inte ville lägga sig. I ytterligare en artikel krävde tjugofyra företrädare från åtta av UV:s tjugotvå distrikt att Allards uteslutning skulle hävas. En av undertecknarna var Blekingedistriktets ordförande, Erik Drottman. På direkt fråga om sin inställning till RF svarade han: ”De är hjältelika. (…) Mig veterligen säger våra stadgar ingenting om vilken inställning vi bör ha till antifascistiskt våld.” Drottman är enligt distriktets hemsida fortfarande ordförande i Ung Vänster Blekinge.

Inte bara ungdomar

Det är lätt att avfärda dessa uttalanden som ungdomssynder. Men det är inte bara medlemmar i ungdomsförbundet som begår övertramp, utan det gör även fullvuxna företrädare. Ett exempel är Simon Fors, ledamot i kommunfullmäktige i Pajala, som har skrivit att ”[i]nga moderater förtjänar annat än bly”, ”[a]lla tänkande människor förespråkar väl Per Gudmundsons avrättning” och att han verkligen ”önskar dessa människofientliga svin som styr vårt land allt ont. Vill se dem drabbas av sjukdom och lidande.” Simon Fors representerar fortfarande Vänsterpartiet i Pajala kommunfullmäktige.

Ett annat exempel är ledningen för Vänsterpartiet i Helsingborg. Fyra företrädare, inklusive lokalordföranden och gruppledaren i kommunfullmäktige, skriver i en debattartikel att ”[a]llt politiskt våld i Venezuela har iscensatts av den politiska högern” och att landets problem ”visar att kapitalismen inte kan regleras genom demokratiska beslut.”

En mer centralt placerad vänsterpartist är Jenny Bengtsson, Stockholmsordförande för Hotell- och restaurangfacket, ledarskribent i tidningen ETC samt ersättare i riksdagen. Bengtsson har enligt Stiftelsen Expos chef främjat ett evenemang med en antisemitisk artist och när Kubas kommunistdiktator avled i fjol skrev hon ”Castro dog idag. Stor sorg, stor man.”

En ännu viktigare Vänsterpartist är Lars Ohly, som skrivit att de ”aldrig [får] acceptera ett demokratibegrepp som står höjt över klasskampen” och att ”[d]et kan vara så att inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna är den enda möjligheten för arbetarklassen att slå vakt om den största demokratiska reformen vi känner till – avskaffandet av utsugningen och kapitalismen.”

Vad finns kvar i dag?

På 1990-talet, i efterdyningarna av sovjetkommunismens fall och Östeuropas befrielse, tillsatte V en utredning som skulle kartlägga relationerna med diktaturerna i öst. Resultatet blev vitboken Lik i garderoben. En av författarna, Ulf Nymark, hävdade ett decennium senare med bestämdhet att skriften enkom var en redovisning av kontakterna och inte någon politisk uppgörelse. Nymark ställde frågor som inte har fått något svar:

Vad är orsaken till att VPK över huvud taget betraktade dessa partier som broderpartier? Hur såg den gemensamma uppsättningen gener som VPK delade med partierna i öst ut? Vad utgjorde basen för den djupt kända släktskapen? Och kanske viktigast av allt: Vad fanns kvar av det gemensamma arvet år 1990 och vad finns kvar idag?

När det gäller Sverigedemokraterna ställer vi med rätta frågan om vad det är som gör att dess företrädare gång på gång avslöjas med grov rasism och andra djupt besvärande beteenden. Även om öppna rasister blir uteslutna undrar vi vad det är i partiet som lockar sådana personer.

Även om de värsta extremisterna blir uteslutna ställer vi oss alltför sällan frågan vad det är i V som attraherar människor som tycker att ett skolföretags reguljära verksamhet är att jämställa med brandbomber och knivhugg.

På samma sätt finns det skäl att undra vad det är i Vänsterpartiet som gör att dess företrädare gång på gång uppvisar stöd för politiskt våld och diktatur. Även om de värsta extremisterna blir uteslutna ställer vi oss alltför sällan frågan vad det är i V som attraherar människor som tycker att ett skolföretags reguljära verksamhet är att jämställa med brandbomber och knivhugg.

Nymarks sista fråga löd: ”Vad finns kvar idag?”

Den tjugotredje augusti 1939 skrev Joachim von Ribbentrop och Vjatjeslav Molotov under den icke-angreppspakt som bär de bägge utrikesministrarnas namn, och som delade upp Polen, Baltikum och Finland mellan Nazityskland och Sovjetunionen. En dryg vecka senare kunde så Hitlers trupper invadera Polen och därmed starta andra världskriget. SKP, det vill säga det som i dag är Vänsterpartiet, ställde sig bakom avtalet och stämplade Polen som imperialistiskt. Sovjetunionens anfall mot Finland senare samma år försvarades fullt ut. Då valde Carl-Henrik, trettio och några fyllda, att ansluta sig till partiet.

Så sent som i fjol var samme Carl-Henrik med på Vänsterpartiets partikongress i Örebro och när han avled senare samma år hade partiet sorg, ty han är mer känd som C-H Hermansson, partiledare under åren 1964–1975. I samband med hans bortgång hyllade en stor del av svensk offentlighet honom som en gammal mysfarbror. Jonas Sjöstedt lyfte fram att det var under Hermanssons ledning som partiets väg mot självständigt från Moskva inleddes, och tog protesterna mot Sovjetunionens blodiga invasion av Tjeckoslovakien 1968 som exempel.

Sjöstedt nämnde dock inte att Hermansson tolv år tidigare hade kallat den ungerska folkresningen mot kommunismens brutalitet för ett ”kapitalistiskt kuppförsök” som måste slås tillbaka av ”det arbetande folkets väpnade makt” (Ohlsson 2014, sid 346). Sjöstedt tog inte heller upp Hermanssons tal i Moskva 1953, i samband med Josefs Stalin begravning: ”Stalin har varit läraren och ledaren inte blott för Sovjetunionens folk, utan för arbetarklassen i alla världens länder. I vårt partis fortsatta arbete måste vi bättre än hittills utnyttja och i handling omsätta Stalins lära.”

Stå upp för Peter Stormare

I februari 2017 skrev polisen Peter Springare ett invandringskritiskt inlägg på Facebook. Det fick stor uppmärksamhet och möttes av kritik. Som stöd startades därför Facebook-gruppen Stå Upp För Peter Springare.

Som en parodi på denna skapade då någon Facebook-gruppen ”Stå upp för Peter Stormare”. Där raljerar journalister och andra över de så kallade invandringkritiska internetaktivisternas okunskap, usla språkbehandling och rättshaverism. Med humor och ironi klappar medlemmarna i eliten varandra på ryggen. Det är Sverigedemokraterna och deras sympatisörer, så kallade sanningssägare, vi driver med.

Ja, jag skriver ”vi”, för jag var med i den numera nedlagda gruppen. Det var även ovan nämnda Jenny Bengtsson. Vi tillhör bägge eliten, har tillgång till media och har suttit i samma panel i morgon-TV.

Egentligen borde jag förhålla mig till Bengtsson som jag förhåller mig till SD och deras stödtrupper. Hon är vänsterextremist. Som vi såg ovan har hon gjort sig känd för att rada upp övertramp. Ändå delar jag såväl TV-soffor som politiska Facebook-grupper med henne. Det gör jag inte med sverigedemokrater.

Egentligen borde jag förhålla mig till Bengtsson som jag förhåller mig till SD och deras stödtrupper.

Hur kommer det sig? Varför förhåller vi oss annorlunda till vänsterpartister än till sverigedemokrater? Varför känner vi oss mindre obekväma i de förras sällskap än i de senares? Det är förmodligen en fråga om klass och smak. Vi känner estetisk samhörighet med vänsterpartister. De pratar som vi, klär sig som vi, går på samma restauranger och barer och beter sig som vi. De har samma utbildning. De är en del av samma etablissemang, helt enkelt.

Det är inte så konstigt, för V är ett utpräglat medelklassparti. I SCB:s partisympatiundersökning från november 2016 var Vänsterpartiet större bland tjänstemän än bland arbetare och större bland högutbildade än bland lågutbildade. För Sverigedemokraterna var det tvärt om.

Det kan vara ett av skälen till att de två partierna behandlas olika. Vänsterpartiet är helt enkelt ett fint parti.

---

Litteratur

Ohlsson, Per T (2014), Svensk politik. Lund: Historiska media.