Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Lars Anders Johansson: Det drabbar ju ingen fattig

På ett halvår har 136 bärare av exklusiva märkesklockor rånats bara i Stockholm. Samtidigt uppmanar Polisen barn att inte gå ensamma till fotbollsträningen för att slippa bli rånade på dyra jackor. Tips och råd som förut var avsedda för resor i fjärran länder är plötsligt relevanta även på hemmaplan.

Det är en farlig företeelse att gå utanför sin dörr, säger Bilbo till sin brorson Frodo i JRR Tolkiens Sagan om ringen. De tillhör ett fredsälskande, lite dumnaivt folk som bor i det lyckliga landet Fylke, fjärran från världens strider och faror. Ända tills farorna plötsligt dyker upp på den egna tröskeln i form av kusliga ringvålnader. 

När jag växte upp, för vad som känns som en evighet sedan, hörde det till vanligheterna att den som skulle resa utomlands utrustade sig med diverse persedlar för att förebygga ficktjuveri. Även om man endast skulle till Medelhavets soliga stränder gällde det att vara förberedd. Kontanter och pass skulle förvaras i en platt magväska under t-tröjan, där tjuvarna aldrig skulle kunna lista ut att de fanns. Alternativt kunde pengarna förvaras i en vattentät plasttub som bars i en rem runt halsen.

I dag behöver svenskarna inte lämna Europa eller ens lämna landet för att dra nytta av denna typ av livsvisdomar. Det räcker med att gå utanför dörren.

Båda dessa föremål, magväskan och plasttuben, var saker som bäraren aldrig skulle få för sig att gå omkring med på hemmaplan. I Sverige gick människor vid denna tid fortfarande vanligtvis runt med plånboken – det här utspelade sig på den tid då människor fortfarande i huvudsak betalade med kontanter – putande i jeansens bakficka. Sensmoralen var att i Sverige behövde man inte oroa sig för primitiva beteenden som ficktjuveri, men så snart man åkte utomlands rådde laglöshet och då gällde det att vara förberedd. Utanför Fylke kunde vad som helst hända.

Lite senare, när det blev vanligt att svenskar reste längre bort i världen, spreds information om hur man skulle undvika att bli rånad på gatorna i Rio de Janeiro eller Mexico city. Det gällde att undvika vissa typer av gator, att inte klä sig uppseendeväckande och att framförallt inte skylta med stöldbegärliga saker som dyra klockor. Det handlade helt enkelt om streetsmartness av det slag som varit av nöden i de flesta samhällen i de flesta tider, men som de tillitsfulla svenskarna, och hobbitarna, kunnat vänja sig av med.

I dag behöver svenskarna inte lämna Europa eller ens lämna landet för att dra nytta av denna typ av livsvisdomar. Det räcker med att gå utanför dörren. Några årtionden efter att svenska charterturister utrustade sig med listiga magväskor och plasttuber inför resan till Medelhavet går svenska poliser ut med tips till hur svenskar ska bete sig i sin egen närmiljö. På polisens hemsida kan man till exempel läsa att man ska vara ”försiktig med att exponera dyra klockor i exempelvis social media, i offentlig miljö eller på andra ställen där de kan uppmärksammas”. Man ska också vara uppmärksam när man går in genom sin port, inte släppa in obehöriga och se till att porten går igen efter en. Särskilt om man bor på Östermalm i Stockholm.

Bakgrunden är den våg av så kallade klockrån som drabbat huvudstaden. Inom loppet av ett halvår har 136 bärare av exklusiva märkesklockor blivit rånade bara i Stockholm. Enligt polisen är det inte bara en liga utan flera som ägnar sig åt verksamheten. Polisen har tidigare fått kritik när den gått ut och tipsat allmänheten om hur man kan förebygga och skydda sig mot brott, till exempel när man uppmanade barn i Hägersten att samåka till fotbollsträningen för att inte bli rånade på dyra jackor och mobiltelefoner.

Dessa varningar och tips tolkades som att Polismyndigheten lade ansvaret på offren snarare än förövarna. Här gäller det dock att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Å ena sidan är det självklart att det är rånarna som bär ansvaret för sin brottsliga verksamhet och att det är polisens uppgift att gripa och lagföra dessa. Å andra sidan är det naturligtvis rimligt att var och en av oss vidtar mått och steg för att undvika att bli utsatta för brott. Vilka dessa åtgärder är skiftar naturligtvis utifrån brottslighetens karaktär och polisens förmåga att hantera den.

Det är en brottslighet riktad mot den välmående medel- och överklassen, en till synes outsinlig källa till rikedom för de kriminella som upptäckt hur lätt det är att komma undan med det.

Klockrånen på Östermalm och stölderna av dyra märkesjackor från barn och ungdomar i Nacka och Hägersten ligger i linje med annan typ av brottslighet som vi har skrivit om tidigare i Smedjan, till exempel bilstölderna och rånöverfallen i villaområden som drabbat flera av Stockholms mer attraktiva förorter. Det är en brottslighet riktad mot den välmående medel- och överklassen, en till synes outsinlig källa till rikedom för de kriminella som upptäckt hur lätt det är att komma undan med det.

Från ett klasskampsperspektiv skulle denna typ av brottslighet naturligtvis kunna avfärdas med att ”det drabbar ändå ingen fattig”, och rentav svepas in i ett scharlakansrött klasskampsskimmer. Hänvisningar till socioekonomiska faktorer skulle kunna användas för att friskriva brottslingarna från ansvar och skuldbelägga offren. Den som har råd med en Rolex är knappast oskyldig, eller hur?

Sådana resonemang missar dock att det alltid är de med minst ekonomiska marginaler som drabbas hårdast när kriminaliteten eskalerar. När de kriminella gängen växer sig starkare och rikare och lockar fler medlemmar är det de som bor i de så kallat utsatta områdena, där polisen har svårast att upprätthålla lag och ordning, som drabbas hårdast. I dessa stadsdelar har behovet av gatusmarthet alltid funnits.

En annan konsekvens av den brottslighet som riktar sig mot de välbeställda är att dessa samhällsgrupper kommer att sluta förlita sig på myndigheterna för sin egen säkerhet och trygghet och i stället börja betala för egna vakter och säkerhetsarrangemang, något som redan sker i dag. Då kommer också betalningsviljan hos dem som bidrar mest till det offentliga att minska. Det är den typen av brottslighet som sliter sönder samhällen. Att tona ned rånöverfall bara för att de drabbar välbärgade människor med dyra märkesklockor är lika dumt som att blunda för dödsskjutningar bara för att de äger rum i utsatta förorter långt från den egna tröskeln.

Det är en sak att förbereda sig på den nya verklighet som råder där ute, och vidta de mått och steg som är nödvändiga för att undvika att bli överfallen, rånad och i värsta fall mördad. Det är en annan sak att acceptera utvecklingen och resignera.