Det borgerliga Stockholmssyndromet

Att Stefan Löfven griper efter varje halmstrå som kan styra bort debattfokus från de frågor som intresserar och engagerar väljarna är begripligt. Likaså att han vill styra bort strålkastarljuset från sig själv. Statsministerns förtroendesiffror är rekordlåga, till och med lägre än vänsterledaren Jonas Sjöstedts, vilket måste få en föregångare som kommunistjägaren Tage Erlander att vrida sig i sin grav.

Löfven har allt att vinna på att medierapporteringen handlar om något annat än om honom själv eller regeringens politik. Till skillnad från Miljöpartiet, som sent omsider tycks ha insett att språkröret Gustav Fridolin snarare är en belastning än en tillgång för partiet, kan Socialdemokraterna inte gömma sin partiledare från allmänheten. De har nämligen bara en att tillgå.

Visserligen undviker statsministern i möjligaste mån att ta debatter med oppositionsledaren, således följande Sun Tzus råd att inte ge sig in i strider som man inte vet att man kommer att vinna, men helt och hållet kan han inte hålla sig borta från offentligheten. Han är trots allt statsminister, och ledare för världens mest framgångsrika socialdemokratiska parti, som dock ser ut att gå mot sitt sämsta val någonsin.

Att Stefan Löfven tar möjligheten till ett tjuvnyp mot den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali är därför inte ägnat att förvåna. Vad som är desto underligare är hur den förment liberala pressen skyndar till och går hans ärenden.

Som vi skrivit om tidigare i Smedjan började det med att kristdemokraten Sara Skyttedal och åkte fast för vapenbrott i Danmark, på grund av en försvarsspray som är laglig i Sverige men olaglig där. Det föranledde Dagens Nyheters ledarskribent Amanda Sokolnicki att rasa över en bild som Skyttedal lagt ut i sociala medier med en revolver på en skjutbana. DN-skribenten menade att Kristdemokraterna aldrig hade accepterat en liknande bild om den föreställde en invandrarkille i förorten. På detta svarade Hanif Bali (M) med en bild på sig själv med ett sportskyttegevär från ett studiebesök på en skjutbana i Stockholm. Detta fick en rad tyckare att gå i taket.

Som svar på de överdrivna reaktionerna retweetade Bali en flera veckor gammal bild som någon skämtsida klippt ihop, med Balis ansikte på en reklambild för krigsspelet Call of Duty, med texten ”Hanif & DN at war”. En uppenbar satirbild, ett skämt, som drev med både den uppskruvade debatten och Balis hårda debattstil. Lika lite ett mordhot som när satirtidningen Galago skämtade om att Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson skulle skjutas. Huruvida det var roligt eller lämpligt kan givetvis diskuteras.

Det är nu det börjar bli snurrigt på riktigt. Tidningsutgivarna anklagar Bali för att mordhota journalister, och ställer partiledaren Ulf Kristersson mot väggen. Stefan Löfven och hans ministrar hakar på. Det hela blir rentav huvudnyhet i kvällsnyheterna i Sveriges Television. Operationen lyckades, fokus flyttades. På partikansliet på Sveavägen 68 gnuggas händer.

Att Socialdemokrater ägnar sig åt den här typen av fulspel borde inte förvåna någon. Så har de alltid gjort. Bara dagar efter terrordådet på Utöya skyndade sig Aftonbladets ledarsida, med nära band till partiledningen, att använda dådet för att svartmåla politiska motståndare i Sverige. Samma skribent började för övrigt nyligen att tala om vikten av ”god ton” i debatten.

Så länge har Socialdemokraterna dominerat svensk politik och samhällsliv att deras måttstockar används för att skilja goda från onda långt in i borgerligheten.

Vad som är desto märkligare är den borgerliga pressens benägenhet att dansa efter de socialdemokratiska spinndoktorernas pipa. Utöver Dagens Nyheter, vars ledarsida tycks driva en personlig vendetta mot Hanif Bali (riksdagsledamoten är ensam föremål för ett tjugotal fördömande artiklar) ondgör sig både Expressens och Dalarnas Tidningars förment liberala ledarsidor över Balis tilltag. Trots att ingen vid sina sinnens fulla bruk kan tro att Bali har hotat, eller uppmanat till hot mot, journalister.

Denna självdestruktiva drivkraft inom delar av borgerligheten, att vilja få godkänt av Socialdemokraterna, kan bäst beskrivas som en form av Stockholmssyndrom, den psykologiska mekanism där gisslantagna börjar att identifiera sig och känna sympati med sina gisslantagare. Så länge har Socialdemokraterna dominerat svensk politik och samhällsliv att deras måttstockar används för att skilja goda från onda långt in i borgerligheten. Ett närmast parodiskt uttryck för denna längtan att vara till lags var utmärkelsen Hummerkniven som Aftonbladets kulturredaktion brukade dela ut till liberaler som tillräckligt väl anpassat sig till den socialistiska agendan.

Författaren Lars Gustafsson beskrev på 1980-talet denna vänsterns dominans med termen problemformuleringsprivilegiet, ett begrepp som trots sin otympliga konstruktion lever kvar i våra dagar, liksom fenomenet som det beskriver. Att detta problemformuleringsprivilegium alltjämt existerar blev tydligt när Moderatledaren Ulf Kristersson inte förmådde stå upp för sin riksdagsledamot mot de absurda anklagelserna, utan i stället svävade på målet. Det är för övrigt inte första gången som partiet böjer sig för vänstersidans utfall mot just Bali.

Hanif Bali är en kontroversiell politiker med en debattstil och en framtoning som retar upp många. Att han skaffat sig fiender i många läger är inte särskilt konstigt. Man kan ha åsikter om både tonläget och det lämpliga i att dela satirbilder som kan missförstås av människor som inte är så vana vid meme-kulturen på internet. Därifrån är dock steget mycket långt till att, likt vice statsminister Isabella Lövin, påstå att Hanif Bali har mordhotat journalister.

Om den liberala pressen hade gjort skäl för sitt namn skulle den ha tagit strid mot dessa skamlösa anklagelser från rikets högsta politiska nivå snarare än mot satirbilder på internet. I stället fick väljarna ett kvitto på att det borgerliga Stockholmssyndromet lever kvar i högsta grad, och på Sveavägen kunde man glädja sig åt fortsatt problemformuleringsprivilegium, de vikande opinionssiffrorna till trots.