Det behövs fler vägar till kunskap och bildning

Föreställ dig att du som förälder ställdes inför följande val: du kunde placera dina barn i en skola som lärde ut traditionell kunskap inom samhälls- och naturvetenskaper, matematik, språk, kultur och historia, med konventionella undervisningsmetoder, eller så kunde du placera dem i en skola som inte ansåg att sådant var särskilt viktigt. Där helt centrala texter och begrepp från historien och kulturhistorien inte ens rymdes i kursplanerna. Jag kan gissa mig till vad du, och de flesta, skulle välja.

Tyvärr är det den andra skolan i det hypotetiska exemplet som de flesta svenska skolelever är hänvisade till. Även om de enskilda skolorna har olika huvudmän, en möjlighet som öppnats via friskolesystemet, är de alltjämt finansierade av det offentliga, som också sätter upp riktlinjerna för undervisningens innehåll. Detta var tänkt att säkerställa att alla svenska skolelever kom i åtnjutande av en god utbildning, men det likriktade systemet tycks allt mer leda till motsatsen.

De myndigheter som är satta att utforma och vaka över den svenska skolans innehåll och kvalitet har nämligen slagit in på en farlig och destruktiv väg. Ämneskunskaperna monteras ned, i en ideologisk strävan som är skrämmande konsekvent. Jag har tidigare skrivit om hur den senaste tidens uppmärksammade exempel på förslag från Skolverket till ändringar i kursplanerna för grundskolan, bara utgör toppen på ett bildningsfientligt isberg.

Samtidigt som ämneskunskaperna målmedvetet och metodiskt undergrävs av en statlig myndighet, oroas en annan statlig myndighet, skolinspektionen över att skolor inte i tillräckligt hög utsträckning använder det påbjudna antalet digitala redskap i sin undervisning. Tydligare än så kunde knappast slagsidan gentemot form framför innehåll från det offentligas sida illustreras.

Sverige skulle också behöva öppna upp för fler vägar till kunskap och bildning än den obligatoriska grundskolan och den i praktiken obligatoriska gymnasieskolan.

Om Skolverkets förslag till ny läroplan för grundskolan blir verklighet är det inte längre rationellt att som förälder placera sina barn i svensk skola. En skola som tycker att det är viktigare att eleverna använder läsplattor än att de känner till antiken och bibeln är inte längre en skola utan någonting annat. I det avseendet är det extra beklagligt att de utbildningsreformer som alliansregeringen genomförde bidrog till att öka likriktningen och försvåra alternativa bildningsvägar.

Jan Björklunds skolpolitiska reformer, bland annat i form av en ny skollag och en ny läroplan, var i vissa avseenden en återgång till en mer kunskapsorienterad skolundervisning, bort från den politiserade ”flumskola” som växt fram i spåren av det radikala 70-talets pedagogiska teorier. Dessvärre genomfördes även reformer som syftade till att likrikta undervisningen. För gymnasieskolans del handlade det om införandet av så kallade kärnämnen. Syftet var givetvis att ingen skulle falla mellan stolarna och gå miste om kunskap som ansågs avgörande. Som vanligt när man försöker anpassa något till alla blir resultatet dock att det inte passar någon. No size fits all.

En annan likriktningsreform som genomfördes under Björklunds Egid var att hemundervisning förbjöds. Sverige blev därmed ett av få länder i Europa där det är uttryckligen förbjudet för föräldrar, annat än i undantagsfall, att skola sina egna barn i hemmet. Här skymtar baksidan av den socialliberala folkbildningstanken i form av en större tilltro till staten än till medborgarna själva. Åtskilliga familjer valde att lämna Sverige för Finland, där hemskolning är tillåtet. Den svenska lagen har också kritiserats ur ett människorättsperspektiv.

I Finland, som i nästan alla avseenden presterar bättre än Sverige på skolans område, har man läroplikt i stället för skolplikt. Det innebär att föräldrar är skyldiga att tillse att deras barn får den kunskap som de enligt lag är berättigade till. Den finska skolan är emellertid endast en väg till sådan kunskap. Hemundervisning är en annan tänkbar lösning för de barn och familjer som av en eller annan anledning inte tilltalas av skolmiljön.

Sverige skulle också behöva öppna upp för fler vägar till kunskap och bildning än den obligatoriska grundskolan och den i praktiken obligatoriska gymnasieskolan. Inte minst för pojkar vore detta värdefullt. Sedan ett antal år tillbaka har det återkommande rapporterats om hur illa anpassad den svenska skolan är för pojkar, särskilt från arbetarklass, som halkar efter mer och mer för varje år gentemot flickorna.

Att stänga de alternativa vägarna till fullgoda meriter vore emellertid en farlig väg att gå.

Från ett feministiskt revanchistiskt perspektiv kan man förstås, som Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima, avfärda pojkarna som ”losers” och låta sig nöja med det. Logiken från detta håll tycks vara att eftersom kvinnor har varit förfördelade historiskt så är det inte mer än rätt att dagens pojkar får smaka på samma medicin. Antagligen är det tänkt att någon slags kosmisk jämvikt på detta sätt skall uppnås över epokerna.

Dessbättre finns det andra vägar in till högre utbildning för den som skolsystemet inte är anpassat för. Folkhögskoleutbildningar och komvux fungerar för många som en andra chans till att komma in på en åtråvärd högre utbildning. Ett annat alternativ är högskoleprovet, med en egen kvot till universitet och högskolor. Att många unga män av lätt insedda skäl använder sig av denna väg sticker emellertid i ögonen på somliga, som de två företrädare för Liberala Studenter som menade att högskoleprovet borde avskaffas eftersom de ansåg att det missgynnade kvinnor.

Att stänga de alternativa vägarna till fullgoda meriter vore emellertid en farlig väg att gå. Vi behöver fler vägar till bildning och kunskap, inte färre. Människor är olika och ingen enskild utbildning passar för alla. Det finns mycket att lära från det finska exemplet med skolplikt i stället för läroplikt.

Bäst vore förstås det system som jag tidigare argumenterat för i Smedjan, nämligen att använda antagningsprov i stället för betyg. Det skulle medföra flera positiva effekter: dels skulle det innebära slutet på all betygsinflation, eftersom det skulle vara faktiska kunskaper som fällde avgörandet och inte siffror eller bokstäver på ett papper. Det skulle också innebära en kunskapsmässig anpassning uppåt i stället för den nedåtgående spiral som vi kunnat iaktta under flera årtionden.

Om universiteten fick avgöra vad som krävdes för att komma in på deras utbildningar skulle det vara upp till studenterna själva att tillägna sig dessa kunskaper. Klarar de inte detta får de gå om ett år i gymnasiet eller förkovra sig på annat sätt. Antagningsprov i stället för betyg skulle dessutom förbättra relationen mellan lärare och elever eftersom det dels skulle förebygga eventuellt maktmissbruk från lärarens sida, dels befria lärarna från betygsättningens våndor. Från elevens perspektiv skulle läraren då bli en resurs i jakten på kunskap, istället för en auktoritet inom ramen för ett obligatorium. Det skulle alla vinna på.

För skolans del skulle ett system med antagningsprov till varje högre nivå, i stället för betyg också innebära en sund konkurrensutsättning i ordets bästa bemärkelse. De elever som inte trivs i skolan, eller föredrar andra alternativ kans kola sig på annat håll, i hemmet, framför Youtube eller med vänner. De skolor som lyckades bäst med att förse sina elever med de kunskaper som krävs för att komma in på nästa nivå skulle också bli de skolor som lockade flest elever, medan de skolor som misslyckades skulle gapa tomma.