Det är som att de skäms för allt som är vackert

På Djurgården i Stockholm, nära Hazeliusporten till Skansen, uppkallad efter Skansens grundare Artur Hazelius, ligger ett av Sveriges vackraste museer. Biologiska museet i nationalromantisk stil påminner ömsom om en norsk stavkyrka, ömsom om en vikingahall med snidade drakhuvuden längst ut på taknockarna.

Biologiska museet grundades av professorn vid biologiska institutionen vid Uppsala universitet Gustaf Kolthoff 1893, med benäget bistånd av dennes vän och jaktkamrat, naturmålaren Bruno Liljefors. Byggnaden, som var en av attraktionerna vid Stockholmsutställningen 1897, formgavs av arkitekten Agi Lindegren som bland annat ritat Gustav Vasa kyrka i Stockholm. Museet har sedan 1970 tillhört Skansen.

Insidan av byggnaden är lika magnifik som dess yttre, med vackert träarbete men framför allt med utställningarna i form av djurlivsdioramor. Två mindre, ett över grottor på Grönland och ett över en dalgång på Spetsbergen. Den stora begivenheten är emellertid det diorama över svensk natur som upptar nästan hela byggnadens storlek. Här kan skådas typiska svenska djur som älgar och ugglor men också en del märkligheter såsom en albinobäver.

Väggmålningarna som utgör fond till dioramorna är målade av Bruno Liljefors och har således stort konsthistoriskt värde. Biologiska museet var ett av de första i världen att tillämpa dioramatekniken för att visa upp djur och natur. Tekniken blev sedermera allmängods för naturhistoriska museer världen över.

Utställningarna är både vackra att se på och lärorika för den som vill lära sig mer om nordisk natur och dess djurliv. Följaktligen är där på vardagarna en strid ström av skolklasser och förskolegrupper. Trots detta planerar Skansens ledning att stänga museet i september i år för att spara in på personalkostnaden. Det är oklart om museet kommer att öppna igen.

Ett stenkast från biologiska museet reser sig en om möjligt ännu pampigare byggnad, även en av Stockholms mest iögonfallande. Nordiska museet ritades av Isak Gustaf Clason som ett nordiskt renässansslott och dess tinnar och torn kan ses vida kring.

Nordiska museet grundades av Artur Hazelius och var fram till och med 1963 en del av Skansen.  Tanken med museet var att gestalta folkliv och arbete i Sverige från 1500-talet och fram till modern tid. Utgångspunkten var de stora mängder föremål som Hazelius och andra på hans uppdrag samlade in under resor i Sverige. Totalt omfattar samlingen en och en halv miljon föremål varav en bråkdel visas upp i utställningen och ytterligare en del på Skansen, där de finns som en evighetslång deposition.

Det pampiga och det storslagna ryms helt enkelt inte inom den rådande ideologin i den svenska kulturpolitiken i allmänhet och museivärlden i synnerhet.

Det är svårt att tänka sig en pampigare museimiljö än Nordiska museet. Den centrala hallen är efter Globen i Stockholm Sveriges största icke-kyrkliga rum. Pelarna och utsmyckningen leder tankarna till en katedral. Tyvärr tycks de som nu driver museet mer besvärade av den magnifika miljön än drivas av en vilja att göra mesta möjliga av den.

Utställningarna är utformade för att i mesta möjliga mån dölja och skymma byggnadens kvaliteter. Den pågående utställningen Nordens ljus innefattar till exempel en ”mångata” och en ”skymningsdal” av stora tygskycken respektive träskärmar i sicksackformation som effektivt avskärmar alla försök att få en överblick av den magnifika hallen.

Också i de permanenta utställningarna har man gjort sitt yttersta för att dölja byggnaden de ryms i. De konstfärdigt utformade väggarna är dolda bakom generiska museiskärmar som får utställningsrummen att likna vilken museimiljö som helst. Den tänkta inramning av samlingarna som Hazelius och Clason tänkt sig faller platt. Utställningarna hade lika gärna kunnat visas i ett godsmagasin eller en lada.

Det pampiga och det storslagna ryms helt enkelt inte inom den rådande ideologin i den svenska kulturpolitiken i allmänhet och museivärlden i synnerhet. Det är som att de skäms för allt som är vackert och storslaget.

Det är som att de skäms för allt som är vackert och storslaget.

En person som inte lät sig hämmas av den typ av jantelag som fått råda i den svenska museivärlden sedan 1970-talet var den amerikanske oljemagnaten Jean Paul Getty. Getty, grundare av Getty Oil, var sedan ungdomen fascinerad av antikens kultur och historia och samlade på sig ansenliga mängder antika skulpturer och konstföremål. Till en början visades de för allmänheten i ett av Gettys hem i Kalifornien, men när samlingen började bli för stor för lokalerna tog en tanke form hos honom: att skapa den ultimata miljön för allmänheten att skåda de antika samlingarna.

På sin egendom utanför Malibu vid Stilla havet lät han arkitekten Robert E Langdon skapa en kopia av Villa dei Papiri i den romerska staden Herculaneum som begravdes av vulkanen Vesuvius utbrott 79 efter Kristus. I villan som stod färdig 1974, får besökarna bese de antika konstskatterna i en omgivning som liknar den som förmögna romare levde i när den romerska kulturen stod på sin topp. Allt, från material till de detaljrika väggmålningarna, andas precision och autencitet. Byggnaden blir, likt det Nordiska museet och det Biologiska museet i Stockholm, till ett konstverk i sig, som utan att ta över lyfter fram utställningarna och ger dem ytterligare en dimension.

Jag önskar att våra nervösa museiintendenter och kuratorer i stället för att vända ut och in på sig själva i sin strävan att samtidsanpassa sina institutioner kunde fråga sig hur de kunde få föremålen att komma till sin rätt.

Getty återskapade en antik inramning till sin samling antikviteter och jag tror knappas att någon som besökt den undersköna platsen utanför Malibu önskade att han i stället hade anpassat den till sin samtid.