Samhälle Krönika
Det är så här asylrätten ska fungera
Svenskarnas engagemang för flyktingar från kriget i Ukraina är ett tecken på att asylsystemet fungerar som det är tänkt – att människor på flykt söker och erbjuds skydd i sitt närområde. Att regeringen nu vill lämpa över ansvaret på andra är ännu en konsekvens av det svenska migrationspolitiska haveriet, skriver Alice Teodorescu Måwe.
Genom åren har alla som varit kritiska till svensk migrationspolitik dragits över en kam: Den som av omtanke om systemets långsiktiga hållbarhet argumenterade för en stram migrationspolitik, som garant för en välfungerande integrationspolitik och vice versa, klumpades samman med den som av helt andra skäl, ofta rent rasistiska, ville bevara Sverige svenskt.
Detta förhållande var inte enbart ett uttryck för intellektuell ohederlighet, utan också en bidragande faktor till den kortslutning av diskussionen som dominerade stora delar av 00- och 10-talet, och som i sin tur försvårade utformandet av en stabil och ändamålsenlig migrationspolitik.
Det är i ljuset av detta som följande svar av statsminister Magdalena Andersson (S), på frågan om Sverige kommer att ta emot ukrainska flyktingar, ska ses:
Jag har varit väldigt tydlig när jag diskuterat detta med mina kollegor i EU att vi aldrig kan komma tillbaka till situationen vi hade 2015. Länderna måste ta ett gemensamt ansvar för flyktingar som kommer till EU. Från svensk sida tog vi 2015 större ansvar än något annat land. Här måste andra länder vara med och stötta. /…/ Vi kan inte ta lika stort andel av flyktingarna som vi gjorde 2015. Rimligen bör länderna som inte tog lika stort ansvar då ta ett större ansvar den här gången.
Av Anderssons svar kan följande, föga oväntade men likväl relevanta, slutsatser dras: Den migrationspolitik som Sverige bedrivit, till stor del i strid med Dublinförordningen som fastslår att den som flyr till Europa ska söka skydd i första säkra land, har i praktiken resulterat i att Sverige inte i lika hög utsträckning som annars varit rimligt kan ta sitt ansvar för att välkomna människor på flykt från ett invasionskrig i vårt närområde. Det var inte såhär det var tänkt att fungera, snarare tvärtom.
Läs också:
Drygt tio dagar efter krigsutbrottet beräknas över 1,7 miljoner människor redan ha flytt det invaderade Ukraina. Det beskrivs som den snabbast växande flyktingkrisen i Europa sedan andra världskriget. Många miljoner ytterligare riskerar att gå samma fruktansvärda öde till mötes.
En majoritet av flyktingarna, mestadels kvinnor, barn och äldre, har tagit sig över gränsen till Polen. Andra har sökt sin tillflykt till Ungern, Rumänien och Moldavien. En del har sökt sig vidare till södra Europa, där många landsmän finns sedan tidigare, andra har rest vidare till Tyskland och Sverige.
Det som hittills varit politiskt omöjligt, till följd av en tidigare ogenomtänkt migrationspolitik, har blivit politiskt nödvändigt – och önskvärt.
På bara tio dagar har således det som hittills varit politiskt omöjligt, till följd av en tidigare ogenomtänkt migrationspolitik, blivit politiskt nödvändigt – och önskvärt. Den europeiska solidariteten med det ukrainska folket i dess svåra stund känner, som sig bör, inga gränser.
Att det förhåller sig så märks bland annat i en Expressen/Sifomätning i vilken åtta av tio svenskar angav att Sverige bör ta emot flyktingar från det krigshärjade Ukraina. Över en tredjedel ansåg att mottagandet bör göras ”i mycket stor utsträckning”.
Sifos opinionschef Toivo Sjörén konstaterade med anledning av mätningen att det vanliga i de flesta undersökningar om flyktingar snarare brukar vara det motsatta, det vill säga att respondenterna är av uppfattningen att man tar emot för många flyktingar.
En del, däribland språk- och rasismforskaren Karin Idevall Hagren, har tolkat européernas positiva attityd gentemot de ukrainska flyktingarna som ett uttryck för dubbelstandard och rasism. På Twitter spekulerar, inte sällan personer som själva kommit till Sverige, i samma banor.
Det är provocerande och oförståeligt. Att den solidariska attityden i ett land som Sverige, som tagit emot så många människor de senaste decennierna att till och med en socialdemokratisk statsminister anser att vår möjlighet att ta emot fler är begränsad, skulle härröra ur rasism vittnar återigen om hur slappt dessa förklaringsmodeller kommit att användas.
Det stora engagemanget som kanaliseras på en rad olika vis nu handlar inte om rasism utan om att systemet fungerar så som det var tänkt – att människor på flykt söker och erbjuds skydd i sitt närområde. Det betyder inte att den diskussion som tog fart efter flyktingvågen 2015, om Sveriges möjlighet att integrera många människor i ett samhälle med stora segregationsproblem, blivit obsolet.
Tvärtom är det så att de senaste dagarnas dramatiska utveckling i Ukraina bör tjäna som påminnelse om vikten av att framgent konstruera en migrationspolitik som tar hänsyn till det oförutsedda, i syfte att skapa så goda förutsättningar som möjligt för såväl de som en dag kanske behöver komma, som för det samhälle som ska kunna ta emot dem.
Sverige kan inte ensamt ta ansvar för hela världen, men Sverige måste ta hela ansvaret för att bedriva en politik på hemmaplan som gör det möjligt för oss att ta vår del av ansvaret när det väl gäller, och det är nu.
Vill du ha Alice Teodorescu Måwes texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!