Om Sverigeeposet “Vintersaga” från 1984 skrivits 2023 hade den tveklöst innehållit en rad om de ekande tomma padelladorna i utkanten av varje svensk stad där ett par mellanchefer med begynnande flint och kärlekshandtag tappert kämpar på i gryningen med sina små racketar, långt efter att resten av världen lämnat fascinationen för spring på liten boll bakom sig. 

Padeldöden har slagit Sverige hårt och brutalt. Konkurserna står som spön i backen. Under de första sex månaderna 2022 tvingades tre padelhallar att stänga. Sedan dess har ytterligare 113 padelverksamheter fått klappa igen. 76 stycken fram till september 2023. Och allt fler av de 3 500 padelbanor som enligt Svenska Padelförbundet fanns vid årsskiftet 2022-2023 står nu tomma. När antalet padelbanor var som flest fanns över 4 200 stycken. Flera padelföretag, vilka under de senaste åren gjort miljardinvesteringar, har tvingats lägga ned hela eller delar av verksamheten. Den som går in på bokningssidan på nästan vilken padelhall som helst finner en uppsjö av lediga tider. Beläggningsgraden är inte sällan bara runt 25 procent. Ibland betydligt lägre.

Den som går in på bokningssidan på nästan vilken padelhall som helst finner en uppsjö av lediga tider.

Annat var det runt 2019. Då började var och varannan människa plötsligt sticka iväg och spela padel på lunchen eller efter jobbet. Padel var det nya svarta. Eller rättare sagt det nya svettiga. Alla skulle med. Padeln var som ett kinderägg – träning, nätverkande och social aktivitet i ett. Att lyckas boka en tid i en padelhall mellan 16-18 eller på helgen var som att vinna på lotto. Så värdefulla var padeltiderna att de till och med användes för att muta kommunala tjänstemän.

De som var ute tidigt och satte upp banor och nät i tomma industrilokaler eller fick tillstånd att göra detsamma på någon lämplig öppen plats, kunde tälja guld med pennkniv. Inget fel i det. Det är så marknadsekonomin fungerar. Är man på tårna och erbjuder något där efterfrågan är större än tillgången har man alla möjligheter att göra sig en hacka. 

Det går att ifrågasätta hur den långsiktiga affärsmodellen såg ut för dem som kom efter pionjärerna. Och vad som fick så många att ta för givet att en så snabb och omfattande utbyggnad av lokaler för en aktivitet som var relativt okänd var klokt. Till och med padelnestorn Björkman såg relativt snart vart det barkade och uttryckte i Aftonbladet att “Det blev lite för mycket. Konkurrens är bra, men det måste finnas ett klokare tänk”. 

Så länge det handlat om privata investeringar är padelkrisen knappast något att orda om. Den som vill och vågar satsa är fri att göra så. Eventuella förluster är ingen annans ansvar.

***

I takt med att intresset för den i Sverige relativt nya sporten började växa lavinartat var det dock fler som ville ge sig in i padelleken. Som ideella organisationer och föreningar. En sökning på Allmänna arvsfondens hemsida resulterar i 69 träffar på olika projekt som från 2017 och framåt fått bidrag för byggande av padelhall eller padelbanor. 

2020 fick till exempel Unnaryds Goif (gymnastik- och idrottsförening) i Hylte drygt 2 miljoner kronor för att investera i padelverksamhet. Året innan fick Tidaholms tennisklubb fem miljoner kronor för samma ändamål. Andra som fått stora summor av Allmänna arvsfonden för att dra igång padelverksamhet är Bureå Idrottsförening, Oskarshamns padelklubb, Trosa Racketklubb, Visby tennisklubb och många många fler. Totalt delade Arvsfonden till och med 2022 ut omkring 80 miljoner kronor i lokalstöd till föreningar runt om i Sverige för padelverksamhet. Det är i relation till vad föreningsstöd brukar ligga på väldigt mycket pengar. 

Men inte ens miljonbidrag från människor vars kusiner eller andra släktingar gjorts arvlösa har räckt till när det kliat i padeltarmen från norr till söder. På en del håll har dessutom kommunen valt att gå i borgen för föreningar som hävdat att padel är nyckeln till framtiden. Som i Hällefors där den lokala ishockeyklubben först fick 5 miljoner av Allmänna arvsfonden, följt av att kommunen sade ja till att stå som säkerhet för banklån på ytterligare 5,5 miljoner. Beslutet om att gå i borgen togs så sent som i oktober 2022. I protokollet från kommunstyrelsen kan man skönja att det visserligen funnits en viss oro över sådant som långsiktighet och padeldöd från ledande kommunpolitiker, men att detta i slutänden inte spelat någon roll.

På en del håll har dessutom kommunen valt att gå i borgen för föreningar som hävdat att padel är nyckeln till framtiden.

Kommunstyrelsens ordförande i Hällefors, Cecilia Albertsson (M), förklarar att det finns en tro på att det i just deras kommun finns utrymme för en padelsatsning. I övrigt hänvisar hon till Näringslivsrådet och Ishockeyklubbens Henrik Bark. 

Även i Hylte, Danderyd och på en rad andra håll har kommunerna gått med på att ställa sig bakom lån för att möjliggöra för olika padelsatsningar. Utöver beredvillighet att låna ut pengar eller gå i borgen har många kommuner dessutom givit bygglov till en stor mängd padelhallar. Även på kommunal mark. Att det ibland drabbat andra verksamheter hårt, som i Ljungskile, där den betydligt mer väletablerade ridklubbens verksamhet riskerade att omöjliggöras till följd av att kommunen gav bygglov för en padelhall där ridklubben har sina vinterhagar, tycks inte ha bekommit kommunpolitiker med padelfeber. På flera håll runt om i landet har Länsstyrelsen fått gå in och stoppa byggen av padelhallar som fått bygglov trots att det gått rakt emot allt ifrån standsskyddsregler till kulturmiljöbestämmelser.

Sällan har en har en sådan perfekt storm av total kommunal ansvarslöshet, brist på helhetsperspektiv, slöseri med skattemedel och noll respekt för dem som bidragit till Allmänna arvsfonden kunnat skönjas som i exemplet padelfebern och den efterföljande padeldöden. 

Det är lätt att skoja om padel. Antalet memes i såväl traditionella som sociala medier om mellanchefer och deras padlande har de senaste åren varit oändligt många. Gissningsvis uppskattar också cykelmännen i lycra och snabba glasögon att de sluppit vara i centrum för omvärldens häcklande under en tid. Men i grund och botten är det inte roligt alls att det är så lätt att skyffla in pengar i svarta hål eller fatta politiska beslut på lösa grunder. Inte ens när katastrofen tycks vara ett faktum tycks särskilt många beslutsfattare vara beredda att dra i handbromsen. I stället stoppar man huvudet i sanden och fortsätter att sponsra något som med all önskvärd tydlighet är en fluga. 

När det kommer till Allmänna arvsfonden bör det ifrågasättas om miljonrullningen varit i linje med fondens stadgar.

När det kommer till Allmänna arvsfonden bör det ifrågasättas om miljonrullningen överhuvudtaget varit i linje med fondens stadgar och regler. Fondens syfte är att ekonomiskt stödja projekt som riktar sig till barn och unga, äldre (över 65) och människor med funktionsnedsättning. Ett ridhus, fotbollsplan eller livsberättargrupper är sådant som absolut faller inom ramen för detta. Bland landets ryttare finns både en stor mängd unga och funktionshindrade. Fotboll är landets största ungdomsidrott och att få berätta och skriva om sitt liv skapar mening och gemenskap bland äldre över hela landet. Padel är däremot en sport som framförallt utövas av vuxna människor mellan 25-65. Individer vars hobbies inte borde sponsras av det allmänna. Särskilt inte av en tveksam statlig fond vars enda existensberättigande är att möjliggöra ett bättre liv för barn, gamla och funktionshindrade.

***

I februari i år inledde Riksrevisionen en granskning av Allmänna arvsfonden och om de hundratals miljoner som årligen delas ut fördelas effektivt och om de hamnar hos verksamheter som uppfyller kraven. Detta efter att det under flera år uppmärksammats i media att bidrag från fonden missbrukas och att kontrollen av hur pengar används är svag. 

Till exempel har SVT uppmärksammat att pengar gått till projekt som motverkar integration och jämställdhet, något som är oerhört allvarligt. Nästan lika illa, om än på ett helt annat sätt, är Göteborgs-Postens djupdykning i padeldöden som visar att Allmänna arvsfonden fortsatt att säga ja till ansökningar om bidrag till byggande av padelhallar, långt efter att var och varannan padelsatsning gått i konkurs. Det är knappast vare sig effektivt använda pengar eller särskilt ansvarsfullt. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Arvsfonden har dessutom som krav att verksamheter som ges stöd ska bedrivas i tio år efter uppstart. Med tanke på att det finns många exempel på hallar som tvingats slå igen redan efter mindre än ett år, lär det bli svårt att fullfölja för många idrottsföreningar. Då återstår att betala igen – vilket man knappast har råd med – eller att skattebetalarna via kommunen får skjuta till ytterligare resurser. Vilket mest troligt är vad som kommer att hända.

Riksrevisionens granskning av arvsfonden skulle ursprungligen vara klar i november 2023. Det har nu skjutits fram till februari 2024. Förhoppningsvis finns den oansvariga tilldelningen av padelmiljoner med då. I den bästa av världar skulle även en och annan kommunrevisor titta närmare på hur kommunerna huvudlöst kastat pengar på en fluga vars målgrupp är en köpstark vuxenpublik som har råd att betala ca 400 kronor i timmen för en bana. Men det lär knappast hända. 

Samtidigt finns det ljuspunkter. Politiker som plötsligt tycks ha nyktrat till och som sätter ned foten och säger nej. Men sent ska syndaren vakna. Nu står skattebetalare över hela landet där med svarta tomma plåtlådor som förfular och ingen vet vad man ska göra med. Som en sorglig påminnelse om hur Sverige är ett land där flockmentaliteten är fördärvande stark. Det är då som det stora vemodet rullar in. Och runt kommunhuset blåser en isande, gråkall vind.

Omslagsfoto: Jack Mikrut/DI