Det är när slagorden tystnar som det finns skäl att börja oroa sig

I teatervärlden har branschorganisation och fackförbund gjort gemensam sak och upprättat ideologiska checklistor som regissörer förväntas gå igenom tillsammans med sina ensembler, för att säkerställa att de verkligen rättat sig efter den påbjudna ideologin. Till exempel förväntas de att svara jakande på påståenden som ”Alla anställda på arbetsplatsen (också visstidsanställda, vikarier, praktikanter etc.) har utbildning i normkritik.” och ”Vi gör en normkritisk analys av de enskilda texter, verk eller stycken som diskuteras.”

Ett vanligt misstag är att tro att idéer är överspelade när de har försvunnit ur den allmänna debatten. Men trenderna i opinionen, den tillfälliga värdeordens växlande konjunkturer, tar inte hänsyn till trögheten i det offentliga systemet. I själva verket tycks det vara när slagorden tystnar i offentligheten som det verkligen finns skäl att börja oroa sig. Det är nämligen då som de samhällsomstörtande idéerna sugits upp av institutionerna.

I år har det gått femtio år sedan 1968, det årtal som kommit att stå som en symbol för den våg av politisk och kulturell radikalism som sköljde över västvärlden under efterkrigstiden. Det var då, på våren, som studenter i Paris tog till gatorna, och här hemma i Stockholm fick sin blygsamma motsvarighet i den så kallade kårhusockupationen.

1968 uppstod naturligtvis inte i ett vakuum. Idéerna hade jäst och puttrat sedan femtiotalet. Vid mitten av 1960-talet började det att få genomslag vid universiteten och 1968 kom eruptionen. Händelserna det året tilldrog sig en viss uppmärksamhet, men var i själva verket inte särskilt omstörtande i sig. Snarast var det frågan om en krusning på ytan. I Stockholms studentkår rådde borgerlig majoritet.

Att slagorden tycks ha klingat av betyder inte att idéerna har försvunnit utan att de börjat hitta fast skepnad i form av lagar och förordningar.

Inom såväl den radikala vänstern som inom socialdemokratin talades om en ”borgerlig hegemoni” som ansågs råda inom stora delar av samhällslivet. Trots att socialdemokraterna innehaft regeringsmakten i nästan fyra decennier uppfattades universiteten, kyrkan, försvarsmakten, dagspressen och naturligtvis näringslivet, som kompakt borgerliga bastioner. Detta ville man ändra på.

1964 hade i Stockholm grundats Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, vars syfte var tudelat. Dels ville man knyta huvudstadens kulturelit närmare det socialdemokratiska partiet, till exempel genom fester på Harpsund där skådespelare, regissörer och författare fick frottera sig med partinomenklaturan. Dels, och framför allt, ville man ta fram underlag för en ny, radikal kulturpolitik, präglad av den nya tidens idéer.

Det skulle dock dröja ett årtionde innan idéerna förverkligades, genom Olof Palme. 1974 antog riksdagen den mest omfattande kulturpolitiska propositionen i svensk politisk historia. Då lades grunden för det kulturpolitiska system som mer eller mindre alltjämt råder. Vägen fram till beslutet präglades av intensiva debatter, men efteråt har de borgerliga försöken att ändra på systemet varit få och tafatta. Sextiotalets radikalism lever alltjämt var i institutionerna.

Paralleller finns inom andra politikområden. I spåren av 1968 präglades sjuttiotalet av radikala teorier på såväl utbildningens som samhällsekonomins område. Det var emellertid först under åttiotalet, då den allmänna opinionen svängt åt höger i många frågor, som de radikala idéerna kom att omsättas i praktiken. På utbildningens område kodifierades sjuttiotalsradikalismen ibland annat läroplanen 1980 och den nya skollagen 1985. I den ekonomiska politiken var det radikalaste förslaget de löntagarfonder, som presenterades av LO redan 1971, men som infördes av Socialdemokraterna först 1983.

Det är mot den bakgrunden som vi bör se de senaste årens debatter om den så kallade identitetspolitiken. Att slagorden tycks ha klingat av, jämfört med de mest högljudda åren 2013–2014 betyder inte att idéerna har försvunnit, utan att de just nu letar sig genom det byråkratiska maskineriets kugghjul, för att hitta fast skepnad i form av lagar och förordningar.

Någon alternativrörelse behövdes inte längre när den nya kulturpolitiken hade genomdrivits. Proggarna hade fått jobb vid de nya kulturinstitutionerna.

I boken Det sista museet beskriver Johan Lundberg hur de identitetspolitiska doktrinerna, under flagg av ”normkritik”, har blivit dominerande i museivärlden. Förändringen, som genomförs i det tysta, är så genomgripande att Lundberg talar i termer av ”en revolution”. Det är för övrigt en terminologi som inte är den sittande kulturministern främmande. I ett reportage i Dagens Nyheter poserade statsrådet glatt under ett korsstygnsbroderi av Anders A från 1987, med texten ”Visst behöver vi en kulturrevolution nu”, till synes obekymrad över begreppets hårresande konnotationer.

I en serie artiklar i Svenska Dagbladet har ekonomijournalisten Ola Wong bekräftat den dystra bilden av utvecklingen på kulturarvsområdet. Men också inom andra delar av kulturpolitiken har de identitetspolitiska och normkritiska aktivisternas agenda fått fritt spelrum. Nyligen tvingades Svenska Filminstitutet att backa från ett förslag om att filmskapare måste genomgå en normkritisk utbildning för att vara berättigade till statligt stöd. Detta först efter att film- och tv-producenternas ordförande Eva Hamilton rutit ifrån.

I den läsvärda avhandlingen ”Musikens politiska ekonomi” beskriver historikern Rasmus Fleischer hur den svenska alternativrörelsen, eller proggrörelsen som den är mer känd som, dog ut som över en natt 1975. Någon alternativrörelse behövdes nämligen inte längre när den nya kulturpolitiken hade genomdrivits. Proggarna hade fått jobb vid de nya kulturinstitutionerna.

I dag ser vi samma tendenser. De som byggt sina karriärer på identitetspolitiken är i dag anställda vid offentliga kulturinstitutioner eller inom public service. Den som trodde att identitetspolitiken är överspelad bara för att dess högljuddaste förespråkare tonat ned sin framtoning tar fel. Identitetspolitikens tid är nu.