Samhälle Krönika
Det är något ruttet på Skolinspektionen
Skolinspektionen har riktat kritik mot Internationella engelska skolans klädregler. Beslutet säger mycket om en myndighet som konsekvent blundar för vad som är väsentligt i en bra och välfungerande skola, skriver Susanna Birgersson.
Stå rakt upp och låt armarna hänga längs sidorna. Om du knyter händerna hamnar knogarna en liten bit nedanför höften, eller hur? Där går gränsen, kortare kjol än så får man inte ha om man går på på Internationella engelska skolan i Täby. Man får alltså gärna ha kort kjol, bara inte riktigt hur kort som helst. Synliga underkläder och djupa urringningar är inte heller tillåtna.
En acceptabel klädkod, borde de flesta tycka, och särskilt de elever och föräldrar som valt just IES. Men det tycker inte Skolinspektionen.
Det var efter att Aftonbladet i somras publicerade det oerhörda avslöjandet att eleverna förväntas klä sig vårdat som myndigheten kände sig manad att inleda en särskild granskning. Beslutet kom förra veckan: senast den 27 januari 2023 ska klädkoden ha tagits bort eftersom den är oförenlig med ”skolans uppdrag att gestalta och förmedla individens frihet och integritet”, som myndigheten skriver så fint i beslutet, och som Aftonbladet så stolt rapporterar om.
Det finns mycket att anföra till klädreglernas försvar: att det är bra att eleverna lär sig att man bör klä sig efter situation, att man därigenom visar respekt för andra, att det inte är trevligt för omgivningen att se underkläder sticka fram under nerhasade tröjor och byxor, att man i vardagliga situationer för det mesta bör undvika att klä sig sexuellt utmanande – för sin egen skull och för andras skull. Och så vidare.
Det är lättare att kontrollera om en skola följer lagen än om den är bra på riktigt.
Men inget av detta förstår Skolinspektionen. Skolinspektionen – namnet till trots – förstår nämligen inte vad en värdefull utbildning består av, vad barn behöver och vad de behöver skyddas från. Bisak görs konsekvent till huvudsak när de beskäftiga inspektörerna far runt och tvingar skolledare att lägga värdefull arbetstid på att bevisa att precis rätt slags dokument sitter i rätt pärm på rätt hylla.
I boken Check, check, check (2021) av Mats Alvesson och Maria Strannegård , beskrivs hur den initiala dragkampen mellan pedagoger och jurister på Skolinspektionen slutade med att juristerna vann. Det är lättare att kontrollera om en skola följer lagen än om den är bra på riktigt.
Hur det ser ut i lärarnas och elevernas faktiska vardag är därför alltid mindre viktigt än att alla värdegrunder, handlingsplaner, utvecklingsstrategier och verksamhetsplaner är formulerade i rätt ton, att elevhälsan kopplas in i samtliga situationer som lagen föreskriver, att de utredningar som måste föregå ett underkänt betyg görs på rätt sätt. (I svensk skola kan man inte bara vara lat och få det F man förtjänar utan att först utredas.) Och så vidare. Det är också viktigt med elevinflytande och att undervisningen bedrivs enligt ett väldigt specifikt pedagogiskt paradigm. Om en inspektör mot förmodan faktiskt skulle besöka en vanlig lektion är det tillrådligt att som lärare se till att ställa många och öppna frågor som inte har några givna svar. Skolinspektionen tror sig veta att det är viktigare att reflektera över andra världskriget än att hamra in de viktigaste händelserna.
Om atmosfären är god, om det är tryggt på skolgården, om eleverna beter sig respektfullt på lektionerna, i matsalen och i korridorerna, om lärarna kan förmedla den kunskap de själva besitter till eleverna – sådant är av underordnad betydelse. Finns det läroböcker eller tvingas barnen leva i ett kaos av stenciler och digitala hopplock? Hur många klassuppsättningar av svenska 1900-talsklassiker finns det? Är labbsalarna ordentligt utrustade? Inte så intressant, om du frågar en Skolinspektionsinspektör.
Det stora myndighetsjuridiska maskineriet vevas igång och de bombastiska formuleringarna dras fram.
Men! Har en skola infört klädregler – då är Inspektionen genast på tårna. Det stora myndighetsjuridiska maskineriet vevas igång och de bombastiska formuleringarna dras fram. Det är absurt. Lika absurt som att Orionskolan i Visby fick kritik av Skolinspektionen för att lågstadiebarnen inte använde så mycket digital teknik som lagen föreskriver. Alltså, om man ska vara krass: att barnen inte satt tillräckligt mycket framför skärmar. Det utgick från Skolinspektionen ett så kallat ”föreläggande” och Orionskolan är nu ålagda att åtgärda ”problemet”.
Man skulle kunna säga att Skolinspektionen är själva kvintessensen av allt som är fel med svensk skola.