Det är inte Nato som destabiliserar

I augusti 1993 reste Rysslands president Boris Jeltsin till Polen. Besöket var inte planerat. Det polska utrikesdepartementet fick hastigt kalla hem semestrande medarbetare. Det skulle det visa sig vara värt. Jeltsin uttalade nämligen ett entydigt stöd för Polens rätt att gå med i Nato. Ett polskt medlemskap i Nato, sade Jeltsin, utgjorde inte ett hot mot Rysslands intressen.

Reaktionerna hemma i Ryssland blev kraftiga.

Beskedet var oväntat. Frågan om Natos eventuella utvidgning österut var känslig. Så även i Väst, där flera ledande politiker tidigt stängde dörren för forna Warszawapaktsländer.

Reaktionerna hemma i Ryssland blev kraftiga. Från flera tunga företrädare kom dementier och motstridiga yttranden. Några veckor senare tvingades Jeltsin backa. Nato var ”ej lämpat att hantera regionens problem”, sade han. Det vore bättre att USA och Ryssland tillsammans stod som garanter för säkerheten i östra Europa.

En dörr som oväntat hade öppnats smälldes igen. Snart trettio år senare utgör motståndet mot Natos utvidgning fortfarande en viktig drivkraft för Rysslands agerande, inklusive för det nu pågående kriget i Ukraina. Vad gick fel?

Under de allra första postsovjetiska månaderna våren 1992 kom Jeltsin och hans utrikesminister Andrei Kozyrev att prioritera relationerna med väst. ”Atlanticism”, var en vanlig benämning för denna inriktning. Men det fanns också hela tiden ett motstånd från tunga institutioner som militären, försvarsdepartementet och inte minst duman, vilka istället ansågs förespråka ”eurasianism”, det vill säga en betoning av den ryska särarten och prioritering av närområdet. 

Redan vid Jeltsins Polen-besök hade pendeln svängt till de sistnämndas favör. Efter det chockartade resultatet i parlamentsvalet i december 1993, då ultranationalisten Vladimir Zjirinovskijs parti blev störst med 23 procent, anslöt sig i praktiken även Jeltsin till en mer anti-västlig riktning. 

Det har alltid varit lockande, och ofta befogat, att tolka dessa motsättningar under den ryska utrikespolitikens första formativa år i ljuset av de tanketraditioner som format den ryska idéhistorien, med 1800-talets strid mellan östorienterade slavofiler och västorienterade “zapadniker” som det mest kända exemplet.

“Sinatra-doktrinen” möjliggjorde den liberalisering som initierades av kommunistpartierna i Ungern och Polen.

Dylika analyser ger historiskt djup åt dagspolitiken men riskerar också att mystifiera vad som i grunden är högst rationella sakpolitiska överväganden.

Mikhail Gorbatjov hade bara varit generalsekreterare i två år när politbyrån 1987 fattade beslutet att sovjetisk militär inte skulle nyttjas för att försvara de allierade regimerna i Östeuropa. Brezjnevdoktrinen, enligt vilken Sovjetunionen såg sig förpliktigat att ingripa varhelst socialismen var hotad, övergavs därmed till förmån för vad Gorbatjovs utrikespolitiske talesperson Gennady Geramisov i en amerikansk tv-intervju i oktober 1989 skämtsamt benämnde Sinatra-doktrinen: varje land fick gå sin egen väg.

”Sinatra-doktrinen” möjliggjorde den liberalisering som initierades av kommunistpartierna i Ungern och Polen och i förlängningen hela östblockets sammanbrott. I juni 1989, ett halvår före Berlinmurens fall, hade Gorbatjov låtit den tyske förbundskanslern Helmut Kohl förstå att den östtyske ledaren Erich Honeckers dagar var räknade. Sovjet skulle inte ingripa på regimens sida. Ett år senare kom Kohl och Gorbatjov överens om formerna för en tysk återförening. Gorbatjov accepterade att ett återförenat Tyskland var en del av Nato, i utbyte mot ett tak för hur stora trupper Tyskland fick ha. 

Denna historia är välkänd, men vad som sällan lyfts fram är dess orsaker. Gorbatjov var ingen idealist, den gamla sovjetiska visionen om  “socialism i en zon” tilltalade honom inte. Däremot noterade han att länderna i Östeuropa kommit att bli en stor utgiftspost i den sovjetiska budgeten.

Och vad skulle han med en buffertzon i Centraleuropa till när de allvarliga hoten mot landets integritet kom från betydligt mer närliggande håll? Hoten kom från självständighetsrörelser i Baltikum, islamistiska strömningar i Centralasien, ja till och med ett pågående inbördeskrig i Kaukasien (mellan Armenien och Azerbajdzjan). Gorbatjov släppte helt enkelt inflytandet över Östeuropa i syfte att säkra Sovjetunionens fortlevnad.

Men det räckte inte. Den utlösande faktorn blev den misslyckade augustikuppen 1991 då konservativa krafter försökte avsätta Gorbatjov. Fyra månader senare möttes ledarna för de ryska, ukrainska och vitryska rådsrepublikerna, förklarade att Sovjetunionen hade upphört och utropade istället Oberoende Staters Samvälde (OSS). 

Plötsligt stod således de nya ryska ledarna inför den dubbla uppgiften att förvalta arvet från Sovjetunionen (trupperna, kärnvapnen, de internationella avtalen) och samtidigt definiera en helt ny roll för sig själva, så väl i världen som i närområdet. Och detta i interaktion med fjorton nybildade stater varav majoriteten aldrig någonsin tidigare ägt suveränitet över sin egen utrikes- och säkerhetspolitik.

Tre omständigheter spelade en avgörande roll i detta skede.

För det första rädslan för spridning av konflikter. Inbördeskrig bröt ut i liten (Moldavien) och stor (Tadzjikistan) skala alltmedan kriget i Kaukasien intensifierades och separatister vann stöd i den ryska nordkaukasiska delrepubliken Tjetjenien. 

För det andra situationen för de tjugofem miljoner ryska medborgare som nu blivit minoriteter i nya stater. I Estland och Lettland antogs tidigt diskriminerande språk- och medborgarskapslagar. Ryssland satte hård press på grannländerna för att påverka lagstiftningen, delvis av identitetsbaserade motiv, men också av rädsla för en omfattande inflyttning av ryssar från grannländerna.

För det tredje fantomsmärtorna efter det förlorade imperiet. De nyblivna staterna var alla alltjämt ekonomiskt beroende av Ryssland – rubeln förblev till en början gemensam valuta. Många i Ryssland hade svårt att föreställa sig något annat än att en ny union skulle uppstå. Begreppet ”det nära utlandet” etablerades tidigt för att fånga den mycket nära relation som Ryssland ansåg sig ha till grannländerna, och det inflytande man hade över dem. Här blev också de pågående konflikterna ett tillfälle som Ryssland kunde utnyttja, genom att skicka så kallade fredsbevarande trupper och därigenom etablera en långsiktig militär närvaro.

Trettio år senare lever vi fortfarande med konsekvenser av vägval som gjordes i Moskva.

Trettio år senare lever vi fortfarande med konsekvenser av de vägval som gjordes i Moskva under tidigt 1990-tal. Vi vet att Ryssland aldrig kom att närma sig Väst på det sätt som många då trodde och hoppades. 

Ett viktigt skäl till att anhängarna av en mer hårdför utrikespolitik segrade var tveklöst den reella diskrimineringen av ryssar i grannländerna. Putin hade aldrig kunnat försöka med det argumentet angående Ukraina idag om det inte funnits en välbelagd förhistoria av antirysk nationalism i flera länder.

En annan avgörande faktor var det svaga folkliga stödet för en liberal västinriktad politik. Efter Zhirinovskiys seger i parlamentsvalet 1993 blev valresultatet 1995 ännu en chock. Då blev det oreformerade kommunistpartiet största parti (och Zhirinovskiys parti blev näst störst). 

Även om det såklart går att peka på flera enskilda misstag i västländernas Rysslandspolitik är det en kraftig överdrift att tillskriva dessa ett ansvar för de ryska vägvalen.

Föreställningen att Ryssland känner sig trängt av Väst och agerar därefter är emellertid gammal. I den revisionistiska historieskrivningen om kalla krigets uppkomst framställdes Sovjetunionens agerande som rakt igenom defensivt. Warszawapakten sågs som en försvarshandling, ett nödvändigt skydd mot ett aggressivt Väst. Så sent som efter invasionen av Afghanistan 1979 fördes en debatt, även i Sverige, där delar av vänstern drev tesen att Sovjet endast försvarade sig mot upprustningen och det nya kalla krig som USA eftersträvade. 

Ekon av dessa förklaringsmodeller hörs nu även i analyserna av Rysslands agerande mot Ukraina under2000-talet. I boken Frontlinje Ukraina (utgiven på svenska av Karneval förlag 2015) argumenterar Rysslandsexperten Richard Sakwa för att det är EU och Nato som ytterst bär skulden för Rysslands agerande i Ukraina. Natos ”marsch österut” skedde i ”ödesdiger” samverkan med EU, skriver han. Även om de baltiska staterna strävade efter att öka sin egen säkerhet blev följden en minskad säkerhet för alla: ”Nato existerar för att hantera de riskerar som orsakats av dess egen existens”.

Sakwas alternativ? Ett ”pluralistiskt” säkerhetssystem. Istället för ”det utvidgade Europa”, i vilket även ukrainares och moldavers öden dikteras av Bryssels ”aggressiva främjande av västerländsk demokrati” önskar Sakwa ett Europa med flera centra, inklusive Ankara och Moskva.

När Magdalena Andersson påstår att en svensk Nato-ansökan skulle ha en destabiliserande effekt ger hon legitimitet åt dem som menar att Rysslands agerande är en naturlig reaktion på någon form av hot från Väst. Därmed framställs samtidigt Rysslands agerande som djupt irrationellt och godtyckligt. Propaganda – att det Väst som aktivt bidrog till återuppbyggnaden av Ryssland efter Sovjetunionens fall, som bjöd in Ryssland till redan etablerade västliga institutioner (exempelvis Europarådet) och som tog initiativ till en rad bilaterala och multilaterala samarbeten skulle utgöra ett ständigt hot mot Rysslands säkerhet – förväxlas med helt legitima säkerhetspolitiska prioriteringar, som en självklar rysk strävan efter att förhindra och motverka konflikthärdar i närområdet. Om något har Nato och EU varit en del av lösningen på dessa problem. Det är Ryssland som valt en annan väg och därmed bidragit till destabilisering.