Det är institutionerna, dumbom!
Debatten rasar kring vilken politik som skapar social rörlighet, och hur man ska mäta den. En pålitlig och förutsägbar rättsstat, ett gott företagsklimat, ett bra utbildningssystem och en syn på rättvisa som inte i första hand bygger på stor omfördelning utan på goda möjligheter och ökande välstånd för alla, är en bra utgångspunkt, skriver Caspian Rehbinder.
Arvid Åhlund skriver på Expressens ledarsida att ”boomerliberaler” måste uppdatera sin samhällsanalys, sluta tjata sig blå om äganderätter och fria marknader, och i stället se värdet av jämn inkomstfördelning:
Empirin är möjligen obekväm, men i själva verket solklar: den sociala rörligheten är större där inkomstskillnaderna är mindre. Sverige är världens fjärde lättaste land att göra klassresa i, enligt både World Economic Forums index och OECD:s.
Social rörlighet är otroligt viktigt. Människor måste kunna växa upp och få det bättre än tidigare generationer, utan att vara begränsade till samma utbildning eller yrke som sina föräldrar, och utan på förhand veta hur rika de kommer att bli som vuxna bara beroende på de materiella uppväxtvillkoren. I ett gott samhälle är människor fria att forma sina liv själva, och den sociala rörligheten bör då vara relativt hög.
Men är empirin så solklar som Åhlund får det till? Social rörlighet är inte bara viktigt, det är också knepigt att mäta.
De mäter inte social rörlighet, utan socialliberalism.
Ett av måtten som används, och som Arvid Åhlund hänvisar till, är World Economic Forums Global Social Mobility Index. Det är ett konstigt mått att använda för att mäta social rörlighet – för det mäter inte social rörlighet. Indexet mäter ett antal politiska områden som World Economic Forum tror leder till social rörlighet: Stor inkomstspridning, låg sysselsättning bland kvinnor och fler överviktiga barn ger lägre indexpoäng. Låg korruption, hög andel av BNP på välfärdstjänster och utbyggda bredband ger högre poäng.
Nu är det förstås utmärkt med både bredband och hög sysselsättningsgrad bland kvinnor, men det är inte ett mått på social rörlighet. Indexet bygger helt enkelt på politik som World Economic Forum tror ger social rörlighet – en mittenorienterad mainstreamposition med viss förkärlek för starka stater som lägger saker tillrätta. De mäter inte social rörlighet, utan socialliberalism.
Ställer man upp World Economic Forums index mot siffror från OECD som faktiskt mäter social rörlighet, ser man snabbt kontrasten. Här mäts social rörlighet som andelen av söners inkomst som kan förklaras av deras fäders inkomst, ett vanligt mått för att jämföra social rörlighet (anledningen till att man bara tittar på män är att kvinnor ofta inte förvärvsarbetar, vilket gör jämförelser av inkomst över generationer svårtolkade). World Economic Forums index har en korrelation med social rörlighet på 0,56. Det är inte ett svagt samband, men långt från ett perfekt mått.
I skriften Rättvis ojämlikhet i det öppna samhället (Ratioakademien, 2020) får ett antal huvudsakligen äldre företagare (det är de som är själva ”boomerliberalerna”) prata med varandra om hur samhället borde utformas. Det måste sägas att formen är mossig – det är sällan lyckat med böcker i samtalsformat – men Expressens invändning är att den politiska inriktningen är otidsenlig. Gång på gång understryker Ratioakademien vikten av rättssäkerhet och skyddade äganderätter. I inledningskapitlet slås fast: ”Skyddet för den privata äganderätten och avtalsfriheten är centralt.” Tesen upprepas flera gånger. Det här är otillräckligt för liberaler som vill se social rörlighet, menar Åhlund.
Varje år gör Fraser Institute en granskning av hur fria länders ekonomier är i flera kategorier. En av kategorierna är rättssystem och äganderätter, som väger ihop saker som rättssystemets oberoende, självständiga domstolar och rättsligt skydd för avtal och ägande – det som Ratioakademien upprepade gånger önskar sig mer av. Ställer man det mot OECD:s mått på social rörlighet är korrelationen 0,53. Det är nästan exakt lika starkt som som World Economic Forums index.
Det som Arvid Åhlund beskriver som ”boomerliberalism” är alltså lika träffsäkert för social rörlighet som ett globalt index över socialliberalism. Ställer man dem mot varandra ser man också att, jo, de stämmer nästan helt överens med varandra. World Economic Forums index och Frasers äganderätter har en korrelation på 0,89!
World Economic Forums Global Social Mobility Index förutsäger alltså boomerliberalism bättre än social rörlighet.
Korrelation är inte kausalitet. Den som tror att det som korrelerar med social rörlighet också ger (eller till och med är) social rörlighet riskerar att falla in i samma fälla som Kate Pickett och Richard Wilkinson, som skrev i sin bok The Spirit Level att jämlikhet leder till så gott som allting som är bra, och att politik som leder till små klyftor alltså också måste orsaka alla dessa positiva effekter. Men att bra saker ofta korrelerar med varandra ger dålig vägledning för politiker.
En korrelation som fått starkt fäste är Gatsbykurvan. Den populariserades av Miles Corak (2013) och visar att länder med hög inkomstjämlikhet också har hög social rörlighet. Åhlund konstaterar mycket riktigt att ”kopplingen mellan klyftor och klassresor dominerar … den internationella ekonomiska debatten”, men nämner inte hur den debatten ser ut. Sambanden är knappast okontroversiella, som Åhlund försöker få det till. Bradley Setzler vid University of Chicago har konstaterat att korrelationen inte längre är signifikant om man tittar på inkomstojämlikhet efter skatter och transfereringar, och Scott Winship vid Harvard visar att sambandet försvinner om man tittar på mer robusta mått för rörlighet.
Viktigare än korrelationens styrka är bakomliggande förklaringar. Om en tredje faktor orsakar både inkomstjämlikhet och social rörlighet, är det svårt att tro att man kan öka rörligheten genom att minska inkomstspridningen. En sådan tredje faktor finns: institutioner.
Det finns relativt mycket litteratur om skillnader mellan länders och regioners sociala rörlighet, men mindre om skillnadernas orsaker. I en artikel från 2019 undersöker Thor Berger och Per Engzell frågan närmare genom att titta på amerikanska regioner. De kan visa ett starkt samband mellan den sociala rörligheten i USA, och varifrån invandrarna kom till USA. I de delar av landet dit det kom många skandinaver och tyskar är den sociala rörligheten hög, medan de regioner där många britter, fransmän och italienare etablerade sig har betydligt lägre social rörlighet. Även om de stora migrationsvågorna var mer än hundra år sedan är positionerna anmärkningsvärt lika.
Den sociala rörligheten har djupa historiska och institutionella rötter. Så man hamnar lätt i frågan som myntades av Lant Pritchett och Michael Woolcock och populariserades av Francis Fukuyama: Hur tar man sig till Danmark? Fukuyama skriver i sin bok The Origins of Political Order (2011):
For people in developed countries, ”Denmark” is a mythical place that is known to have good political and economic institutions: it is stable, democratic, peaceful, prosperous, inclusive, and has extremely low levels of political corruption. Everyone would like to figure out how to transform Somalia, Haiti, Nigeria, Iraq, or Afghanistan into ”Denmark”, and the international development community has long lists of presumed Denmark-like attributes that they are trying to help failed states achieve.
Problemet är förstås att det är svårt och tar lång tid att bygga bra institutioner. Det finns inga enkla spakar att dra i för att ett land ska bli ”Danmark”. Att samma kvalitativa institutioner leder till både jämlikhet och rörlighet ska inte heller lura en att tro att de är samma. Tvärtom: det finns förstås politik som leder till både jämlikhet och rörlighet, liksom politik som minskar båda. Men det finns också reformer som kan öka jämlikheten på bekostnad av den sociala rörligheten – eller öka rörligheten och inkomstspridningen samtidigt. Därtill bör man lägga ännu en dimension: ekonomisk tillväxt.
De grunder som Ratioakademien målar upp, som Åhlund kallar boomerliberala, är en bra start: en pålitlig och förutsägbar rättsstat, ett gott företagsklimat, ett bra utbildningssystem och en syn på rättvisa som inte i första hand bygger på stor omfördelning utan på goda möjligheter och ökande välstånd för alla. Boomerliberalerna ligger här nära mittfåran i institutionell forskning kring vad som skapar framgångsrika länder. Att avfärda det som strunt och låtsas som att empirin är solklar är tyvärr, med Åhlunds egna ord, ganska genant.