Det är häftigt att respektera andras skattepengar

”Om man är socialdemokrat, då tycker man att det är häftigt att betala skatt.”

Så sa Mona Sahlin i en intervju med SVT 1994. Det hon anspelar på brukar kallas för skattemoral, viljan att bidra till det gemensamma. Det läggs ganska stora resurser på just skattemoral. Det anses viktigt att alla ska vilja bidra till det offentliga. Även en hel del forskning ägnas frågan om vad som gör att vi är villiga att betala skatt, trots att de allra flesta av oss har mycket små möjligheter att undvika skatt. Skatt på arbetsinkomster, som för de allra flesta utgör merparten, betalas in av våra arbetsgivare.

Det talas ofta om skattemoral, men sällan om den andra sidan av ekvationen – utgiftsmoralen.

Däremot talas det mer sällan om den andra sidan av ekvationen. Hur ska vi se på moralen bakom de beslut som ligger till grund för hur våra skattemedel används? 

I en artikel i Svenska Dagbladet, den 7 april 1983, försökte professorn i nationalekonomi Ingemar Ståhl lansera begreppet utgiftsmoral. Det tog dessvärre aldrig fäste, men det är ett viktigt begrepp som förtjänar en större diskussion. 

Utgiftsmoral är ett brett begrepp. Dels belyser det den offentliga sektorns effektivitet och hur de som har hand om skattepengarna agerar. Dels belyser det vilka incitament som exempelvis den politiskt organiserade välfärden ger människor. 

Utgiftsmoral i det offentliga kan ta sig flera olika uttryck. 

Malmö har anställt en skateboardsamordnare och Tjörn fyra dansande kommunkoreografer.

Ett exempel är att kommuner använder skattemedel till sådant som inte ens med en mycket generös tolkning kan räknas till kärnuppdraget. Som att Malmö stad har anställt en skateboardsamordnare, eller att Tjörns kommun anlitat fyra kommunkoreografer för att dansa för medborgarna. 

Andra exempel kan ha att göra med hur politiken är utformad. Det tidigare biståndsmålet, att vi skulle avsätta en procent av BNI årligen för internationellt bistånd, är ett exempel där den politiska utformningen riskerar leda till låg utgiftsmoral. När målet formuleras som att en viss summa måste gå åt varje år kommer det obönhörligen att leda till att visst bistånd främjas framför annat. När SIDA ska göra av med en viss budget, i stället för att identifiera var biståndsmedel skulle kunna göra mest nytta, styrs tjänstemännens incitament mot att hitta möjligheter att enkelt göra sig av med sin budget. 

En liknande situation uppstår i all offentlig verksamhet. Det finns starka incitament att alltid uttömma den årliga budgeten. William Niskanen, ett av public choice-skolans stora namn, formulerade modellen som brukar kallas för den budgetmaximerande byråkraten. Byråkrater, menar Niskanen, är intresserade av att deras myndighet ska få så stor budget som möjligt. En stor budget innebär att man kan ge sig själv högre lön, att man får mer makt, och att man kan anställa fler och låta myndigheten växa. 

Att byråkrater söker maximera sin budget resulterar i att de varje år söker spendera alla pengar. En myndighet som inte använder hela sitt budgetutrymme ett år kan förvänta sig att få mindre resurser att röra sig med nästa. Det ger exempelvis incitament att köpa in dyr materiel i slutet av året, ifall pengar skulle finnas kvar. Incitamentsstrukturen är alltså den direkt motsatta till vad som vore önskvärt, effektiv användning av offentliga resurser. 

Men utgiftsmoral är också tillämpligt på medborgarna. 

Ta som exempel debatten om föräldraförsäkringen eller om maxtaxa till förskolan. Det är två områden där en stor grupp väljare, föräldrar, använder sin politiska makt för att få politiker att ge större fördelar till den egna gruppen. Även om det inte är en politisk process där föräldrar är aktivt organiserade möts alla försök, ens till diskussion om systemens generositet med kraftiga mothugg. 

Men precis som det accepterade begreppet skattemoral accepterats som ett sätt att beskriva allas vilja att gemensamt bidra, borde begreppet utgiftsmoral här vara accepterat för beteendet att inte söka tillskansa sig fördelar på andras bekostnad. 

Avsaknad av terminsavgifter gör det lätt att stanna extra i studentlivet på andras bekostnad.

Ett annat exempel är den högre utbildningen. Den som vill studera vid universitet i Sverige behöver som bekant inte betala någon terminsavgift. Avsaknaden av terminsavgifter gör att det går att stanna kvar på universitet något år extra för den om som trivs särskilt bra i studentlivet. Man behöver ändå inte bära en särskilt stor del av kostnaden.

Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

Så lär den socialdemokratiske ministern Gustav Möller ha sagt. Det är just utgiftsmoral som Möller hade för ögonen. Det offentliga ska hantera skattemedel varsamt, det gäller både politiker och tjänstemän, men alltså även medborgarna. Det går dock inte att förvänta sig att de ska göra det. I stället måste systemen förändras för att skapa rätt incitament.   

På samma sätt som eventuella problem med skattemoral och uteblivna skatteintäkter har lösts genom att arbetsgivaren betalar in skatten, och att det därför för den enskilde är mycket svårt att komma undan, behöver vi mekanismer som säkerställer utgiftsmoral.

Det finns flera vägar att gå. 

Den mest uppenbara, och sannolikt enklaste vägen, vore att sänka skatterna generellt. Med mindre intäkter finns också betydligt mindre möjligheter att agera slösaktigt på utgiftssidan.  

Andra möjliga vägar kräver att incitamenten görs om, vilket behöver ske från fall till fall, system för system. Enprocentsmålet för det internationella biståndet är exempelvis slopat. Förhoppningsvis är det ett steg i rätt riktning för att göra biståndsarbetet mer effektivt. För exempelvis barnomsorgen och högre utbildning kan utgiftsmoralen stärkas genom ett större inslag av egenavgifter. Föräldrar som betalar mer för sin barnomsorg kommer också att vara försiktigare i hur den används. Studenter som betalar terminsavgift kommer vara intresserade av att snabbt bli klara med sin utbildning.