Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Det är den som inte preppar som är den verkliga egoisten

Att inte förbereda sig på att klara sig själv vid en krissituation är att lägga ett stort ansvar på omgivningen. När fullt friska, kapabla vuxna inte har någon som helst personlig krisberedskap planerar de i själva verket att ta resurser i anspråk från dem som behöver dem bättre. Det är den som inte preppar utan åker snålskjuts på andra som är den verkliga egoisten.

Den här veckan arrangerar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) Krisberedskapsveckan, en årlig kampanj som skall öka allmänhetens medvetenhet och beredskap inför olika krisscenarier. Intresset för krisberedskap har ökat på senare år, inte minst i media. Det har till och med vuxit fram en subkultur kring intresset för individuell krisberedskap. En trolig delförklaring är det oroliga läget i omvärlden, en annan att bevisen på att det offentliga Sverige inte kommer att kunna skydda oss vid en omfattande kris har kommit allt tätare.

Jag har träffat en hel del preppers, personer med ett intresse för personlig krisberedskap, som skaffar sig kunskaper och förbereder sig själva och sina familjer på att klara sig i händelse av en krissituation. De flesta som jag träffat är sociala och utåtriktade personer, engagerade i civilsamhället och grannskapet. Flera har arbetat med krisberedskap eller i branscher där man hjälper andra, som vården och räddningstjänsten. Inte sällan har det varit erfarenheterna därifrån som gjort dem medvetna om vikten att kunna klara sig själv.

Jag har också träffat några debattörer som är uttalade motståndare mot preppingfenomenet. Personer som tycker att det är förmätet att vissa försöker skapa bättre förutsättningar att klara sig vid en kris. ”Egoister som tänker dra sig undan och inte hjälpa andra” är deras omdöme om dem som försöker vara förberedda. Att planera för sin egen överlevnad är någonting suspekt anser de och tycks mena att det mest solidariska är att sätta sin tilltro till myndigheterna. När fekalierna träffar fläkten kommer den goda staten att rycka in och styra upp, som den alltid har gjort, tror de.

När fekalierna träffar fläkten kommer den goda staten att rycka in och styra upp, som den alltid har gjort, tror de.

Men även för den som hyser denna rosenskimrande tilltro till statens kapacitet är förhållningssättet djupt osolidariskt. Om fullt friska, kapabla, vuxna människor inte kan klara sig själva kommer de i händelse av kris att ta resurser i anspråk som bättre kunnat användas för att hjälpa sjuka, barn och gamla. Myndigheternas kapacitet, särskilt i en krissituation, är begränsade. Ju mer vi själva behöver desto mindre finns kvar till andra. Den som är beredd på att klara sig själv, hjälper därför dem som bättre behöver hjälpen. Dessutom kan du svårligen vara behjälplig i ditt egen närområde och solidariskt ställa upp för andra om du själv har svultit och törstat ihjäl.

Men att inte vidta de nödvändiga måtten och stegen är inte bara dumt och osolidariskt, det gör också dig själv till en potentiell säkerhetsrisk.

För övrigt förväntar sig myndigheterna att du ska klara dig själv, i upp till tre dygn, utan hjälp från det offentliga. Förra året föreslogs att denna tidsfrist skulle förlängas till en vecka. I Tyskland förväntas varje invånare kunna klara sig själv i hela tio dygn. Att klara sig själv i en vecka utan rinnande vatten, mat, avlopp, mediciner och el kräver eftertanke och förberedelser, särskilt för en modern stadsbo. Men att inte vidta de nödvändiga måtten och stegen är inte bara dumt och osolidariskt, det gör också dig själv till en potentiell säkerhetsrisk. Ju fler som kan klara sig själva vid en kris, desto färre som i desperation kommer att försöka ge sig på andra.

Prepping är ett relativt nytt begrepp i den svenska vokabulären men innebär egentligen inga konstigheter. Mycket av det som i dag räknas som preppande var rena självklarheter bara en eller ett par generationer bort. För många människor på landsbygden är strömavbrott en återkommande realitet, och är det långt till affären tenderar man att ha förnödenheter hemma.

Det är den växande stadsbefolkningen, beroende av allt större och allt känsligare system, som är mest utsatt. Det är i storstaden som maten kommer att ta slut först, där bristen på vatten och avlopp blir akut inom bara något dygn. Den som lever i en stad men inte ägnat en tanke åt vad han eller hon skall göra om de centrala systemen slutar att fungera, är den verkliga egoisten, som kallt räknar med att kunna åka snålskjuts på andra.