Erik Lakomaa: Det är andra intressen än klimatet som tjänar på att stänga Bromma

För några veckor sedan lade Stockholms Handelskammare fram ett förslag om att stänga Bromma flygplats. Förslaget kan tyckas märkligt: Lättillgängliga flygplatser är ofta mycket uppskattade – inte minst hos näringslivet (och tidigare hos Handelskammaren) – och den internationella trenden har snarare varit att försöka utveckla dessa om huvudflygplatsen inte är citynära. I New York finns fem flygplatser på närmare avstånd från Times Square räknat än Arlanda från Stureplan och i Paris tre på närmare avstånd från Île de la Cité. Kastrup ligger närmare Rådhusplatsen än vad Bromma gör i förhållande till Stureplan.

Förslaget har också fått utstå kritik, både för hur man argumenterat i rapporten där tekniska aspekter ignorerats, som att det inte går att bygga ut Arlanda hur mycket som helst, och att allmänflyget skulle tvingas bort från Stockholmsområdet. Både politiker i Stockholm och ute i landet har oroat sig över minskad tillgänglighet.

Handelskammarens förslag är emellertid intressant ur andra aspekter. Det skulle till exempel kunna användas som studiematerial i grundkursen i public choice. Public choice är ett forskningsfält där man använder nationalekonomins verktyg för att studera icke-ekonomiska frågor – ofta politiskt beslutsfattande, men även sådant som diskriminering, familjebildning, utbildning, brottslighet, byråkratier, och väljarbeteende i val. Grunden för public choice är att människor inte agerar annorlunda på icke-ekonomiska marknader, utan att en person svarar exempelvis på incitament inte bara när den handlar i en butik utan även när denne röstar, väljer utbildningsväg eller som chef för exempelvis en myndighet.

Framtidens företag har sällan några lobbyister.

Ett centralt begrepp inom fältet är rent seeking, det vill säga försök att tillskansa sig vinster genom politiskt agerande. Man kan säga att ett företag alltid har två val, att erbjuda produkter som människor vill ha till priser de vill betala, eller att gå till politikerna och begära att få en subvention, en skyddstull eller förbud mot konkurrentens produkter.

Sådan rent seekning kan man se i Brommafrågan. De flygbolag som har Arlanda som bas skulle gärna se att konkurrensen försvann. De flygbolag som har Bromma som bas har närhet och bekvämlighet som konkurrensmedel. Skulle de flytta till Arlanda skulle de tappa sin främsta konkurrensfördel mot SAS (som dessutom har ett större nätverk). Att som villaägare i Spånga driva kampanjer för stängning (alla som bor där har ju flyttat in långt efter att flygplatsen öppnade) handlar också om rent seeking i syfte att öka värdet på fastigheten.

Inom public choice talar man också om ”hembrännaren och baptisten”. Dessa har ett gemensamt intresse i att man inte får sälja alkohol på söndagar, och man kan därför vänta sig att de skapar en koalition för att få till (eller bevara) ett sådant förbud. I detta kan man också vänta sig att det är baptistens argument och inte hembrännarens som används. Även detta kan illustreras med Brommafrågan. SAS och andra som vill lägga ner hänvisar – i koalition med miljögrupper – till miljön (”klimatet”), inte till att de vill slippa konkurrens. Det betyder naturligtvis inte att företaget bryr sig mer om miljön än intäkterna.

När elflyg introduceras skulle det också företrädesvis användas för korta flygsträckor, händelsevis sådana som flygs från cityflygplatser som Bromma. Public choice-forskaren skulle därför förvänta sig att de som vill stänga flygplatsen är angelägna att forcera fram beslutet innan sådana flygplan finns i trafik – elflyg skulle ju göra cityflygplatser än mer attraktiva än i dag. Och miljöargumentet skulle bli svårare att använda. Men framtidens företag har sällan några lobbyister.

Allmänintresset får ofta svårt mot särintresset.

Ett tredje centralt fenomen inom public choice (och som ofta leder till möjligheter till rent seeking) är koncentrerade vinster och utspridda kostnader. Om några få tjänar mycket på viss policy, men väldigt många förlorar relativt lite kommer den linje fåtalet företräder vinna. Det exempel som brukar användas i undervisning är tullar, exempelvis på socker. Som konsument innebär det kanske att ett paket socker blir en krona dyrare, men för sockerbetsodlare är vinsten betydande och de kan lägga stora resurser på lobbying. Trots att det för samhället blir en nettoförlust blir tullarna därför kvar.

Även detta kan användas för att förstå kampanjen mot Bromma. De som tjänar på nedläggning (SAS som slipper konkurrens och de som har fastigheter i närheten som skulle öka i värde på grund av mindre bullerstörningar) tjänar mycket. De stora flertal som tjänar på att det finns en cityflygplats tjänar var och en relativt lite. Även om det givetvis är en fördel för näringslivet att Bromma finns kvar är vinsten för de flesta företag så liten att de inte kommer anlita en lobbyfirma för att slåss för flygplatsens bevarande.

När det gäller Bromma blir det extra tydligt: Den majoritet av stockholmarna som bor söder om city kommer att få avsevärt längre till närmaste flygplats. Från Huddinge (där jag bor) är det 21 kilometer till Bromma men 55 kilometer till Arlanda. Bor man längre från city, i Haninge, Salem, eller Ekerö, blir skillnaden förstås än mer påtaglig. Men det är svårt att organisera och finansiera lobbykampanjer för att bevara Bromma då vinsten (även om en nedläggning givetvis kommer att påverka både fastighetspriser och var företag väljer att etablera sig) för var och en är låg. Utifrån public choice-forskningen är dock detta inget förvånande. Allmänintresset får ofta svårt mot särintresset.