Deplattformiseringen som gick bet
Den brittiska regeringen har återinstallerat den konservative filosofen Roger Scruton som ordförande för en bostadskommission, en post från vilken han fick sparken efter en smutskastningskampanj från vänster. Det är hög tid att också den svenska borgerligheten slutar låta vänstermegafoner definiera vem som ska få komma till tals i offentligheten.
Filosofen och författaren Roger Scruton är en av samtidens mest inflytelserika konservativa tänkare, som publicerat en lång rad böcker inom vitt skilda områden som filosofi, politik, konst och kultur. Han medverkar också regelbundet i dagspress och magasin, som The Times, The Spectator och New Statesman.
Just New Statesman och dess biträdande chefredaktör George Eaton spelade en avgörande roll för den deplattformiseringskampanj som iscensattes förra året och som ledde till att Scruton petades från sin post i den statliga Building Better, Building Beautiful Commission, som sjösatts för att ta fram underlag för bättre och vackrare bostäder i Storbritannien.
Det var i november 2018 som Scruton fick det obetalda hedersuppdraget att leda kommissionens arbete som rådgivare åt den brittiska regeringen i bostadsfrågor. Strax därefter började parlamentsledamöter från Labour och Liberal Democrats kräva att han skulle sparkas, med hänvisning till påstått upprörande uttalanden som Scruton skulle ha gjort i det förflutna.
Med anledning av avgångskraven intervjuades Scruton av tidskriften New Statesman, där han själv publicerats, av biträdande chefredaktören George Eaton personligen. I den publicerade intervjun framstod det som att Scruton återupprepade de kontroversiella uttalanden som han anklagats för. Eaton postade också utvalda citat ur artikeln på Twitter, och menade själv att Scruton gjort ”skandalösa uttalanden”.
Eatons artikel, och twittrande, väckte stort uppseende och fler röster höjdes för att Scruton skulle sparkas. Den Tory-ledda regeringen gav vika: Scruton fick gå. Problemet var bara att Scruton inte hade sagt det som han anklagades för, eller snarare, att citaten var brottstycken, tagna ur ett större sammanhang så att deras innebörd vändes till sin motsats. Till exempel vändes kritik mot det kinesiska kommunistpartiet till att framstå som kritik mot det kinesiska folket, genom Eatons kreativa redigering.
Detta ohederliga tillvägagångssätt hindrade dock inte Eaton från att posera med ett glas champagne på Instagram och bildtexten ”Känslan när du får högerextreme rasisten och homofoben Roger Scruton sparkad som rådgivare åt regeringen”.
Dagen efter Eatons famösa Instagrambild publicerade The Spectator en artikel där Scruton förklarade vad han verkligen sagt i intervjun, och hur de publicerade citaten tagits ur sitt sammanhang. Eaton bad därefter Scruton om ursäkt för sin Instagrambild och för sina vinklade twittercitat, men höll fast vid att intervjun var korrekt. Efter att Spectatorskribenten Douglas Murray kommit över ljudinspelningar från intervjun valde New Statesman att publicera en komplett utskrift av hela intervjun, där det framgick att Scruton hade rätt och att Eaton vinklat citaten för att få Scruton att framstå som främlingsfientlig.
Den 8 juli publicerade New Statesman slutligen en offentlig ursäkt till Roger Scruton och den 13 juli bad bostadsminister James Brokenshire Scruton offentligt om ursäkt för behandlingen. Den 23 juli offentliggjordes att Scruton återinträder i rollen som ordförande för bostadskommissionen.
De flesta som råkar ut för den här typen av smutskastningskampanjer är dock inte lika lyckligt lottade.
Vilka lärdomar finns att dra från den här historien? En uppenbar sådan är att alltid kontrollera grundläggande fakta innan du börjar att kräva någons avgång. En annan lärdom för politiker och opinionsbildare på högerkanten är att inte låta de politiska motståndarna behålla problemformuleringsprivilegiet, att inte vika ned sig så snart de socialistiska megafonerna börjar kalla någon för rasist, homofob, islamofob eller liknande.
Roger Scruton var lyckligt lottad som hade tillgång till andra medier med stor spridning, som The Spectator, att publicera sig och ge sin version av saken. Han hade också mäktiga och inflytelserika vänner som drev hans sak tills det blev uppenbart att New Statesmans artikel var ett falsarium. De flesta som råkar ut för den här typen av smutskastningskampanjer är dock inte lika lyckligt lottade. Den som stämplats som rasist eller motsvarande i offentligheten, utan en medial plattform eller inflytelserika vänner, kan få såväl sin karriär som sitt privatliv slaget i spillror.
Deplattformisering, det vill säga berövandet av plattform i offentligheten, är en medveten strategi som har blivit allt vanligare, framför allt på den politiska vänsterkanten på senare år. Redan 2009 skrev vänsterpartisten Ali Esbati i den norska tidskriften Samtiden om att ”våga vägra ta debatten”. Politiska motståndare skulle inte längre bemötas, de skulle uteslutas från det offentliga samtalet.
Idén bakom deplattformiseringen är att den som tar debatten eller upplåter en plattform åt en meningsmotståndare också legitimerar dennes åsikter. Deplattformiseringsvänstern har varit särskilt framgångsrik i sitt tystande av avvikande åsikter vid universiteten, särskilt i den anglosaxiska världen. Tidigt ute var den brittiska studentorganisationen National Union of Students som redan på 1970-talet började verka för att personer med åsikter som de inte sympatiserade med skulle förhindras att komma och tala vid universitet. Organisationens tystningskampanjer har drabbat debattörer som Milo Yiannopoulos och även Storbritanniens nyvalde premiärminister Boris Johnson, på den tid då han var borgmästare i London.
Deplattformisering är ett totalitärt instrument som speglar en människo- och samhällssyn som är den rakt motsatta till den som den liberala demokratin vilar på. Var och en som värnar om det fria ordet bör rida spärr mot deplatfformiseringsförespråkarnas försök att tysta och stänga ute. Historien om hur Roger Scruton sparkades från sitt uppdrag som rådgivare i bostadsfrågor, för att sedan återinstalleras, visar hur farligt det är att låta de aktivistiska journalister och opinionsbildare med totalitära reflexer sätta ramarna för det offentliga samtalet.