Den tandlösa nya vänstern

Europas vänster befinner sig i kris. Sedan år 2000 har dess socialdemokrater tappat omkring en tredjedel av sitt stöd. Så liten andel väljare har den traditionella vänstern inte haft på 70 år. Likaså har den för socialdemokratin viktiga fackföreningsrörelsen tappat mark.

Vad innebär denna vänsterns kris, och vad kommer sedan? Den vänster som lyckas i dag är ofta en populistisk sådan, av typen dåtidsromantiserande, extremradikal eller identitetspolitisk. Rimligen är det ett tillhåll som få i den mer traditionella vänstern känner sig hemma i.

Borta är tiden då striden uppfattades stå mellan kapital och arbetare, klass mot klass. Vänstern är i akut behov av en ny berättelse, ett nytt sätt att navigera idéer och väljare. Effektiva berättelser är de som är lätta att förstå och gärna handlar om särskilda karaktärer eller grupper. De som visar samband mellan orsak och verkan, och som beskriver en utveckling med en början, mittpunkt och slut – där början innehåller problem och slutet är positivt. Sådana berättelser förmedlades framgångsrikt av Reinfeldt och alliansen inför 2006 då det skulle löna sig mer att jobba, av Obama inför 2008 med ”yes, we can” och av Trump inför 2016 med ”make America great again”.

Säkerligen förekommer det i flera ABF-lokaler, seminariesalar och Folkets hus-salonger intensiva diskussioner om vad den nya berättelsen ska vara. Vad ska man utgå ifrån när inte längre arbetare, klass och kapital väcker känslor, engagemang eller ens trovärdighet? En som öppet har presenterat sina förslag är George Monbiot. I den nyligen översatta boken Ur ruinerna: En ny politik för en värld i kris (Leopard Förlag) formulerar The Guardian-krönikören sin idé om en ny vänsterberättelse.

Monbiot är inte att kategorisera som solklar traditionell vänster. Själv kallar han sig snarare för politisk aktivist och har rört sig mellan olika partier till vänster om mitten; nu senast har han uttryckt sitt stöd för Jeremy Corbyn. Han säger sig formulera en konkret handlingsplan för en förnyad miljöpolitik, men boken är skriven till en publik som tror på staten som omfördelande och på marknaden som hot.

Kanske är man oförskämt krävande om man tycker att författaren hade kunnat försöka porträttera sin identifierade huvudmotståndare på ett nyanserat sätt.

Monbiots ambitionsnivå är hög och nyckelorden många. Han vill att människor ska gå samman för att återuppliva lokalsamhällen, och återupptäcka mänsklighetens centrala egenskaper i altruism och ömsesidig omsorg genom att åkalla gemenskap. Han vill skapa en ny politik.

Det är intressant läsning. Fram till sidan 13.

Vad som skulle kunna vara en spännande inblick i en vänster som formar sin framtid, går genant snabbt över i en tröttsam nidbild av nyliberalismen som förklaringen till världens ondska. Det kunde vara en läsarens överdrift. Det är det inte. Monbiot nämner Ayn Rands filosofi som en av många ”groteska doktriner” likt Hitlers och Lenins. Friedrich Hayeks frihetssyn beskrivs som ”att friheten för de välbärgade måste vara ovillkorlig”. Glöms gör det faktum att Hayeks idé är att friheten ska vara ovillkorlig för alla.

De som har förespråkat eller förespråkar den nyliberala ideologin är de rika, menar Monbiot. Rimligt är väl det – att skriva att Hayeks, Rands eller Friedmans idéer skulle kunna förespråkas av annat än osympatiska skäl, skulle ju kräva av Monbiot att han bemöter sin identifierade huvudmotståndare som om hon hade goda och väl genomtänkta argument.

Men för all del, en god berättelse ska ha sin fiende. Kanske är man oförskämt krävande om man tycker att författaren hade kunnat försöka porträttera sin identifierade huvudmotståndare på ett nyanserat sätt.

Nog tangerar Monbiot inte sällan många av marknadsekonomins mekanismer ­i sina egna förslag.

Vad Monbiot vill uppnå bortom dessa ”nyliberalismens ruiner” är en ”samhörighetens politik”. Det handlar om saker som ”massornas visdom”, ”en allmän välfärd” och ”att äga systemet”. Det lyfter aldrig riktigt. Det är för diffust.

Vad som skulle vara intressant är Monbiots idé om en ny samhörighet. Kanske är det i detta som vänstern kan hitta en modernt gångbar ersättning till klasskamp och en sundare ersättning till identitetspolitik. Den fasta grund som tidigare fanns i arbetet och arbetsplatsen, vill Monbiot nu hitta i vad han kallar för lokalsamhället. Därifrån ska man kunna bygga identitet och bredare rörelser. En berättelse baserad på detta skulle kunna utmana flera olika ideologier.

Men liksom vid bokens övriga idéer skrapar författaren bara lätt på ytan, och läsaren får mest gå vidare, i bästa fall ackompanjerat med ett försiktigt ”jaha”. När andra pratar om att världen aldrig har varit mer sammankopplad än i dag, vill Monbiot alltså fokusera på fysiska grannar. Samhörigheten som kan hittas över plattformar på internet diskuteras inte.

Detta illustrerar bokens förmodligen största brist: Monbiot bemödar sig sällan att seriöst lyfta några andra argument än sina egna, och verkar inte heller vilja förstå andras perspektiv. Det gör innehållet bitvis tunt, bitvis skrattretande. För nog tangerar Monbiot inte sällan många av – den av författaren så avskydda – marknadsekonomins mekanismer ­i sina egna förslag.

Vänsterns arbete med att formulera en ny berättelse är långt ifrån över.

Han diskuterar hur några få personers initiativ enkelt skulle kunna engagera många utan att de krävs på större engagemang, att det handlar om ”utbytet av färdigheter” och ”delade kostnader”, och att sådana engagemang rentav kan spridas, växa och så småningom innebära sysselsättning och inkomster. Det som beskrivs är alltså ett fritt utbyte av varor och tjänster, där komparativa fördelar skapar vinster för såväl individ som samhälle och där den initiativtagande kan skapa tjänster och värde som kommer också andra till del – det vill säga den marknad som går hand i hand med kapitalism.

Författaren har dock i många andra avseenden gjort ett gediget arbete, inte minst i att läsa in sig på och på ett lättförståeligt sätt förklara aktuell forskning från en rad olika discipliner. Men det politiska är slött. Det är trist, också för den nyliberal som hoppats på en bättre och roligare debatt. Vänsterns arbete med att formulera en ny berättelse är långt ifrån över.

Monbiot, George (2018): Ur ruinerna: en ny politik för en värld i kris.
Stockholm: Leopard Förlag.
Översättning: Mattias Huss