Ökad frihandel har länge och politiskt ganska unisont varit en prioriterad fråga för Sverige i EU. Det är viktigt för en öppen och handelsberoende ekonomi som den svenska. Tyvärr har främjandet av frihandel de senaste åren blivit allt mer av ett Sisyfosarbete på EU-nivå. 

Efter mer än halva mandatperioden har vi sett få framsteg på frihandelsområdet, där avtalet med Vietnam utgör ett undantag. I stället förhärskar en illa dold protektionism, inte minst pådrivet av Frankrike och president Emmanuel Macron, som nyligen stolt deklarerade att han minsann i fem år pläderat för europeisk suveränitet. 

Även om Macrons retorik till stor del är riktad till hans hemmapublik har inriktningen fått genomslag i Bryssel. 

De protektionistiska inslagen är uppenbara.

De protektionistiska inslagen är uppenbara i målsättningen om EU:s strategiska autonomi samt i diskussionen om uppluckrade statsstödsregler och i ambitionen att göra (vissa) företag till så kallade europeiska ”champions”. Men även i lagstiftningsinitiativ som halvledarakten, mer känd som Chips Act lyser protektionismen igenom. 

Vad allt detta slutligen mynnar ut i är inte självklart. Att stärka EU:s motståndskraft, inte göra oss beroende av länder som Ryssland eller Kina och satsa på europeisk innovation är naturligtvis inte dåligt, utan rimligt. Det förutsätter dock att det kombineras med fortsatt öppenhet mot omvärlden, mer frihandel och rättvis konkurrens.

Samtidigt är det inte sådana vindar som blåser inom Europasamarbetet. Särskilt inte i ett läge som präglas av kris och krig.

Därför var det något förvånande, men viktigt, att EU-kommissionens ordförande, Ursula von der Leyen, gav frihandeln utrymme i sitt linjetal (State of the Union) i mitten av september. Beskeden om fortsatta frihandelsförhandlingar med länder som Australien och Indien och att avtalen med Chile, Mexiko och Nya Zeeland ska läggas fram för ratificering var ytterst välkomna. Inte minst för våra många svenska exportföretag. Däremot är det inte tillräckligt för att EU ska kunna hissa frihandelsfanan så högt som unionen borde. 

Här finns därför en viktig uppgift för vår nya borgerliga regering: att driva handelsfrågorna med kraft. 

Det hade naturligtvis varit mycket enklare – som i många frågor för svensk del – med Storbritannien kvar i samarbetet, men nu gäller det att bygga allianser med kvarvarande likasinnade och övertyga andra.

Ordförandeskapet är naturligtvis ett avgörande tillfälle för ett medlemslands möjlighet att sätta agendan. 

De dystra ekonomiska utsikterna borde också kunna fungera som en katalysator. Sverige går mot en lågkonjunktur och utvecklingen framåt är mörk. Situationen är snarlik i större europeiska ekonomier som Tyskland och Italien. 

***

Protektionism, politiserade beslut om näringsliv och produktion eller utbetalningar av ekonomiska bidrag rustar varken EU i kris eller bygger samarbetet starkare på sikt. 

I stället är det just frihandel, en djupare inre marknad, tillväxtreformer samt satsningar på digitalisering, forskning och utveckling som på allvar skulle stärka EU. Det är också vad som i grunden skapar förutsättningar – det vill säga resurser – för att möta några av vår tids stora frågor, som att långsiktigt stötta Ukraina eller hantera kinesisk dominans. 

Misslyckas EU med att vara en jobb- och tillväxtmotor så kommer förtroendet för samarbetet börja eroderas bland både medlemsländer och medborgare. Intresset och betalningsviljan för planerade och långtgående projekt som EU:s utvidgning kommer inte finnas där, trots goda geopolitiska skäl. Särskilt inte eftersom det kommer vara ekonomiskt betydligt svagare länder än många befintliga medlemmar.

***

Ett ökat fokus på tillväxt och konkurrenskraft är också avgörande för klimatomställningen. 

I december 2019 presenterade EU-kommissionen den europeiska gröna given (the Green Deal). Detta som ett av mandatperiodens allra största flaggskepp, med målsättningen att Europa ska vara klimatneutralt senast år 2050, som ett internationellt föredöme. 

Ramverket som omsätter den gröna given till lagstiftning, klimatlagen, antogs förra året. Målsättningen gjordes därmed bindande. Klimatlagen slår också fast att EU ska sänka sina utsläpp med 55 procent till 2030 jämfört med 1990 års nivåer. 

Lagen är ett viktigt verktyg för klimatomställningen och medför en rejäl ambitionshöjning i europeisk klimatpolitik. Klimatlagen följdes sedan av det så kallade 55 procent-paketet, Fit for 55, som handlar om alla de förslag som måste till eller uppdateras i syfte att kunna uppnå det nya målet.

Debatten satte fingret på behovet av konsekvenstänkande i klimatpolitiken.

För att återgå till klimatlagen så var det mest omdiskuterade under arbetets gång målet om utsläppsminskningar – den debatten satte fingret både på politiska skiljelinjer och på behovet av konsekvenstänkande i klimatpolitiken. 

Partier på den gröna vänsterkanten ägnade sig åt sifferbingo och ropade efter orealistiska utsläppsminskningar på̊ uppemot 70 procent, något som vore direkt skadligt för jobb, företag och konkurrenskraft. Därtill skulle det driva verksamheter ut ur EU till långt mindre klimatvänliga delar av världen; och utsläpp känner som bekant inga gränser.

Till slut landade målsättningen i klimatlagen på en minskning av utsläppen med minst 55 procent, vilken också var bland andra Moderaternas linje. Detta då det var ett mål som var konsekvensanalyserat och som gör det möjligt att kombinera minskade utsläpp med ökad tillväxt i Europa.

Vikten av just denna kombination har Sverige nu ett gyllene tillfälle att driva under EU-ordförandeskapet. 

Sverige kan dessutom göra det med ett gott självförtroende. Jämfört med många medlemsländer har Sverige låga utsläpp och svenska företag ligger i framkant i omställningsarbetet. Den nya regeringen arbetar dessutom med att knyta ihop klimatfrågorna än mer med både företags- och energifrågorna, bland annat genom det oförtjänt omdebatterade Klimat- och näringslivsdepartementet. 

Regeringens ansats visar på att klimatpolitik kan handla om så mycket mer än dogmatisk litanior av nya pålagor, fler regleringar och orealistiska förbud.

Lanseringen av den gröna given har dock följts av en rad EU-initiativ, såsom revideringen av LULUCF-lagstiftningen som berör skog och mark och taxonomin som är ett regelverk för hållbara investeringar samt förnybarhetsdirektivet, där tendensen snarare är överreglering och bristande konsekvenstänk. 

I ljuset av detta finns det behov av en svensk borgerlig regering som vet att klimatambitioner måste gå hand i hand med företagsamhet, arbetstillfällen och konkurrenskraft. Det är dessutom argument som kan övertyga mer klimatskeptiska medlemsländer att öka takten i sin egen omställning och gå med på mer ambitiösa EU-förslag än vad de först kanske tänkt göra.

När Ursula von der Leyen presenterade den gröna given så gjorde hon det också som en tillväxtstrategi. Det är rätt tänkt. Samtidigt förutsätter det ena också det andra, för utan tillväxt kommer samhället inte har råd med omställningen. 

Europasamarbetet är byggt på marknadsekonomi, fyra friheter på den inre marknaden och frihandel med omvärlden. Ett svenskt ordförandeskap har goda möjligheter att väcka rejält liv i detta. Det skapar förutsättningar att genomdriva nödvändiga reformer, vara bättre rustat för att rida ut ekonomiska kriser och leverera på den gröna given.

Sverige måste nu ta chansen att sätta tillväxtfrågorna i fokus. Inte som många gånger tidigare förlita sig på andra medlemsländers vilja och prioriteringar. Det är dags att göra jobbet själv, ingen annan kommer göra det åt oss.

Omslagsfoto föreställande en del av containerhamnen i Hamburg: AP Photo/Michael Probst