Den politiska adeln gör oss alla till losers

Ilskan och frustrationen i Vänsterpartiet efter höstens talmansval, där Lotta Johnsson Fornarve (V) förlorade omröstningen om tredje vice talman mot Centerpartiets Kerstin Lundgren var påtaglig. ”Vilka jävla losers” muttrar Vänsterpartiets kommunikationschef Jenny Lindahl när hon och partiledaren lämnar riksdagen efter att talmännen blivit valda. På partikansliet möts de av vice partiordförande Ida Gabrielsson som stämmer in i klagosången ”vilka jävla fittor alltså” slår Gabrielsson fast. Fittorna är i Vänsterpartiets ögon Socialdemokraterna, som de upplever gör allt för att fjäska för Centerpartiet. 

V:s upprördhet i samband med talmansvalet skildras i SVT:s dokumentär Maktspelet där man följt Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar och Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson och deras närmaste medarbetare under och efter förra årets valrörelse. SVT kommer nära, så nära det går utan att vara en del av partiernas innersta krets och särskilt hos Vänsterpartiet är det tydligt att denna innersta krets är något mer än bara partikamrater och kollegor. Det finns bland dem en otvungenhet och rättframhet som man i normalfallet bara ser bland människor som är och har varit nära vänner länge. Sådana  som rör sig i ett sammanhang där man, när man blir riktigt förbannad, kan låta munnen löpa hela vägen till ”jävla fittor”. 

Inte så konstigt kanske, när det är precis så det är. Ordförande Dadgostar och hennes vice Ida Gabrielsson är vänner sedan de båda var med i ungdomsförbundet. Gabrielsson är i sin tur gift med kanslichefen Kalle Larsson. Han är tidigare riksdagsledamot och var förbundssekreterare för Ung Vänster i slutet av 90-talet. Precis när den nuvarande kommunikationschefen Jenny Lindahl var ordförande i samma förbund. Hon har också under flera år haft en framgångsrik podd med partiets nuvarande ekonomichef Sandro Scocco. Och så vidare. 

Inte undra på att det kommer kritik, inte minst internt, om en osund maktkoncentration till följd av att Dadgostar valt att omge sig med gamla kompisar. 

Maktkoncentration och kamaraderi är dock varken nytt eller särskilt unikt för Vänsterpartiet.

Maktkoncentration och kamaraderi är dock varken nytt eller särskilt unikt för Vänsterpartiet. Tvärtom. I dag är det drygt 20 år sedan journalisten och författaren Anders Isakssons bok Den politiska adeln (2002) gavs ut. Isaksson hade då decennier av politisk journalistik i ryggen, på SR Ekot och SVT Aktuellt och som krönikör i Dagens industri och Dagens Nyheter. I boken skildrar Isaksson de förändringar han sett i det politiska livet under sina 30 år som reporter: hur antalet folkvalda blivit färre, tjänstemännen fler och hur kostnaderna skenat:

Folkpartisten Gabriel Romanus – den siste kvarvarande i riksdagen som 1968 valdes in i den dåvarande andrakammaren – hade i likhet med andra ledamöter varken tillgång till eget arbetsrum eller assistenter och politiska medarbetare. Alla hade sina tillhörigheter i ett skåp och de flesta bodde under arbetsveckorna på pensionat eller i uthyrningsrum. Poängen är inte att just sådana påvra villkor skulle vara normen för politisk verksamhet, utan att de belyser vilka dramatiska förändringar som faktiskt skett under de år som politikerna förvandlat sig själva till en adel och partiväsendet vuxit in i staten.

Isaksson ställer också den brännande frågan om det folkstyre som infördes när Sverige blev en demokrati fortfarande existerar, och vad som händer när politik förvandlas från förtroendeuppdrag till en yrkeskarriär. Isaksson blottlägger det han kallar den politiska adeln, en elit som gjort stat och kommun till sin försörjningsbas och för vilka börd, släktskap, äktenskap med rätt person, långvarig vänskap eller till och med att man är sommargrannar på Fårö, kan ses som en merit när makten ska fördelas: 

Det har skapats en egen och mot omvärlden sluten arbetsmarknad. Redan under skoltiden kan de politiska ungdomsförbunden erbjuda en flora av ombudsmanna- och projekttjänster som en första språngbräda till jobb i moderpartierna och till politiska tjänster i såväl regeringen, riksdagen, kommunerna, landstingen och EU som i närstående organisationer.

Niklas Ekdal, journalist och författare och under många år politisk redaktör, först på Expressen och senare på Dagens Nyheter kände Anders Isaksson väl och var även hans redaktör under den tid Isaksson var knuten till DN.s ledarsida. Han tycker att mycket av det Isaksson skriver om i Den politiska adeln är aktuellt än i dag. Annat är det inte. 

– Det har gått mer än 20 år och det har hänt saker som man aldrig hade kunnat gissa i början av 2000-talet. Samtidigt var Anders Isaksson en hel del på spåren som förklarar det vi ser i dag. Men mycket är också överspelat, säger Ekdal. 

Niklas Ekdal pekar bland annat på att den socialdemokratiska makthegemonin under 1900-talet, som ofta var i fokus för Isakssons observationer numera är bruten. DDR-Sverige, där alla utom onda borgare satte in sina pengar på Sparbanken, gick i första maj-tåget och S-märkta kommunpampar styrde och ställde är borta. ”Arbetarklassadeln” är inte vad den en gång var. 

– Persson var den sista sucken. Alliansen och maktskiftet 2006 förändrade samhället och politiken. S är ett helt annat parti i dag och maktkoncentrationen ser annorlunda ut, säger Ekdal. 

Enligt Niklas Ekdal är däremot den professionalisering av politiken som Anders Isaksson kritiserade och som på många sätt blivit ännu mer påtaglig, snarast oundviklig eftersom de flesta uppdrag, på alla nivåer, blivit mer avancerade. 

Yngre som vill kunna kombinera ett politiskt engagemang med jobb och familj väljer att göra politiken till ett yrke.

Ekdal får medhåll av David Karlsson, professor vid Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet, som forskar om politik, förvaltning och politikers attityder. Karlsson påtalar att det kan vara svårt att vara fritidspolitiker i dag. Det är arbetsamt och tar mycket tid. Huvuddelen av de som engagerar sig icke-arvoderat är unga pensionärer. Yngre som vill kunna kombinera ett politiskt engagemang med jobb och familj väljer att göra politiken till ett yrke. 

– Om man vill bli politiker i dag, vill man bli arvoderad. Det är ett yrke, en karriär, något man är. Det är också lättare för partierna att rekrytera till olika uppdrag om dessa omvandlas till jobb där det utgår betalning, säger David Karlsson. 

Samtidigt pekar han på att det inte är oproblematiskt när antalet förtroendeuppdrag minskar, särskilt inom kommunpolitiken, och fler personer än tidigare dessutom sitter på många stolar samtidigt. Uppdragskoncentration leder till att den makt som förut delades av många nu hanteras inom en mindre kretsar. 

– När vi går mot en mer elitiserad demokrati blir ansvarsutkrävande viktigare. Medborgarna måste ges bättre möjligheter att ställa de som har den politiska makten till svars. 

David Karlsson menar att det är svårt att se hur det skulle kunna vara annorlunda. Politiker skiljer sig inte särskilt mycket från andra professioner, menar han. Inom många yrken är det vanligt att familjen eller kompiskretsen ägnar sig åt samma sak, journalistskrået är bara ett exempel. 

”I många fall behövs extra hård hud för att orka med att vara politiker.”

Även Niklas Ekdal är inne på att man kan se liknande mönster på flera håll i samhället och att det inte är särskilt märkligt.

– Släktskap eller nätverk är inte det stora problemet. Så fungerar det ofta. Se bara på kulturbarnsdebatten. Det handlar ju också mycket anlag. Om någon är framgångsrik politiker är det inte helt otroligt att dennes barn har anlag och intresse för att gå samma väg. Idealet är så klart att medborgare kan gå in och ut ur politikerrollen men det kan vara svårt av flera skäl. Inte minst för att politiker i dag är så utsatta. I många fall behövs extra hård hud för att orka med. Här har media en viktig roll. Såväl traditionella som sociala medier har mycket makt, men slipper ta ansvar och bidrar till att öka politikerföraktet. Det borde finnas en större tacksamhet än idag mot vanliga människor som tar på sig förtroendeuppdrag. Om man vill komma åt nepotism och adelsfenomenet är det centralt att sänka trösklarna in till politiken, där har media som sagt ett stort ansvar att också visa uppskattning, säger Ekdal. 

Anders Isaksson hade i grund och botten en tro på att det trots allt gick att motverka maktkoncentration och ansåg att politisk makt över gemensamma angelägenheter aldrig är statisk, utan i stället just så liten och eller så stor som vi tillåter den att vara:

Den grundläggande tanken bakom dessa idéer är inte precis ny, den har sysselsatt alla demokratins teoretiker och praktiker genom tiderna och går ut på att parera makt med motmakt. De styrande i alla politiska system, från EU till den minsta lilla kommun, behöver motvikter, makt som fördelas rent institutionellt som i Montesquieus maktdelningslära eller motmakt som finns inbyggd i författningen och kan mobiliseras enligt fastlagda regler.

Bland annat ansåg Isaksson att partiledningarnas makt över de valda riksdagsledamöterna borde minska och att politiska tjänstemän borde anställas av ledamöterna och inte av partierna. Samt att utnämningsmakten måste förändras, något som också till viss del har skett på senare år. 

Särskilt mycket motmakt till den politiska adelns utbredning har vi dock inte sett till under de 20 år som gått sedan Anders Isaksson släppte sin bok. Den debatt Den politiska adeln ledde till har knappt fått några synbara effekter. I så fall skulle inte Vänsterpartiets partikansli befolkas av en grupp människor som hängt ihop sedan de gick i kortbyxor och som familjärt kan slänga könsord och andra invektiv som ”jävla losers” omkring sig. 

Kanske är det förresten precis det vi är, om vårt samhälle knappt kan motivera andra än politruker och broilers från den politiska eliten att ta plats i maktens korridorer. Jävla losers.