Den okände liberalen Viktor Rydberg

Den svenska liberala historien bärs upp av ett stort antal tänkare, författare och debattörer som över tid tagit ställning för den enskilde och mot det kollektiva, ofta med risk för sin egen ställning. En av dessa liberala förgrundsgestalter var Viktor Rydberg (1828–1895). 

Några få av Viktor Rydbergs verk, som dikten ”Tomten” och romanen Singoalla, är välkända även i vår tid, och har blivit en del av vårt gemensamma kulturarv. Vår kanon, om man så vill. Men många verk som är viktiga för en djupare förståelse av Rydberg, och inte minst hans roll som liberal företrädare, är i dag mer eller mindre bortglömda.

Under det nästan halva sekel som Rydberg verkade ägnade han sig åt nästan alla tänkbara genrer: från journalistik och opinionsbildning, till översättning, akademiskt skrivande, romankonst och poesi.

I mycket av Rydbergs journalistik är det samhällets makthavare som kritiseras hårt

I sin tidiga journalistik var han ofta debatterande och inte så sällan ironiserande. Många artiklar signerades inte, men i en tidig text som sannolikt skrevs av Rydberg kommenteras exempelvis 1848 års revolution i Frankrike, där monarkin störtas. Rydberg hejar på, och spår att revolutionen kommer att bana vägen för en mer republikansk utveckling i Europa, ett nog så radikalt, antirojalistiskt budskap i 1840-talets Sverige. Här, som i mycket annan rydbergsk journalistik, är det samhällets makthavare som kritiseras hårt.

Under 1857 drev Rydberg en satirtidskrift samtidigt som han arbetade på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) i Göteborg. Tidskriften hette Tomtebissen, och även här häcklades makten genomgående. I ena stunden är det kungamakten och hovet som begått en överträdelse som lyfts fram, i nästa är det stadsbyggnadspolitiken i Göteborg som är missriktad, i en tredje kritiseras de stora järnvägsprojekten. Ingen gick säker för Rydbergs penna. Modet att framföra de kontroversiella åsikterna är stort.

Journalistiken som Rydberg skrev i GHT under ett par decennier innehåller förstås många olika dimensioner, men tonen är ofta resonerande och framställningen rapp. Här kommenteras och rapporteras om de små och stora händelserna i Rydbergs samtid, som amerikanska inbördeskriget, dansk-tyska kriget eller representationsreformen. Ibland kan hans tonläge bli särskilt starkt. Ofta kommenterar han då någon av de religiösa frågorna i samtiden, och kritiken av statskyrkan är genomgående. Vid något tillfälle förespråkar han till och med statens och kyrkans separation – vilket inte kommer att bli verklighet förrän 150 år senare. 

Den djupt kristne Rydberg ville göra sig kvitt den dogmatiska statskyrkans överrock, och låta de som istället ville erkänna sig till en annan tro skulle vara fria att göra så. Det första talet Rydberg höll när han valdes in i Sveriges riksdag 1870 handlade om att judar borde kunna få inneha statliga ämbeten. Troende, frihetlig och bekännelseneutral med en egen kristen tro, där stod Rydberg mitt i tidens religiösa debatt.

Romanerna var ett viktigt uttrycksmedel för Rydberg. Nästan alla var satta i historisk tid, men alltid med en tydligt idéburen ram. Ofta handlar konflikten om upplysning, individens frihet och religiös åskådning. I Den siste athenaren (1859) är det den hedniske förmögne huvudpersonen som beskrivs som god medan den kristna kyrkans företrädare är skurken. Fribytaren på Östersjön (1857) låter en adlig yngling riskera sin ställning och sitt liv för att rädda två unga bondkvinnor från den värdsliga och den andliga maktens häxförföljelser. I Vapensmeden (1891), Rydbergs sista roman, är handlingen förlagd till den svenska reformationen, och merparten av romanfigurerna har en fot både i den lutherska protestantismen och den svenska katolicismen (och i något fall till och med den hedniska asatron). Romanen tar dock parti snarast för motståndarna till lutheranismen, en kontroversiell ståndpunkt i Rydbergs tid.

Ett annat viktigt uttrycksmedel för Rydberg var dikterna. I ena stunden – i stora, existentiella idédikter – prövas på djupet mänsklighetens mest grundläggande dilemman. Som i ”Jubelfestkantaten”, eller för all del i en helt annan form och språkdräkt i ”Tomten”. Vad är meningen med allt, vart är vi på väg och varför? Finns det någon anledning att sträva på i vardagen? Ja, kanske, men bara om människan  blickar mot de eviga värdena, tron och hoppet på en morgondag. Det eviga med andra ord, som hos Tegnér.

I andra stunden blir hans dikter en form för en stark civilisationskritik. Moderniseringen står i skottgluggen i ”Den nya Grottesången”, en av Rydbergs starkaste långdikter. Här är det industrialiseringen och den materialistiska moderniteten, med aldrig sinande krav på ökad produktion och lönsamhet i stor skala, som kritiseras. Medlet ”konkurrens”, som uppfunnits av den statskapitalistiske ”Kansler-Mammonsprästen”,  får särskilt hårda gliringar. Industrialismen riskerar att slita sönder de viktiga samhälleliga sambanden och förståelsen för historien och tidigare generationer. Lösningen ligger dock inte i en socialistisk samhällsmodell, som en del, inte minst till vänster, tolkat Rydberg. Tvärtom, socialismen bär inte framåt eller till lyckan, utan är – som ”folkfientlig vulgärfilosofi” – blott ett annat uttryck för överhetens styrning av den enskilde, vänster-materialismens avart.

Hård kritik riktar Rydberg i Grottesången mot det han kallar för ”statsaritmetiken”, ett begrepp som kanske påminner om vad en filosof som Jonna Bornemark i vår tid har kallat för ”mätbarhetssamhället”. Rydberg satte i sina verk en stor tilltro till förnuftet, människans förmåga att resonera, men utgångpunkten för resonemangen är existentiella spörsmål, om dåtiden, framtiden och evigheten, religionen, människan – och friheten. Det är ämnen som man kan resonera kring, men aldrig till fullo förstå eller fånga. Människan är omätbar, och där är kanske den största skillnaden – och konflikten – mellan Rydberg och den samtida August Strindberg. Strindberg tar, med materialismen och naturalismen, steget in i moderniteten, där allt går att definiera och mäta. Utopisten, idealisten och romantikern Rydberg spjärnar emot – allt är människan inte ämnade att förstå.    

Om allt detta är vad Rydberg kritiserade – vad var då hans ideal? 

Det mest sannolika svaret: Den enskilde, hårt arbetande jordbrukaren, som äger sin egen mark och lever i en tillvaro av fattliga dimensioner. Hemmet, marken, vördandet av historien och friheten. Det var bara i frihet från överhetens ingrepp de den enskilde fritt kan samverka med andra i civilsamhällets form. Så bör samhället byggas: nerifrån och upp.

Det är lika viktigt idag som på Rydbergs tid att ta striden för friheten

Viktor Rydberg var en effektiv och uthållig liberal debattör och skribent. Hans språkbehandling och stil var banbrytande. Han förde journalistiken in på nya områden och fångade upp de viktiga frågorna i samtiden. Frihetligt liberal var hans idealmodell för samhället. Frihetligt liberala var hans goda romanfigurer. Frihetens motståndare var alla som ville styra och ställa med den enskilde. 

Rydberg förtjänar att läsas än idag. Hans starka samlade argumentation för ett liberalt samhälle med stort utrymme för enskilda individer är fortfarande aktuell. Det är lika viktigt idag som på Rydbergs tid att ta striden för friheten mot de krafter i samhället som vill reglera, mäta, detaljstyra och minska den enskildes utrymme att forma sitt eget liv.

Boken Oberoende – Viktor Rydbergs klassiska liberalism är utgiven på Timbro förlag och finns att köpa här.