Den militanta mitten säger milt ifrån

Mina tankar morgonen efter det amerikanska presidentvalet gick till alla svenskar som stannat uppe hela natten för ingenting. Tänk om det amerikanska valet verkligen hade slutat så lyckligt! Att det jämna utfallet hade tolkats som en jordskredsseger för ”de obestämda”.

Så fungerar förstås inte politik, påminns jag om i P J O’Rourkes nya bok A cry from the far middle – Dispatches from a divided land (Atlantic Monthly Press, 2020). Politik är ett nollsummespel. Den som vinner får representationen och makten, andra slås ut. Politisk makt handlar i stor utsträckning om att kunna omfördela resurser. Detta kan användas för kloka och behjärtansvärda ändamål, men också för att gynna dem man vill ha röster av – och allt måste betalas av att andra tvingas avstå från sin egendom, pengar som de hade velat använda på andra sätt. Däri ligger nollsummespelet. Det är därför som politik ofta blir så infekterat och missunnsamt, och gör oss förbannade på varandra.

Och det är därför folk sitter uppe och väntar på en vinnare, när de flesta förmodligen hade haft mer att tjäna på att det blev oavgjort. Eller i alla fall att den som slutligen sätts att förvalta makten inte var så kaxig.

Vi behöver färre människor som vet vad det här landet behöver.

Vi behöver färre människor som vet vad det här landet behöver, skriver O’Rourke i texten som givit boken dess titel, en efterlysning av en utrerad mittenpolitik. Borde inte en kamp för social rättvisa åtminstone försöka vara lite social? ”Här ta ett glas och låt oss diskutera!”

Det är förvisso modesta anspråk från en klassisk liberal satirisk journalist, som rest jorden runt på underhållande reportageresor och haft bestämda åsikter om det mesta. Kanske talar de lika mycket som andra tecken i tiden för den klassiska liberalismens kris – i bokens mest deprimerande text konstaterar O’Rourke att liberalismen verkar dömd av samtiden, även om vi inte vet om den kommer att avskaffas av en vänster som blivit socialistisk, en höger som blivit nationalistisk eller av merkantilistisk dumprotektionism. Med så många fiender är man som liberal inte lika kaxig, men i en tid när envar är sin egen expertis är det åtminstone uppfriskande konträrt att stå upp för sin osäkerhet. Alla svar är inte enkla i ett samhälle där ”ett klick på en webbsajt kan leverera allting utom jobb med löner som går att leva på.”

Har inte sociala medier visat att ju mer vi kommunicerar med varandra, desto mer hittar vi att att ogilla hos andra?

Hur ofta har man inte hört uppmaningen att ”vi måste prata om…” det ena och det andra viktiga ämnet. O’Rourke föreslår att vi kanske ska testa att låta bli. Har inte sociala medier visat att ju mer vi kommunicerar med varandra, desto mer hittar vi att att ogilla hos andra? Och vilket värde har pratande egentligen. I Oxfords engelska lexikon finns 52 talesätt om pratande, inget är positivt. Snacka går ju …

För fyra år sedan följde O’Rourke det amerikanska primärvalet vilket präglade hans textsamling från denna tid How the hell did this happen?. Den här gången har han klokt nog låtit bli att följa politiken så nära att man ser hur den tillverkas. Få människor vid sina sunda vätskor torde kunna uppbåda någon som helst entusiasm för tanken på Joe Biden som president. Han vann kandidatvalet för att han inte var Bernie Sanders och presidentvalet på att inte vara Donald Trump.

Här är de båda välgörande frånvarande. O’Rourke fantiserar i stället ihop sitt eget installationstal av en president med ödmjukhet inför uppdraget och kännedom om maktens gränser, samt sin egen ”fantasy league presidential election” med en debatt mellan två kandidater som respekterar varandra, redogör för sina prioriteringar och förhåller sig till även ekonomiska realiteter. Han föreslår ett körkort för politiker – de kräver absurt nog licenser för utövande av snart sagt varje annat yrke, så låt dem smaka sin egen medicin.

Ett förslag i samma anda är att inte bara skydda yttrandefriheten, utan göra den obligatorisk. Alla med starka politiska uppfattningar måste bära dem synliga jämt. Häng den där ”invandring förstör vårt land”-skylten runt halsen och se vilken service du får på restaurangerna, av uberförarna och av dina invandrade farföräldrar.

Det är förstås inte särskilt allvarligt menade förslag, och bokens styrkor ligger inte främst i dessa passager. De ligger i stället i funderingar som den om skillnaden mellan sympati och empati. Empati betyder att vi känner precis vad någon som är utsatt känner, medan sympati är att vi kan förstå vad de känner och därför relatera till dem. Det räcker gott och väl med sympati, menar O’Rourke och exemplifierar med den något träige med godhjärtade amerikanske presidenten George H W Bush och kontrasterar med den närgånget tonårigt empatiske Bill Clinton, som onekligen kan känna med varje dramatiskt tillstånd för stunden, men inte är särskilt sympatisk (fråga Hillary, du först!).

Eller kontrasterandet av marknader med det politikens nollsummespel som beskrevs ovan. Ja, marknader är konkurrens, men de är också samarbeten utsträckta över kontinenter. Konkurrensen är vermouthen i en martini, för varje del vermouth krävs sex delar högkvalitativ gin som symboliserar samarbeten mellan fria människor. Då blir proportionerna de rätta. Tar man det bokstavligt blir man dessutom varm och glad inombords.

Att vinna i en demokrati handlar inte om att tillintetgöra en politisk fiende för överskådlig framtid, utan att för avgränsad tid inneha ett ämbete underställt lagar och folkets vilja.

I detta varma och goda tillstånd kan vi ändå invända att politiken, rätt förstådd, inte bara är ett nollsummespel. Både regering och opposition, och särskilt de sistnämnda, tjänar på den liberala demokratin, där lagen skyddar varje persons rösträtt och yttrandefrihet, fria medier och fria företag, och där regelbundna val ser till att det alltid kommer en ny chans att korrigera politiska val man ansett blivit felaktiga. Att vinna i en demokrati handlar inte om att tillintetgöra en politisk fiende för överskådlig framtid, utan att för avgränsad tid inneha ett ämbete underställt lagar och folkets vilja uttryckt i återkommande val och ständig diskussion. Det är när politiken går utöver dessa ramar som den blir destruktiv och farlig.

Poängen med att läsa P J O’Rourke är förstås primärt att han är en vass och rolig iakttagare. Hans dotter i skolåldern har en ”Dag om omedvetna fördomar” (”Unconscious bias day”). Men när dottern upplyser om att de minsann inte är fördomsfulla i skolan undrar den luttrade fadern varför de inte bara har en ”Omedveten dag”? Samma text om alla dumheter barn lär sig i skolan, och som man måste ta ur dem, konstaterar apropå klagomålet ”Det är inte rättvist!” att någon född och uppvuxen i USA (eller Sverige) gör bäst i att be på sina bara knän att världen inte börjar bli rättvis mot dem. Sådant begriper inte ungdomarna. De kan mycket om fattigdomens ursprung, men inget om rikedomens, och skulle inte kunna skilja Adam Smith från Adam. Ja, eftersom kommunismen besegrades så framgångsrikt att den i stort sett försvann för en generation sedan kan de unga bli socialister utan att se problemen med det.

Polariseringen är för det mesta inte värre än att vi kan skratta åt den.

Lite kul är en republikansk förälders utbrott när en lärare i undervisningen hävdat att skillnaden mellan demokrater och republikaner är att demokrater bryr sig om folk: ”Demokrater bryr sig om ’folket’. De hatar folk. Republikaner bryr sig om folk, men hatar ’folket’. Särskilt dig!” Polariseringen är för det mesta inte värre än att vi kan skratta åt den.

Den uppskruvade och inte sällan plågsamt melodramatiska valbevakningen (empatisk snarare än sympatiserande med det amerikanska folket) gör det till en välbehövlig kontrast att hantera det amerikanska valet och dess efterspel med P J O’Rourkes tankar om vad som händer i det stora landet i väster. Ett land som trots en uppräknad rad av historiska förgripligheter ändå är en remarkabel framgångssaga.

Avslutningsvis får vi exempelvis en hyllning till förstäder, rusningstrafik och snabbmat. Ja, det är definierande för Amerika av idag och jag har svårt att tänka mig lämpligare objekt för en grå, återhållsam och alldaglig patriotism. Var ska ungdomarna kunna hänga om köpcentren måste stänga?

Snabbmaten har också sin relevans givet att ännu fler delstater i och med det senaste valet röstat för att avkriminalisera droger och legalisera cannabis för rekreationsbruk. En påminnelse om att liberalismen inte är helt döende, den kanske bara kopplar av och tar det lite lugnt. Då kommer snabbmaten väl till pass, eller som O’Rourke retoriskt frågar: Har någon som rökt en joint någonsin fått en craving efter gåslever?