Den mäktiga staten hotar den starka ekonomin

För bra precis 90 år sedan – den 17 juni 1930, för att vara exakt – signerade president Herbert Hoover en lag med den omständliga rubriken “to provide revenue, to regulate commerce with foreign countries, to encourage the industries of the United States, to protect American labor, and for other purposes”.

Den var omdebatterad och passerade senaten med minsta möjliga marginal – 44 senatorer röstade för, 42 röstade emot. Men även om kritiken var hård insåg få vilka omvälvande konsekvenser som lagen skulle få för omvärlden. Där och då ansåg många den dessutom nödvändig för att ge hjälp till en ekonomi på tröskeln till den stora depressionen. 

Wall Street hade kraschat den föregående hösten: på en månad hade New York-börsen fallit med nära 50 procent och många hade fått se sina besparingar försvinna. Banker började vackla och många av dem kom under 1930 och 1931 att gå i konkurs. Arbetslösheten steg kraftigt. USA liksom flera länder i Europa hade bundit sig till en guldmyntfot som nu skapade deflation snarare än prisstabilitet. Europa importerade mindre från USA; amerikaner började att hamstra guld. USA, hävdades det, behövde därför en politik som skulle minska importen och ge ett större bytesbalansöverskott. 

Smoot-Hawley blev startskottet på den våg att ekonomisk nationalism som kom att skölja över västvärlden under 1930-talet.

Resultatet var den lag som president Hoover signerade för 90 år sedan. Eftervärlden känner den vid ett annat namn: ”the Smoot-Hawley tariff act”. Den var skärningspunkten mellan två världar: mellan ambitionen efter första världskriget att återskapa en liberal ekonomisk ordning och den tilltagande uppgivenheten före det andra världskriget att försvara just den ordningen. Smoot-Hawley blev startskottet på den våg att ekonomisk nationalism som kom att skölja över västvärlden under 1930-talet. 

Misstanken gror hos många: är vi ett sådant läge nu igen? Pandemin och dess motåtgärder har fått många ekonomier att falla snabbt – mycket snabbare än under depressionen. Precis som under tidigare ekonomiska kriser har reaktionen hos många ledare varit att reducera det fria utbytet – i första läget för att garantera tillgången på ansiktsmasker, skyddskläder och ventilatorer. Förväntan är dock att vi ännu bara är i början av en våg av protektionism: handelsrestriktionerna kommer att öka då allt fler regeringar verkar tro att det ger ett land bättre ekonomiska möjligheter att skapa jobb. Globaliseringen, säger många, är på väg att dö.

Man kan förstå den apokalyptiska stämningen.

Man kan förstå den apokalyptiska stämningen. ”America First” verkar vara vägledande etos för mycket av USA:s internationella ekonomiska politik. I Europa talar Emmanuel Macron, Angela Merkel och EU-kommissionen om att skapa ”strategisk autonomi” för ekonomin – eller att vårt digitala omvärldsberoende ska motas med ”teknologisk suveränitet”. Trots försöken till förskönande omskrivningar är andemening klar: protektionism. Kina har ökat takten i sitt program för ”indigenous”, eller endogen, innovation – ett program som öser subventioner på kinesiska bolag samtidigt som utländska konkurrenter möter nya marknadsrestriktioner. För alla ekonomiska stormakter verkar ambitionen vara att minska det ekonomiska beroendet av andra.

Protektionism och merkantilism är typiska symboler för idén om den mäktiga ekonomin – idén att ekonomin är stark när staten minskar eller åtminstone kontrollerar handeln med andra länder. Ekonomer och andra har länge begått misstaget att se protektionism som en gränspolitik – något som sker på avstånd från den centrala zonen i den ekonomiska politiken. Historiskt likväl som i dag är lärdomen en annan: protektionismen växer inifrån och ut. Den är en konsekvens av den politik för marknad och regleringar som förs här hemma – ytterst av de idéer som präglar samtidens politiska tänkande. I dessa idéer gömmer sig ekonomisk naivitet: tron att ett land blir rikare och i bättre stånd att hantera ekonomisk modernisering om staten reglerar temperaturen på konkurrensen. Här finns också den opportunistiska föreställningen att mitt land kan införa skydd mot utländsk konkurrens utan att andra länder svarar med samma mynt gentemot vår export. I grunden finns en fundamental psykologisk vanföreställning: jag blir starkare om jag gör mig mindre beroende av andra. 

Arbeta för andra – inte dig själv

Världen långa resa från fattigdom till rikedom berättar något helt annat: vår förmåga att skapa välstånd har uppstått därför att vi har börjat jobba för andra istället för oss själva. Det är den väsentliga essensen i ekonomisk specialisering: jag arbetar med något som andra gjort och jag lämnar ifrån mig något som andra ska vidareutveckla. För drygt 100 000 år sedan startade en utveckling där vår art började samarbeta och konkurrera med varandra för sin överlevnad. Det var ett kulturellt snarare än ekonomiskt framsteg, men resultatet var enastående. Under miljontals år hade skelettet utvecklats snabbare än den teknologi som människans samlade kognitiva förmåga lyckade utverka. När människan väl började samarbeta förändrades det förhållandet radikalt. 

Med tiden har mänskligheten kumulativt förstärkt kulturen av kognitivt samarbete och som en konsekvens har vår kollektiva intelligens blivit kolossalt mycket större. Om Anna, Karin och Sara har en idé var, har de antingen just en varsin idé – eller tre idéer tillsammans. Och det är när idéer möter varandra – ”when ideas have sex”, som Matt Ridley uttrycker det i The Rational Optimist – som det sker ekonomiskt framåtskridande. Den ekonomiska evolutionen följer på det sättet den biologiska evolutionen. 

Detta är såklart är en förenklad version av hur en ekonomi skapar välstånd och blir stark. Men det är just de enkla ekonomiska sambanden som är svårast att förstå – och acceptera. Allt sedan den moderna ekonomins födelse har de stora striderna handlat om samma saker. Ja, många och hårda regleringar som skyddar företag och arbetskraft från ekonomisk omvandling leder till mindre innovation och lägre tillväxt. Leder inte en stor offentlig inblandning i ekonomin till att fler blir upptagna att vinna byråkraters gunst snarare än konsumenternas? En ekonomi som är mycket beroende av en enda sektor – som det ryska olje- och gasberoendet – är en bräcklig ekonomi. Och, just det: ekonomisk nationalism och självhushållning innebär ju faktiskt att du ska göra allt själv.

Principen om att arbeta för andra – och inte sig själv – utmanar också en central historisk föreställning om ekonomin: att det sanna valet som ledare har att göra är om de ska vara starka och mäktiga – eller rika. Ekonomen Jacob Viner beskrev i en klassisk essä om merkantilismen detta val som ett mellan ”power” och ”plenty”. Med de statsbildningar och ordningar för makt och internationellt utbyte som gällde fram till världskrigen var instinkten hos många ledare att välja makt. Framväxten av den liberala ekonomin ändrade på den ordningen: makt blev ett hinder för välstånd. Enligt Internationella Valutafonden är de fem rikaste länderna i världen – mätt som bruttonationalprodukt per capita – Luxemburg, Schweiz, Macau, Norge, och Island. Alla har de gemensamt att de är små ekonomier som är allt annat än ekonomiskt mäktiga. Utökar vi samma lista till de 20 rikaste ekonomierna finns det bara två länder med som kan sägas vara stora ekonomier – USA och Tyskland. Alla andra är små och mycket beroende av andra.

Makten över USA:s ekonomiska framtid skulle läggas i egna händer: landet skulle åter bli starkt.

Just idén att arbeta för sig själv, och inte för andra, var vägledande för kongressledamöterna Reed Smoot och Willis Hawley. Deras protektionism var egentligen inte en reaktion på börskraschen och den annalkande depressionen. De hade föreslagit sitt protektionistiska paket, med en tullökning på 20 procent, redan 1928 – under en kraftig ekonomisk topp. Det handlade egentligen inte så mycket om ekonomi: protektionismen var snarare en strategi för republikanerna att vinna en större andel av landsbygdsrösterna i valet det året. Men Smoot och Hawley såg framför sig att landet, efter att tullarna hade höjts, skulle bli mindre beroende av matimport från Kanada och att de federala intäkterna skulle öka när utländska varor belagts med tullar. Framför allt argumenterade de för att makten över USA:s ekonomiska framtid nu skulle läggas i egna händer: landet skulle åter bli starkt.

Att tullarna var ekonomiskt tvivelaktiga stod klart tidigt. USA hade ett handelsöverskott med resten av världen och dess jordbrukare var mer beroende av exporten än de flesta andra näringar. Ett upprop med 1,028 amerikanska ekonomer mot tullökningarna konstaterade nyktert att importrestriktioner ofta blir exportrestriktioner: “countries cannot permanently buy from us unless they are permitted to sell to us”. De skulle få rätt i den varningen.

Kanada som drabbades särskilt hårt att tullhöjningarna svarade med ett eget handelspolitiskt paket. Många amerikanska varor blev så mycket dyrare att exportörer förlorade det norra grannlandet som exportmarknad. Men Kanada gick också fram med en ny politik för handelsrelationer med Storbritannien som gjorde att brittiska varor, som kom att mötas av lägre tullar, blev mycket mer konkurrenskraftiga än amerikanska varor på den kanadensiska marknaden. Andra länder vidtog liknande åtgärder. Resultatet blev att USA tappade både export och sin marknadsandel av den global exporten. Den senare föll, konstaterar ekonom-historikern Douglas Irwin, från 15.6 procent 1929 till 12.4 procent 1932. 

Och ser vi inte samma resultat i dag? President Trumps tullkrig med Kina har knappast nått de önskade utfallen: USA:s bilaterala och global handelsandelar har minskat – tvärtemot Trumps kaxiga attityd att ”trade wars are easy to win”. Mellan 2017 och 2019 minskade USA:s varuexport till Kina med 18 procent samtidigt som Kinas export till USA minskade med 11 procent. USA:s totala handel med hela världen föll också – om än inte i samma utsträckning som handeln med Kina. Landes bytesbalansunderskott ökade också. Den amerikanska andelen av den globala exporten var stabil mellan 2008 och 2017: sedan dess faller den.  

Ekonomisk autonomi i Europa

Det är lätt att hacka på Donald Trumps handelspolitik: den är så knasig att även många protektionister i USA inte vill kännas vid den. Men sanningen är att Trump är långt ifrån ensam i sin ekonomiska nationalism: Europas politik för den internationella ekonomin blir också allt mer sluten och idén om den mäktiga ekonomin fortplantar sig snabbt på kontinenten. I Europa har den vanföreställningen också en längre historia. Merkantilismen har i flera århundraden samlat politiska ledare från väst och öst, nord och syd. Europeiska storföretag är därutöver betydligt mer statsorienterade än amerikanska – inte minst för att offentliga institutioner är delägare i många storföretag. Den franska staten är största aktieägare i Renault. Niedersachsens delstat kontrollerar 20 procent av rösterna i Volkswagen. STMicroelectronics, Europas största tillverkare av halvledare och kretskort, har som största ägare det Italienska ekonomiministeriet och Bpifrance, en fransk myndighet för statligt ägande. Inom ”utilities”-sektorer, som telekom och energi, är stater fortsatt dominanta ägare.

Europa har länge också varit upptagen av tillgången på strategiska resurser. Det tyska ”äktenskapet mellan järn och råg” – två centrala råvaror i den industriella revolutionen – var grunden för Bismarcks protektionistiska tullreform 1879. Europas första steg mot gemensamt samarbete efter andra världskriget började just med Kol- och stålgemenskapen, och följdes några år senare av en atomenergigemenskap. Samarbete om strategiska resurser skulle inte bara ge bättre kontroll över vapentillverkning och därigenom minska riskerna för nya krig. Överstatliga ordningar för vissa naturresurser skulle också minska möjligheten för stater att strypa andra länders industriella utveckling genom att förvägra dem tillgång på råvaror.  

Samma tankestråk går igen i dag – särskilt i Frankrike och Tyskland. De båda regeringarna har just lanserat Gaia-X – ett försök att skapa ett ”europeiskt moln” som kan konkurrera med Amazon, Google och Microsoft. De vill båda använda statliga subventioner för att producera batterier för bilar och flygplan – och göra kontinenten mindre beroende av redan framgångsrika batteriutvecklare. De har i EU drivit igenom en ny politik för ”Important Projects of Common European Interests” – och den inkluderar mindre strikta regler för statsstöd till företag. Den franske industrikommissionären Thierry Breton menar att ”globaliseringen har gått för långt” och lanserade nyligen ett förslag på en ny industripolitik med ambition att ”to make the most of localization as an opportunity to bring more manufacturing back to the EU in some sectors”.

Angela Merkel verkar dela Bretons strävan. I april gjorde hon sällskap med Emmanuel Macron och argumenterade för ”ekonomisk suveränitet” i Europa – en kod för hållningen att vi helst ska arbeta för oss själva och inte för andra. Frankrikes ekonomiminister, Bruno Lemaire, skäller på Renault och Peugot för att de har tillverkning i andra EU-länder som Slovenien. Nej, Frankrike har heller inte mist viljan att satsa på omöjliga teknologiprojekt: Macrons regering ska nu skapa en digital plattform för turister som ska slå undan benen för Airbnb och Booking.com. 

Europas beroende av digitala plattformar med amerikanskt födelsebevis har med tiden blivit som ett rött skynke för en tjur.

Det sista exemplet är talande. Europas beroende av digitala plattformar med amerikanskt födelsebevis har med tiden blivit som ett rött skynke för en tjur. Beroendet beskrivs i samma kritiska termer som Senator Smoot och Representant Hawley betraktade importen från Kanada av vete, potatis och mjölkprodukter: ett hot mot den egna nationella självförsörjningen. Avsaknaden av en plattform som booking.com blir en fara för hotellens vinstmarginaler – inte en möjlighet för hotell och gäster att hitta varandra. Europas bilindustri sägs vara hotad av Google och andra dataleverantörer som kidnappar sektorns värdeförädling. När vi förlitar oss på tjänsterna från Amazon Web Services (AWS), säger nu många europeiska politiker, kan inte tillräckligt stora mängder data samlas i europeiska moln och användas av europeiska bolag. Det är inte längre en fråga om konkurrenskraft: att AWS, Microsoft och andra utländska bolag kan erbjuda tjänster som är säkrare och bättre prissatta än de dryga 100 heleuropeiska molntjänster som redan finns på marknaden. Nu är det istället en kapplöpning om vilken kontinent som kan ackumulera mest data. Nu styr den ekonomiska filosofin om att störst är bäst, starkast och vackrast.    

Big is beautiful

Europa har blivit naivt, menade den tyska och franska regeringen i ett uppmärksammat industripolitiskt initiativ från ifjol. EU tillåter inte företag att gå samman i syfte att skapa europeiska ”champions” – industrijättar som är dominerande i sin bransch. Europas storföretag blir därför som pygméer på en global marknad som alltmer domineras av stora industrikolosser från USA, Kina och andra delar av Asien. Européer saknar möjligheten till stordriftsfördelar – och kan inte satsa lika mycket som sina rivaler på forskning och utveckling. När teknokraterna i Bryssel därför tar parti för konsumenter och stoppar industriaffärer som skulle skapa monopol eller oligopol stryper de långsamt Europas globala konkurrensförmåga – or so we are told. 

Det här initiativet kom snart efter att Margaret Vestager, den danska konkurrenskommissionären, hade blockerat ett sammangående mellan Alstoms och Siemens järnvägsdivisioner. Vestager hade på fötterna: sammangåendet skulle ge företaget monopol i nio europeiska länder. Tågoperatörerna opponerade. Myndigheter och delstater som upphandlar ny räls och nya signalsystem protesterade också eftersom deras investeringskostnader skulle skjuta i höjden. Konkurrensmyndigheterna i Belgien, Nederländerna, Storbritannien och Tyskland skrev upprörda brev till kommissionen om att konkurrens skulle förtvina om affären gick igenom. Trots detta var budet från Berlin och Paris att Europa nu behöver skapa sina ”champions”.  

Föreställningen att storlek är avgörande för konkurrensförmåga har långa anor. Den fick en skjuts efter andra världskriget då näringslivet försörjdes med organisationsidéer från militären – idéer som befrämjande stora enheter, linjär managementfilosofi och övertung byråkrati. Modellen för näringslivet var inte innovatören eller entreprenören – utan ”The Organisation Man” eller ”The Man in the Gray Flannel Suit”, som Sloan Wilson beskrev karaktären i sin klassiker om uttråkade människor i byråkratiska organisationer. IBM och dess ideologi om ”corporate socialism” framstod länge som idealet för ett framgångsrikt företag – åtminstone fram till sin kris på 1980-talet. Tanken om det dominerande konglomeratet inspirerade också ledare i svenskt näringsliv. Pehr G. Gyllenhammar nöjde sig till exempel inte med att Volvo skulle producera bilar: bolaget köpte livsmedelsföretaget Procordia och läkemedelsbolaget Pharmacia, och var nära att ta över Reefat El-Sayeds Fermenta. Storleken var nyckeln till framgång.

Det är något otidsenligt med att Europa nu försöker återuppväcka idén om ”champions”. I regel misslyckas snarare än lyckas företag att nå mer framgång efter att de slagits samman med konkurrenter. Konglomeraten i Japan och Sydkorea har allt större problem att skapa konkurrenskraftiga produkter, och de sneglar avundsjukt på Tysklands Mittelstand – ekologin av medelstora, snabbfotade och innovativa industriföretag som länge varit landets ekonomiska stolthet. Med den pågående teknologiska omvandlingen handlar framgång i allt större utsträckning om innovativt entreprenörskap och organisationer som har en tillåtande attityd till experiment och misslyckande. Omvandlingen premierar också affärsmodeller där man drar nytta av andra snarare än att bygga egen kapacitet för allt. 

”When ideas have sex”

Den starka ekonomin växer fram när människor och organisationer gör sig beroende av andra. Det är också en av anledningarna till att den mest framgångsrika enheten för ekonomi har kommit att bli staden. Där finns utbudet till långt driven specialisering och miljön för specialiserade människor att möta varandra – för att deras idéer ska kunna ha sex. Silicon Valley har inte blivit sinnebilden för ekonomisk framgång enbart för att dataprogrammerare samlats där. Det är kombination av specialiserat humankapital, industriell erfarenhet, djärva entreprenörer, många riskkapitalister, skickliga affärsjurister, experimentell näringslivskultur, universitet i världsklass, och mycket mer som gjort att Bay Areas ekonomiska evolution gått längre. De praktiserar den första regeln för ekonomisk framgång: arbeta för andra, inte för dig själv.

Denna ekonomiska filosofi kommer att misslyckas denna gång också. Långsiktigt välstånd växer fram när människor tillåts samarbeta – inom och över gränser.

Denna ekonomiska kultur är nu utmanad av en statscentrerad ekonomisk lära. Vi är återigen i ett ”Smoot-Hawley”-moment i historien: protektionismen och merkantilismen expanderar – och med dem myten om att ekonomiskt styrka kommer av din förmåga att gynna exporten och dämpa importen. Industripolitik blir viktigare än öppen konkurrens. Näringslivet skolas i att bli kreativa bidragssökare istället för innovativa entreprenörer. Staten växer sig starkare – men inte ekonomin. 

Denna ekonomiska filosofi kommer att misslyckas denna gång också. Långsiktigt välstånd växer fram när människor tillåts samarbeta – inom och över gränser. Då premieras friska ekonomiska beteenden. Då föds idéerna till hur de kan bli ännu bättre.

Detta är den andra delen i Smedjans sommarserie: Från den stora staten till det starka samhället. Läs även den första delen av Nima Sanandaji om hur Sverige blev ett rikt land.