Den livsfarliga tryggheten
När statsministern eller andra politiker vill garantera vår trygghet finns det anledning att vara misstänksam. Det sker alltid på bekostnad av någon annan som utgör hotet: främlingen, åsiktsmotståndaren, visselblåsaren. Drömmen om garanterad trygghet etablerar rädslans kultur. Kriget mot terrorismen är inte värt våra grundläggande friheter.
Det handlar mycket om trygghet nu. Begreppet har seglat upp som ett flaggskepp hos nästan varje parti och i det allmänna samtalet. Trygghet är ett svar på den oro och rädsla som folk sägs uppleva enligt opinionsundersökningar. Samhällets institutioner utmålas som om de vore nära kollaps.
I ett sådant krisläge kommer folk givetvis att vilja ha mer trygghet, eftersom det är ett värde som ingen spontant reagerar negativt på. Om en politiker frågar: ”Vill ni ha trygghet?” så är det ingen som svarar: ”Inte jag.” Trygghet enar människor – åtminstone på ytan. Det är ett mjukt och varmt begrepp, till skillnad från säkerhet, som är hårt och militäriskt.
Men vad ligger egentligen bakom detta vurmande för inbäddning av svenska folket?
”Trygghetsgaranti” är ett begrepp som används inom näringslivet och ett politiskt mål som nu lanseras som ett av de hetaste i valkampanjerna. Det utlovas i en tid när stora delar av Europa har försatt sig i ett undantagstillstånd till följd av kriget mot terrorismen och ökade flyktingströmmar.
I sitt tal efter terrordådet i Stockholm i våras sade statsminister Stefan Löfven: ”Jag och regeringen kommer arbeta outtröttligt för er trygghet” och två månader senare upprepades löftet: ”Vi ska se till att trygga oss mot dem som vill oss illa, se till att komma åt potentiella terrorister… Vi kan aldrig garantera att inget händer igen, men svenska folket ska känna att Sverige gör allt vi kan för att skydda oss.”
Priset är att medborgarna går med på de inskränkningar av rättigheter som föreslås, annars kan trygghet inte garanteras.
Samtidigt som löften om trygghet ges så kommer förslag om fotboja på dem som har fått avslag på asylansökan (som inte gick igenom), fingeravtryck och fotografering av icke svenska medborgare inklusive barn ner till sex år, utökade tekniker för att samla och lagra information om medborgare i databaser, fler övervakningskameror som plötsligt kallas trygghetskameror, etcetera. På Socialdemokraternas valupptakt fortsatte Löfven på samma spår: ”Det går, vi kan, och vi ska skapa trygghet i en ny tid.” Det talades om ”trygghetsproblem” i relation till migrationspolitiken. Hela det kommande valet sades handla om ”vår förmåga att skapa hopp och trygghet i en ny tid.”
Vad innebär det att ”skapa hopp och trygghet”? Som om hoppet och tryggheten vore som bortblåsta i ett av väldens mest välfungerande länder. Och vad innebär det att vi lever i en ”ny tid”? Är inte varje tid ny? Som kliché är det givetvis sant, men erfarenheter av våld, rädsla och behov av trygghet är inte något som plötsligt väcktes 2017.
Påståendet framstår som banbrytande men skapar osäkerhet. Det nya kan verka skrämmande eftersom vi inte vet så mycket om det. Där kommer politikerna in för att garantera trygghet som då står för något välbekant och traditionellt.
Priset är att medborgarna går med på de inskränkningar av rättigheter som föreslås, annars kan trygghet inte garanteras. Om det drivs till sin spets så innebär det en urholkning av demokratin och människors frihet, där staten tar allt större kontroll över människors privata sfär för att kunna garantera det som utlovas.
Exempelvis rustar Kina med världens mest utbyggda system för övervakning i syfte att skapa trygghet för alla och leverera ett land som är ”harmoniskt, starkt och välmående” inför kommunistpartiets 100-årsfirande 2020. Det kan vara läge att påminna sig orden av Benjamin Franklin: ”Medborgare som ger upp sina rättigheter i utbyte mot säkerhet har snart varken det ena eller det andra.” Säkerhet inkluderar här även trygghet.
Utopin om den totala tryggheten för alla kan inte ens uppfyllas av en totalitär stat.
Utopin om den totala tryggheten för alla kan inte ens uppfyllas av en totalitär stat. Trygghet handlar nämligen inte i huvudsak om statlig kontroll, den offentliga sfären och rättssamhället utan om vårt innersta, vårt mest privata rum och den tillit vi visar varandra.
När statsministern eller andra politiker vill garantera vår trygghet så finns det anledning att vara misstänksam. Det sker alltid på bekostnad av någon annan som utgör hotet: främlingen, åsiktsmotståndaren, visselblåsaren. Drömmen om garanterad trygghet etablerar rädslans kultur. Kriget mot terrorismen är inte värt våra grundläggande friheter.