Ekonomi Krönika
Den kreativa förstörelsens dolda romantik
När städer omvandlas leder det oundvikligen till konflikter. Fredrik Kopsch ser en klassisk romantisk komedi som på ett oväntat sätt gestaltar den kreativa förstörelsens skapande kraft.
– Don’t cry, Shopgirl, don’t cry.
– I wanted it to be you. I wanted it be you so badly.
Slutscenen på Nora Ephrons mästerverk You’ve got mail från 1998 är det vackraste som utspelat sig på en bioduk. Jag blir tårögd varje gång jag ser den.
För er som glömt handlingen, eller för er som levt ett så kulturellt fattigt liv att ni inte alls sett filmen, kommer här en kort sammanfattning.
Filmen utspelar sig i New York under internets tidiga dagar. Kathleen Kelly (spelad av Meg Ryan) driver barnbokhandeln Shop Around the Corner som hon ärvt av sin mamma. På grund av tristessen i hennes kärleksförhållande söker hon sin tillflykt till internet, där hon anonymt skriver mejl under pseudonymen Shopgirl.
Under internetnamnet NY152 skriver Joe Fox (spelad av Tom Hanks). Joe är arvtagare till den gigantiska bokhandeln Fox Books som precis ska öppna i samma kvarter som Shop Around the Corner. Konkurrensen ska visa sig för mycket att hantera för Kathleen Kelly.
Vad som utspelar sig är en fantastisk kärlekssaga, där Kathleen och Joe, som avskyr varandra i verkligheten, samtidigt faller för varandra på nätet. Deras två liv sammanflätas alltmer och det slutar med en kyss i ett vårvackert New York efter meningsutbytet som den här texten inleds med.
Ingen annan film fångar lika tydligt stadens kreativa förstörelse.
För de allra flesta kan filmen framstå som vilken romantisk komedi som helst. Men då har man inte tittat tillräckligt noga. Det finns nämligen ingen annan film som lika tydligt fångar stadens kreativa förstörelse. Att nya verksamheter, nya jobb, och nya möjligheter föds ur askan av det gamla.
Kathleen Kelly sammanfattar det med exakthet medan hon för sista gången stänger dörren till sin butik.
People are always telling you that change is a good thing. But all they’re really saying is that something you didn’t want to happen at all, has happened. My store is closing this week. I own a store. Did I ever tell you that? It’s a lovely store. And in a week it will be something really depressing, like a Baby Gap. Soon it will just be a memory. In fact someone, some foolish person, will probably think it’s a tribute to this city. The way it keeps changing on you, or the way you can never count on it, or something. I know because that’s the sort of thing I’m always saying, but the truth is… I’m heartbroken.
Ja visst gör det ont när knoppar brister, som Karin Boye skrev.
Städers förvandling är något bra. Den leder till att nya och fler jobb skapas, den utvecklar bostadsområden och gör dem mer värdefulla, och den ger oss något nytt och bättre. Men det är oundvikligt att vissa kommer att se sig själva som förlorare på de processer som leder till förändring. De förlorar något de håller kärt utan att riktigt förstå varför eller hur det gått till. De letar efter någon att skylla på, ofta blir det de andra, de som tar över i förvandlingen från gammalt till nytt.
Det är lätt att bli nostalgisk i den ständiga omvandlingen.
Det är lätt att bli nostalgisk i den ständiga omvandlingen när den gata man minns från sin barndom inte längre finns. Men att cementera markanvändning i hopp om att undgå förändring är betydligt värre än de kortsiktiga kostnader det innebär att omfamna förändringen.
I sin bok Order without Design skriver Alain Bertaud om bomullsfabriker i Mumbai. I mitten av 1800-talet byggdes många och stora bomullsfabriker i Mumbais utkant, totalt tog de 280 hektar mark i anspråk – ett gigantiskt område. Under det amerikanska inbördeskriget på 1860-talet, när USA:s produktion av bomull i princip stannade av, exploderade exporten. Affärerna gick strålande.
Men framgång varar sällan för evigt. Konkurrens från andra asiatiska länder, och från mindre städer i Indien gjorde lönsamheten sämre. När Mumbai växte, som städer gör, innebar den kraftigt ökade trängseln stora svårigheter för fabrikerna.
Här borde fabrikerna ha stängt och marken upplåtits åt något annat. Men starka fackföreningar som inte ville förlora jobb lyckades få politiker som inte ville förlora skatteintäkter att införa drakoniska åtgärder mot den som ville sälja mark där bomullsfabriker stått. Från början av 1980-talet fram till 2009 stod fabrikerna helt övergivna, varpå marken tilläts säljas, och då till väldigt höga priser, något som vittnar om de enorma värden som kan gå förlorade genom reglering.
Städers förvandling beskrivs ofta som något negativt. Det är lätt att missa det positiva. I sin bok The Wal-Mart Effect skriver Charles Fishman om både positiva och negativa effekter av vad han beskriver som världens viktigaste privat kontrollerade ekonomiska institution (Wal-Mart är det företag med störst intäkter i världen).
Den konsekvens som oftast beskrivs av Wal-Mart, som är en amerikansk butikskedja som säljer i princip allt, är att den slår ut äldre handelsområden, som centrala delar av framförallt mindre städer. Den skapar butiksdöd. Men vad som mer sällan diskuteras är vilka enorma fördelar Wal-Mart har för konsumenter. Wal-Mart ger lägre priser, och samlar allt man vill köpa under ett tak. Butiken gör livet enklare för väldigt många.
Butiksdöd är något som diskuteras även i Sverige. I augusti rapporterade Sveriges Radio att det finns rekordmånga vakanta butikslokaler i Sverige. Butiksdöden är resultatet av en cocktail av ökad konkurrens från näthandeln, höga butikshyror och mindre marginaler hos hushållen. Men det finns också regleringar som gör situationen värre än vad den behöver vara. Fysiska butiker i centrala städer har varit på nedåtgående under lång tid, men caféer, barer och restauranger blir fler. Vi använder våra städer annorlunda i dag.
Men långtifrån alla lokaler kan omvandlas till barer eller restauranger. Den som vill servera ett glas vin eller en öl måste samtidigt också servera mat. Det kräver ett fullt utrustat kök, något som tar både mycket plats och kostar en rejäl slant att sätta in. Om matkravet slopades hade fler lokaler kunnat omvandlas till vinbarer. Och det är inte farligt. Under bokmässan i Göteborg passade jag på att besöka ölhallen 7:an, Sveriges enda bar med undantag från matkravet. Det gick alldeles utmärkt att ta en öl utan att för den sakens skull beställa mat.
Sällan blir konflikterna lika tydliga som på bostadsmarknaden. Här rör förvandlingen det allra innersta för människor, deras hem. För några år sedan försökte dokumentärfilmaren Fredrik Gertten fånga de här processerna i filmen Push. Jag skrev, tillsammans med min kollega Ingemar Bengtsson den första, och hittills enda, filmrecensionen i Ekonomisk Debatt. Gertten beskriver förlorarna. De som får sina hyror höjda för att bostäder rustas upp, barägaren som inte klarar konkurrensen från anonyma snabbmatskedjor, boende som tvingas flytta när deras hus ska rivas och ersättas med något nytt. På andra sidan, låter Gertten oss förstå, står ett anonymt och mystifierat globalt kapital som söker vinst till varje pris.
Gertten misslyckas med att berätta varför vissa skulle ha mer rätt till en plats än andra.
Men den här konfliktlinjen är missriktad och felaktig. Den verkliga konflikten står mellan de som ser sig ha rätt till en särskild plats, där de just nu bor, och de som kommer flytta in efter förvandlingen till något annat. Gertten misslyckas med att berätta varför vissa skulle ha mer rätt till en plats än andra, och om hur alternativen till de förändringsprocesser han skildrar hade sett ut.
För att förstå det måste man börja i bostadens livscykel. När en bostad är ny är den ofta relativt dyr och kommer därför att bebos av människor med relativt höga inkomster. I takt med att bostaden åldras, och material slits och blir omoderna, sjunker också hyrorna. De boende byts ut mot de med mindre inkomster. Mot slutet av en bostads livscykel kommer den att bebos av de med lägst inkomster. Här står fastighetsägaren inför valet att renovera byggnaden eller riva och bygga nytt. Oavsett vilket kommer hyrorna stiga och människorna återigen bytas ut.
Övergången i husets slutskede skapar friktioner. Och det är enkelt att beskylla kapitalet. Men konflikten står alltså mellan de som råkar bo där mot slutet, och de som vill flytta in efteråt. Det är en förbättring för alla som i framtiden ska komma att bo där, men en försämring för de som måste flytta på sig.
I Sverige har de här striderna tagit form i kamp mot så kallade renovräkningar. Hyresgäster försöker förhindra upprustning av bostäder med efterföljande hyreshöjningar. Att hyror höjs mycket i samband med renoveringar i Sverige har att göra med bruksvärdessystemet. Hyran för en lägenhet beror på vilka kvaliteter som lägenheten har. Om fastighetsägaren kaklar badrummet och sätter in en handdukstork får han höja hyran. Men hyreshöjningen har varken koppling till kostnaden för åtgärden, eller hyresgästens värdering av densamma. Det finns ofta stora vinster att göra.
2017 presenterade en utredning förslag om hur hyresgästens ställning skulle stärkas i samband med renoveringar. Hade förslagen blivit verklighet hade renoveringar kraftigt försvårats. Och bostadsbeståndet skulle gradvis fått en lägre kvalitet. Regleringar kostar alltid. Det var naturligtvis en stor personlig sorg för Kathleen Kelly när hennes Shop Around the Corner tvingades till stängning. Men det var till glädje för New Yorks konsumenter som i stället kunde köpa böcker till betydligt lägre priser, och till alla de som fick jobb i en nyöppnad butik. You’ve got mail säger oss inte bara att kärlek kan dyka upp lite varsomhelst: den säger oss också att vi måste välkomna förvandlingen som marknadskrafterna erbjuder oss.