Den tillväxtprocess Kina gick in i 1978 är inte unik. Däremot saknas motsvarigheter sett till storlek. I efterhand är det också tydligt att större justeringar i landets tillväxtmodell genomförts ungefär vart tionde år sedan dess, i samband med att tillväxten bromsat in. Det är lika uppenbart att man nu står inför en ny sådan förändring. Hur den kommer att se ut blir avgörande för globaliseringens fortsättning under 20-talet.

Bakgrunden till Deng Xiaopings reformer var att Det Stora Språnget och Kulturrevolutionen hade dränerat Kina på kunskap och industriell utveckling. Skulle landets ställning som stormakt bibehållas var de fyra moderniseringarna; av jordbruket, industrin, försvaret och vetenskapen/tekniken nödvändiga. För att genomföra moderniseringen krävdes reformer som öppnade för privata jordbruk och industriföretag på landsbygden, vilket kombinerades med en öppning för kapital och teknik från omvärlden.

Fyra ekonomiska frizoner skapades i närheten av Hongkong och Taiwan. Under resten av 1980- och 90-talen sköt utveckling oerhörd fart, när allt fler städer och regioner på samma sätt öppnades för utländska investeringar. Så långt var den kinesiska tillväxtmodellen beprövad och nära modellerad på den som de asiatiska Tigerstaterna – Sydkorea, Taiwan, Singapore och Hongkong – redan hade följt. Det var också därifrån de första utländska investeringarna kom. 

De nyöppnade börserna i Shanghai och Shenzhen blev centrum för en hausseartad kapitalism. 

Den första krisen kom våren 1989, med protesterna på Himmelska Fridens torg och kraven på öppenhet och demokrati. I partiet fanns en falang som ville återgå till klassisk politik, men försvagades av den övriga kommunistiska världens kollaps. Dengs resa till södra Kina vintern 1992 och hans uttalande om att man skulle vara ännu djärvare inför marknaden och ”inte bete sig som kvinnor med bundna fötter” har fått djup symbolisk betydelse. Reformerna fördjupades, statsföretagen började reformeras och privatiseras och de nyöppnade börserna i Shanghai och Shenzhen blev centrum för en hausseartad kapitalism. 

Kinas väg ut ur Asien- och Rysslandskrisen 1997-98 kom via reformer som skapade en säker hemmamarknad för investeringar i fastigheter. Det byggande som bröt ut ska ses från perspektivet att Kina de tre senaste decennierna varit platsen för historiens största migration, när 350 miljoner människor flyttat från landsbygden till städerna. Man får en uppfattning om omfattningen av det som hände när man ser att produktionen av cement ökade från 500 miljoner ton vid millennieskiftet till två miljarder ton tio år senare. Kina har ända sedan dess producerat mer cement än resten av världen tillsammans. 

Nästa gång Kina ställdes i schack var finanskrisen 2008-09, som hotade slå hårt mot den exportledda tillväxten. Svaret blev en än högre byggtakt, men också en ny våg av politisk repression. Internet och utbildningssystemet kontrolleras och censuren har skärpts, samtidigt som miljoner människor dragits in i korruptionsrättegångar. Ibland har personer bara försvunnit. Samma drag har blivit tydligt i utrikespolitiken, aggressiviteten i Sydkinesiska havet och undertryckandet av Hongkong.

En unik insikt gavs förra året när Desmond Shum, som varit en verklig insider, publicerade den uppmärksammade boken Red Roulette (2021). Shum tecknar bilden av ett parti som genom tillgång till makten, och därmed rätt att tolka lagarna, ägnat sig åt att exploatera tillväxten på alla tänkbara nivåer. Precis som i Ryssland är dragen av skurkstat starka, med den skillnaden att bristen på naturtillgångar har gjort det nödvändigt att exploatera entreprenöriell verksamhet i Kina. Det repressiva draget har stärkts av den kinesiska ledningen efter västs finanskris har kommit att betrakta den egna modellen som överlägsen.

Rader av problem har blivit tydliga i de sektorer som tidigare varit expansiva.

Men under den senaste tioårsperioden har rader av problem också blivit tydliga i de sektorer som tidigare varit expansiva. Att anlägga ekonomiska zoner och attrahera främmande kapital för att bygga upp en textilindustri och processindustri för elektronik och maskiner var inte svårt för länder som Vietnam, Bangladesh och Indonesien. Under 2010-talet har kinesernas kostnadsfördelar jämfört med dessa försvunnit, vilket eliminerat en betydelsefull del av tillväxten. Lönestegringarna och den uppbromsade tillväxten förstärks också av den synnerligen sneda befolkningspyramiden. Ettbarnspolitiken har både lett till att befolkningen redan åldras, samtidigt som överskottet av män är kraftigt. Samtidigt har det storskaliga byggandet av bostäder och infrastruktur fortsatt, vilket skapat en serie problem. Investeringskvoten och skuldsättningen är hög, men avkastningen låg. Risken för vikande efterfrågan och fallande priser på nybyggda bostäder har bedömts som överhängande under hela det senaste decenniet. 

Under mottot ”hus är för att bo, inte för att spekulera” började därför centralregeringen under 2016-17 genomföra begränsningar för att minska riskerna i den överhettade branschen. När det inte räckte för att bromsa prisstegringarna infördes sommaren 2020 ännu starkare regleringar för att begränsa  upplåningen. Det ledde till att det jättelika Evergrande och flera andra skuldsatta företag introducerade allt mer riskfyllda instrument på marknaden. Under förra året liknade byggsektorn ett pyramidspel, där frågan var vem som skulle falla med de nyaste och största obetalda skulderna. Under det senaste halvåret har flera av de största byggföretagen till sist fallit ihop. Byggbranschen växer inte längre, utan måste nu klara en omfattande omstrukturering. Regeringen har svarat med att lätta på regleringarna, men i längden räcker det inte.

Kinas väg framåt är uppenbart att röra sig uppåt på den globala värdeskalan. 

Kinas väg framåt är uppenbart att röra sig uppåt på den globala värdeskalan. Innovationer, en avancerad servicesektor och kraftigt förbättrad utbildning är nyckeldelar i den transformationen. Men där har den politiska repressionen blivit ett uppenbart hinder. Hela denna tillväxtmodell bygger ju på att Kina inte betraktas som en aggressiv förbrytarnation i omvärlden. Ett sådant varumärke begränsar exportmöjligheterna för elektronik som kan misstänkas användas för spioneri och övervakning. Eftersom mikroelektronik idag finns i alla tänkbara produkter skapar det bekymmer över hela det industriella spektrat.

Samma gäller för det kinesiska Belt and Road Initiative som lanserades 2013. Finansieringen och byggandet av stora nya investeringsobjekt i omvärlden hade potentialen att både sysselsätta den egna anläggningsindustrin och öka det kinesiska inflytandet i omvärlden. Men i det politiska klimat som råder i dag ifrågasätts de investeringarna i allt större delar av världen. De hårda interna slagen mot företagare i de digitala branscherna försvårar än mer försöken att röra sig mot en innovationsorienterad tillväxt. Den typen av branscher är extremt beroende av fri information och kommunikation. Att de skulle kunna växa särskilt länge i ett repressivt samhälle är uteslutet. Till detta kommer coviden. Kinas angreppssätt, att låsa in befolkningen, var i grunden lika totalitärt som resten av landets strategi. Nu visar det sig att misslyckandet är totalt.

Eftersom eftersläpningen var så massiv kunde Kina expandera sig ur samtliga större kriser fram till 2010-talet. Men nu står man inför något man aldrig konfronterats med tidigare: alla de fronter man vuxit på är försvagade, samtidigt som omvärlden i hög grad är fientlig. Det är uppenbart att Kina behöver en ny tillväxtmodell, som både lyckas integrera större delar av befolkningen och framstår som acceptabel för omvärlden. Som Scott Rozelle hävdar i Invisible China (2020) löper landet annars en tydlig risk att fastna i den blockerade medelinkomstfälla som Brasilien eller Mexiko fastnat i, vilket också kommer att få brottsligheten att öka bland yngre som både saknar tillfredsställande utbildning och arbeten. 

Huruvida Kina kommer att välja en väg av mer totalitarianism eller av liberalisering och öppenhet är oklart. Både de växande interna problemen och Rysslands katastrofala Ukrainakrig måste rimligen kraftigt ha ökat den inre kinesiska debatten inför den stundande partikongressen. Men precis som i flera parallella händelsekedjor i Europa och Nordamerika visar det som nu händer att globaliseringen befinner sig i ett kritiskt läge.

Omslagsfoto föreställande en ensam cyklist under en av vårens coronanedstängningar i Beijing: AP Photo/Mark Schiefelbein