Den keltiska tigern är på riktigt

I den nya Timbrorapporten Irland – Ljuset i Europas tillväxtkris analyserar jag hur Irland på kort tid omvandlades från ett av Västeuropas fattigaste länder till ett av de rikaste. På 1980-talet befann sig landet mitt i en djup kris och dess framtidsutsikter verkade dystra.

Det är bakgrunden till de stora förändringarna som började genomföras efter Fianna Fáils – det traditionella nationalistiska partiet – valseger i februari 1987. Då inleddes en tjugoårsperiod av makalös tillväxt, med en genomsnittlig ökning av landets BNP på 6,3 procent per år mellan 1987 och 2007. Utländska direktinvesteringar stimulerades, ekonomin liberaliserades, statsfinanserna sanerades och arbetsmarknadens funktionssätt förändrades grundligt. På det viset blev Irland ”den keltiska tigern” eller den globala kapitalismens poster child som somliga skulle föredra att säga. Och framgångssagan skulle fortsätta med oförminskad styrka efter några svåra år i samband med den internationella finanskrisen 2008.

Det lilla landet i Europas utkant blev ett hoppingivande exempel om den öppna marknadsekonomins tillväxtpotential för många, men också ett hatobjekt för de som betraktade Irland som den förkättrade ”nyliberala världsordningens” flaggskepp. Ett argument som kritikerna brukar använda för att avfärda Irlands framgångar är att betrakta det som ett slags statistisk synvilla, en produkt av bokföringskonsten som har lite med verkligheten att göra. Låt oss därför titta närmare på detta.

Klockan 11 den 12 juli 2016 offentliggjorde den irländska statistikbyrån (CSO) att landets BNP hade ökat med 26,3 procent år 2015. Ett tjugotal minuter senare skickade nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman en tweet som skulle bli berömd: ”Leprechaun economics: Ireland reports 26 percent growth! But it doesn’t make sense. Why are these in GDP?”

Den påhittiga rubriken – Leprechaun economics – anspelar på en irländsk sagofigur, en sorts pyssling som vanligtvis avbildas som en liten gammal gubbe i gröna kläder, och som gillar att spela spratt och ställa till med otyg. Krugman hade alldeles rätt i att något lurt dolde sig bakom Irlands rapporterade tillväxtsiffra. Det kunde helt enkelt inte stämma, men det gjorde det ändå tack vare de stora multinationella företagens skatteplanering, som exempelvis Apples överföring av immateriella rättigheter motsvarande 300 miljarder dollar till en irländsk filial, Apple Sales International, första kvartalet 2015. Det blåste upp landets BNP på ett underligt vis och utvidgade på ett dramatiskt sätt gapet mellan Irlands BNP och dess reella ekonomi.

Det ledde till en uppfattning om att hela eller åtminstone merparten av det irländska tillväxtundret bara var ett bländverk som dessa moderna leprechauns som heter Apple, Google, Microsoft, Pfizer och så vidare hade skapat i syfte att berika sig på ett lagligt men ytterst tvivelaktigt sätt. 

Men inte bara det, på det viset var det mycket svårt för myndigheterna att bedriva en verklighetsbaserad finans- och penningpolitik utan att ha bättre indikatorer till sitt förfogande. Detta ledde till att en kommission bildades i september 2016 med syfte att utarbeta ett pålitligare mått av Irlands ekonomi än såväl BNP som BNI. Resultatet var ett mått som kallades Modified GNI (förkortas GNI*). Det viktiga med denna modifierade BNI var att eliminera olika aspekter som förvanskade den irländska ekonomins verkliga storlek och som sammanfattades med uttrycket ”globaliseringens effekter”. 

Det nya måttet motsvarar det vanliga BNI minus deprecieringen av immateriell egendom (”intellectual property”), deprecieringen av inhyrda flygplan (”leased aircraft”) och nettofaktorinkomsten av aktiebolagsomlokaliseringar (”net factor income of redomiciled PLCs”). Numera finns det uppskattningar av BNI* från 1995 och fram till 2023 tillgängliga och kan användas för att undersöka om det irländska tillväxtundret enbart var ett spratt av lustiga irländska tomtar.

När vi tar bort de snedvridande effekterna motsvarar landets tillväxt 2,8 gånger den svenska och 2,6 gånger den amerikanska.

I nedanstående diagram jämförs dels Irlands med Sveriges och USA:s BNP-tillväxt mellan 1995 och 2022, dels tillväxten av Irlands BNI* med tillväxten av BNI i Sverige och USA, länder vars BNI inte blir uppbåsta av den typ av transaktioner som påverkar den irländska BNI. Resultatet är slående.

Enligt dessa jämförelser motsvarar Irlands BNP-tillväxt 4,2 gånger den svenska och 4,7 gånger den amerikanska. Det är verkligen leprechaun economics. När vi nu tar bort de snedvridande ”globaliseringseffekterna” i det irländska fallet motsvarar landets tillväxt 2,8 gånger den svenska och 2,6 gånger den amerikanska. Det är utan tvekan en utomordentligt stark prestation som förtjänar att kallas tillväxtunder.

BNP och BNI/BNI*, ackumulerad tillväxt mellan 1995 och 2022 i procent*

Vilka är då faktorerna bakom de irländska tillväxtframgångarna? Jag har nämnt de förlösande reformerna som Fianna Fáil drev fram efter valet 1987. Det skapade det liberala ramverket och de makroekonomiska förutsättningarna – inte minst en mycket stram statsbudget som på två år lyckades reducera de offentliga utgifterna med en dryg femtedel eller med 9,5 procentenheter av BNP – som gav de investeringsvänliga skattereglerna och andra stimulanser som redan tidigare fanns på plats ett adekvat sammanhang. Men det finns två faktorer till som är centrala för att förstå den irländska framgångssagan.

I kontrast med utvecklingen i de flesta utvecklade länderna uppvisar Irland växande inkomstjämlikhet.

Den första handlar om betydande satsningar, som började redan på 1960-talet, på en expansiv och starkt tillväxtinriktad utbildningssektor, som har kunnat leverera den högkvalificerade arbetskraften som dagens ekonomi kräver. Denna breda satsning på den faktor som skapar en grundläggande jämlikhet vad gäller produktiva resurser förklarar, tillsammans med en mycket dynamisk arbetsmarknad, den växande inkomstjämlikheten som Irland uppvisar i kontrast med utvecklingen i de flesta utvecklade länderna.

Den andra handlar om den solida politiska konsensus som uppstod kring reformernas nödvändighet. Detta blev ett faktum i september 1987 då Alan Dukes, det stora oppositionspartiet Fine Gaels nya ledare, gav sitt stöd åt regeringens vägval i ett tal vid Tallaghts handelskammare. Detta ställningstagande blev därför känd som Tallaght Strategy och bröt med den mycket hårda konfrontationspolitiken som hade varit en konstant i den irländska republikens historia.

Det lade grunden för en långsiktig kontinuitet som var helt avgörande för inte bara ett omfattande investeringsflöde, utan också för att locka internationellt ledande företag att lokalisera sitt huvudkontor eller betydande delar av sin verksamhet i Irland. 

Inte ens det nationalistiska vänsterpartiet Sinn Féin föreslår numera någon grundläggande förändring av den exportinriktade irländska utvecklingsmodellen med låga företagsskatter och aktivt främjande av de utländska direktinvesteringarna. 

Det kan avslutningsvis vara intressant att påpeka att det irländska tillväxtreceptet, baserat på förstklassigt humankapital kombinerat med stabila liberala spelregler som främjar en öppen marknadsekonomi med låga skatter, strama budgetar, stabila statsfinanser samt en välfungerande och dynamisk arbetsmarknad, i allt väsentligt liknar det recept som gjorde Sverige rikt en gång i tiden. Det är ingen tillfällighet. Det handlar om ett klassiskt recept som inte alls har förlorat sin aktualitet sedan det formulerades av Adam Smith i Nationernas välstånd, och visar den väg som Sverige och övriga Europa borde följa om man vill frigöra sig från stagnationens allt mer kvävande grepp.