Lagom till det svenska ordförandeskapet i EU fyller den inre marknaden 30 år, en marknad som nu omfattar ca 500 miljoner människor och som står för en betydande del av Sveriges handel. För företagens del har den inneburit stora affärsmöjligheter och tillträde till nya marknader för såväl svenska företag i Europa som europeiska företag i Sverige. Allt detta frambringat genom en harmonisering av de nationella regelverken, fri rörlighet över gränserna och slopade kostnader för tull. 

Den inre marknaden har även utvecklats till den mest betydande marknaden för de mindre företagen. Småföretagen ingår också alltmer i globala värdekedjor, där olika produkters insatsvaror produceras i olika länder. Den inre marknaden kan därför utan omsvep sägas vara om inte den viktigaste, så en av de viktigaste faktorerna för svensk ekonomisk utveckling, arbetstillfällen och välstånd 

Ett viktigt smörjmedel för marknadens funktionssätt är de regelverk som omgärdar de områden som den inre marknaden omfattar. Globalisering, digitalisering och den tekniska utvecklingen påverkar företagens konkurrenskraft och innebär att de ständigt måste anpassa sig. Samma sak gäller för de nationella och de EU-gemensamma regelverken som påverkas av omvärlden och utsätts för konkurrens av internationella regelverk och regelsystem. Om de svenska eller europeiska regelverken avviker för mycket eller är ineffektiva, blir konsekvenserna negativa för företagen. Effektiva regelverk och ständiga förbättringar ger konkurrensfördelar och ekonomiskt utrymme och kan därmed sägas ge en positiv inverkan på tillväxten och företagsklimatet.

Ett av de viktigaste argumenten för att lagstifta och ta fram europeiska regelverk är och har varit att ett regelverk därmed ersätter trettiotalet nationella regelverk på den inre marknaden.

Det är en av de viktigare katalysatorerna för att få marknaden att fungera ännu bättre. Men samtidigt är det här som utmaningen börjar.

Ett europeiskt regelverk är en kompromiss av många länders sätt att reglera eller vilja att reglera.

Ett europeiskt regelverk är en kompromiss av många länders sätt att reglera eller vilja att reglera, men också ett sätt för politiker och byråkrater att visa handlingskraft och skapa sig ett eftermäle. Vad som kastas in får betydelse för vad som kommer ut. Det avgör om regelverken blir ett sätt att smörja maskineriet eller en sörja som får det att stanna av. 

För att få bästa och mest effektiva utfall av ett regelverk (eller ett icke-reglerat styrmedel för den delen) krävs konsekvensanalyser. Kravet på konsekvensanalyser inom unionen styrs främst av det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning mellan rådet, parlamentet och kommissionen. Förenklat kan sägas att avtalet anger att konsekvenser av föreslagna regelverk ska utredas och att olika alternativ till regleringar (eller icke-regleringar) ska vägas mot varandra och redogöras för, före beslut fattas. 

Kommissionen är den institution som utvecklat arbetet med konsekvensanalyser mest. Det kanske inte är så konstigt eftersom det också är den institution som enligt fördraget ska lägga fram förslagen till rättsakter inom unionen. Uppskattade effekter av kommissionens förslag kan sägas vara någorlunda kända innan de läggs fram. 

Rådet och parlamentet är de två instanser som ska fatta beslut och är de som kommer med hundratals, ibland tusentals, ändringsförslag. De lever idag inte upp till avtalets intentioner och det går att räkna på ena handens fingrar de gånger konsekvenserna utreds med anledning av alla de förändringsförslag som läggs fram och som sedan kompromissas ihop. Slutprodukten innebär därmed sannolikt ett mer ineffektivt regelverk där det inte går att avgöra om eller på vilket sätt nyttan överstiger kostnaden eller inte.

En annan grundförutsättning för den inre marknadens funktionssätt har varit att tekniska detaljer, explicita krav och specifikationer lämnats åt standardiseringsorgan, tekniska kommittéer och experter att ta fram (politiken ska alltså inte styra tekniken), medan politiska överväganden och legala krav behandlas enligt gängse beslutsordning. Det senare innebär också formella krav på samråd med olika intressenter – från näringslivsorganisationer och fackföreningar till miljö- och konsumentgrupper, som kan ge viktig input om effekter och funktionssätt. 

Det finns dock på senare tid tendenser till att vilja reglera teknikutformning och valet av tekniska lösningar.

På senare tid har det dock funnits tendenser till att vilja reglera teknikutformning och valet av tekniska lösningar, vilket kan riskera att stänga ute innovationer och mer effektivare lösningar. Samtidigt har kommissionen med hjälp av europeiska myndigheter på delegation fått ta fram och besluta om frågor som kanske varit svåra eller obekväma för rådet och parlamentet att besluta om. Kommissionen själv har också föreslagit att vissa frågor ska behandlas på delegation genom så kallade delegerade akter, och har därmed utökat möjligheterna att omsätta sina egna ambitioner och driva på processen. 

Detta har lett till att insynen och samrådsmöjligheterna för berörda intressenter begränsats. Så har exempelvis varit fallet i fråga om artificiell intelligens, Ecodesign och hållbara produkter, generella produktsäkerhetsförordningen och taxonomiförordningen.

En ny studie från Centrum för Europaforskning vid Lunds universitet har undersökt användningen av delegerade akter och de reella möjligheterna för berörda intressenter att delta när sådana akter ska tas fram inom unionen. Undersökningen visar att användningen av delegerade akter ökat markant under det senaste decenniet. De bristande möjligheterna för intressenterna att delta i förarbetet blir därför ett allt större problem. 

Den inre marknaden är också en funktion av dess olika medlemsstater och hur de hanterar den på hemmaplan. För svenskt vidkommande handlar det om hur bra regering och riksdag är på att bevaka och driva svenska intressen och i vilken mån olika intressenter involveras tidigt i de komplicerade förhandlings- och konsultationsprocesser som föregår europeisk lagstiftning samt under den vidare processen. I förlängningen handlar det också om hur väl svenska politiker lyckas åskådliggöra konsekvenserna av förslag till EU-lagstiftning för svenskt vidkommande och vilken strategi som finns för att få in kompetens från Sverige i den europeiska byråkratin – kort sagt hela arbetet med EU på hemmaplan. Sverige har varit medlemmar i EU och en del av den inre marknaden sedan 1995, men fortfarande behandlas EU många gånger som ett eget spår, snarare än som en integrerad del av den nationella lagstiftningsprocessen.

Hur ska då dessa utmaningar hanteras? Det enkla svaret är att rådet, parlamentet och kommissionen behöver följa de principer som de själva fattat beslut om via det interinstitutionella avtalet och unionens strategi för bättre lagstiftning. För svensk del handlar det om att påverka tidigt i processen. Det bör ställas krav på svenska tjänstemän och experter från departement och myndigheter att inhämta synpunkter från berörda svenska intressenter på tidiga utkast till förslag på direktiv och förordningar eller följdlagstiftning. Sverige måste också mer strukturerat uppmärksamma och analysera de nationella effekterna av förslag till rättsakter från EU för att få en stark svensk position och påverkan i EU. Det gagnar i sin tur också det svenska genomförandet när regelverket väl är beslutat.

Som synes finns alltså flera delar som kan göra den inre marknaden än mer effektiv och konkurrenskraftig i framtiden. Det är något som till sin natur tar tid, kräver eftertanke och i viss mån kan försena aldrig så välmenade och handlingskraftiga förslag från europeiska politiker, framtagna i den europeiska resiliensens namn. Som vanligt är det dock alltid bättre att tänka efter före. Alla, eller åtminstone de allra flesta, har ju allt att vinna på en effektiv fungerande inre marknad.

Omslagsfoto: Patrick Pleul/dpa via AP