Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Ekonomi Recension

Den fria kapitalismens överlägsenhet lågmält illustrerad

Två länder som omkring 1960 låg på ungefär samma välståndsnivå har under 60 år sedan dess valt varsin tydlig väg, med lika tydliga resultat. Kuba valde en långtgående planekonomi, Hongkong att väsentligen lita till lagstyre, öppenhet för handel och fri konkurrens. Neil Monnery summerar resultaten i A tale of two economies.

Hongkong. Den fattigaste tiondelen här har en högre levnadsstandard än de rikaste på Kuba. Foto: Florian Wehde Unsplash

I slutet av 1950-talet var välståndet mätt i BNP per person ungefär detsamma för både Kuba och Hongkong, runt 4500 dollar i dagens penningvärde. Under de 60 år som gått sedan dess har den kubanska levnadsstandarden fördubblats till omkring 9000 dollar per person. Hongkongbon är numera sju gånger rikare än kubanen, med 64 000 dollar per person. Kuba har gått från att vara ett av de rikaste till ett av de fattigaste länderna i Latinamerika, medan Hongkong blivit ett av de rikaste länderna i världen.

Den som vill förklara denna högst olikartade utveckling kan svårligen bortse ifrån att båda länderna valt olika ekonomiska system: planekonomi respektive frimarknadskapitalism. Dessa varianter har dessutom varit närapå så renodlade som de kan vara i en komplex verklighet och därtill av olika omständigheter anmärkningsvärt stabila över tid. I Kubas fall på grund av kommunistiskt enpartistyre, i Hongkongs fall på grund av att området fram till 1997 var en brittisk koloni och därefter en särskild administrativ region (SAR) som på specifika villkor kring det fortsatta styret överläts till Kina.

Neil Monnery, författare med bakgrund i den globala affärsvärlden, går i boken A tale of two economies – Hong Kong, Cuba and the two men who shaped them sakligt igenom de båda alternativen. Hur man än mäter så är det svårt att inte föredra Hongkongs utveckling. Visst är inkomstskillnaderna större än på Kuba, men den fattigaste tiondelen i Hongkong har även med den osäkerhet som finns kring måtten en högre levnadsstandard än de rikaste på Kuba. Det är uppenbart att den rikedom som skapats inte uppstått på de fattigastes bekostnad, som i de marxistiska modellerna. Kuba lägger en väldigt stor andel av sin BNP på utbildning och sjukvård som erbjuds kostnadsfritt till alla. Hongkong tycks ändå överlägset – den betydligt lägre andel som staten spenderar räcker till ungefär tre gånger så höga offentliga satsningar per person, landets utbildning genererar betydligt fler högpresterande akademiker och den genomsnittlige medborgaren lever fem år längre i Hongkong än på Kuba.

Bara lyckomåtten svajar mellan olika besked, och Monnery konstaterar från sina besök att Kuba tycks vara det enda kommunistiska landet med en påtagligt gladlynt befolkning. Mer detaljerade enkäter visar att kubanerna är nöjda med sjukvård och utbildning, men de flesta ogillar jobbsituationen och skulle helst vilja flytta till ett annat land. Det är en annan aspekt. Under perioden har 2 miljoner människor lämnat Kuba, med nu 11 miljoner invånare (där många fler alltså önskar att de kunde göra samma sak). Samma antal, omkring 2 miljoner människor, har samtidigt flyttat till Hongkong, som nu har 7 miljoner invånare. Det är också talande för vilket samhälle som folk föredrar att bo i.

En reserverad liberal

Att alls jämföra dessa både länder kan verka orättvist och en närmast löjeväckande självklar övning. Monnerys reserverade poäng är dock att det knappast var en orättvis jämförelse med någon självklar vinnare när länderna valde väg. De startade inte bara på ungefär samma välståndsnivå, Kuba hade rika naturtillgångar som Hongkong saknade, och tankar om ekonomisk utveckling som vid tiden låg närmare den generella tidsandan. Vid den kubanska revolutionen 1959 hade omkring 40 av världens länder något slags kommunistisk planekonomi, och akademisk expertis i de västliga blandekonomierna ville ofta ta dessa i samma riktning. Författaren till den mest spridda läroboken inom nationalekonomi, Paul Samuelson, skrev i 1961 års upplaga att Sovjetunionen utgjorde ett bevis på att en socialistisk kommandoekonomi kunde fungera och skapa rikedom, och förutspådde att Sovjet troligen skulle passera USA i inkomst 1997, eller kanske så tidigt som 1984. Det krävde en i ordets finaste bemärkelse egensinnig person för att stå emot sådana propåer.

John Cowperthwaite (1915–2006) var den personen. En klassiskt bildad brittisk tjänsteman från Edinburgh som efter en ettårig snabbutbildning i nationalekonomi under andra världskrigets början, vid dess slut fick vara med om att bygga upp den efter japansk invasion härjade kolonin Hongkong från grunden. Han krönte denna karriär som finansminister mellan 1961 och 1971 och hade dessförinnan länge varit ställföreträdande på samma post. Inspirerad av Adam Smith och de rester av klassiskt liberal nationalekonomi som fortfarande fanns i akademin vid denna tid kom han att välja en för efterkrigstiden avvikande bana för Hongkongs ekonomiska utveckling.

Därtill var han i vissa delar nödd och tvungen. Det fanns efter andra världskriget ingen att låna pengar av för underskottsfinansiering och ingen självklar allierad som kunde garantera förnödenheter. Öppenhet för handel, fri konkurrens och en från statens sida osentimental hållning till företag i ekonomiska svårigheter var lika mycket ett nödtvång som i enlighet med den nationalekonomiska textboken.

Perspektivet var hela tiden människors frihet och välfärd

Där han ansåg att det krävdes gjorde Cowperthwaite också undantag. Staten grep in med resurser och regleringar för att garantera vattenförsörjning till överkomliga priser, likaså finns en betydande del offentligt tillhandahållna bostäder, masskonstruerade till låga priser, som gör att många hongkongbor än idag kan hyra till relativt låg andel av totalinkomsten. Interventioner som gjorts har alltså hindrat monopolvinster på naturligt begränsade resurser som land och färskvatten, medan man i övrigt lämnat marknader så fria som möjligt och nöjt sig med att upprätthålla lagstyre och tillhandahålla en begränsad men med tillväxten ökande sektor för utbildning, sjukvård och grundläggande skydd. Allt inom en begränsad statsbudget på 20-30 procent av BNP, som till skillnad från i nästan alla andra länder dessutom gått med överskott, i dagsläget på ungefär två års statsutgifter.

Cowperthwaite var en lågmäld och ödmjuk introvert personlighet, som lärde mycket av sina tidiga erfarenheter. I boken nämns rapporter från krigstidens ransonering och hur de kringgicks. Tillgången på glas var knapp och export förbjöds, men varje månad återkom rapporter om nya varianter att ta sig runt reglerna. När företagen inte fick exportera flaskor såldes krossat glas, när det förbjöds såldes flaskor med färgad vätska och när det förbjöds såldes porträtt med fem skivor glas till varje ram. Erfarenheten blev att så fort som möjligt avskaffa regleringarna.

På samma sätt lärde sig Cowperthwaite att vara skeptisk till råd om hur investeringar skulle styras. Han hade 1956 fått rådet av en inflytelserik affärsman att ingripa mot den på tok för stora klädindustrin. Den hade sedan expanderat tio gånger om. Av samma skäl avstod han från att försöka peka ut vilka framtida industrier som skulle eller borde växa fram och konstaterade att enligt hans enkla synsätt var en önskvärd industri närmast per definition en som kunde etablera sig och växa under normala marknadsomständigheter. Han sörjde inte heller när tidigare stora industrigrenar minskade i omfattning, utan konstaterade att Hongkongs problem varit större om de fortfarande under sent 1970-tal haft en lika stor enklare textiltillverkning som tidigare. Perspektivet var hela tiden människors frihet och välfärd och han vägrade att se stigande lönekostnader på den fria arbetsmarknaden som problem, vilket förstås många industrialister såg det som. Det var tvärtom så människor fick det bättre.

De 205 industrierna som aldrig utvecklades

Neil Monnery konstaterar torrt ironin i att Kuba, som hade en detaljerad plan på 205 industrier som skulle utvecklas, varav 22 särskilt viktiga, över 60 år inte lyckats utveckla en enda ny industri, medan Hongkong som inte hade någon plan alls för vad som skulle utvecklas ständigt sett nya industrier växa och ersätta de som gått sämre. Avsaknaden av plan är förstås en sanning med modifikation. Styret i Hongkong lämnade rättare sagt åt miljoner människor att göra sådana planer och försöka nå dem i frivillig samverkan med andra istället för att tro att de kunde tänkas ut av några aldrig så begåvade tjänstemän.

En traktor höll i tjugo år i privat ägo, men när egendomen blev gemensam sjönk hållbarheten till två, tre, kanske fyra år

Den kubanska tragedin stannar inte vid industrierna som aldrig utvecklades. Det är närmast tragikomiskt att konstatera vad planekonomin gjorde med den enda fungerande industrin, sockerrörsplantagerna. Tusen skördemaskiner importerades från Sovjetunionen i mitten av 1960-talet. De visade sig vara för tunga och gick dessutom lätt sönder. Bara något år efter att de importerats fick de skrotas. Därefter köptes ett par maskiner från väst, Australien, som faktiskt fungerade, men Kuba satsade istället, enligt tidens självförsörjningsideologi, på att låta inhemska och sovjetiska ingenjörer designa en ny skördemaskin KTP-1 samt bygga en stor fabrik som skulle producera 600 maskiner om året. Fabriken blev dock ständigt försenad och när den slutligen öppnades producerades bara ett fåtal skördemaskiner. Produktionen av socker sjönk från 56 miljoner ton 1961 till 16 miljoner ton 2016. Brasiliens produktion var samtidigt 59 miljoner ton i början av 1960-talet, men hade 2016 ökat till 758 miljoner ton. Den tidigare sockerdominanten Kuba har även passerats av länder som Mexiko, Indonesien, Colombia och USA.

Andra erfarenheter är också talande. Castro själv konstaterade på 1970-talet att en traktor höll i tjugo år när den var i privat ägo, men när egendomen blev gemensam efter revolutionen sjönk hållbarheten för samma slags traktorer till två, tre, kanske fyra år. När de blev gemensam egendom användes traktorerna för privata persontransporter, lyftkranar överlastades och ingen tog ansvar för underhållet.

Hongkong ska för sin del inte bara jämföras med den renodlade planekonomin, utan också med alla exempel som faller däremellan. Efterkrigstiden fram till omkring 1970 med socialdemokrati och välfärdsstatsutbyggnad hyllas nostalgiskt i våra dagar, inte minst i Storbritannien, för sin stabila välståndsutveckling. Ändå blev blandekonomin under dess förmodade glansdagar enkelt ikapp- och frånåkt av Hongkongs mer renodlade marknadsmodell. När textilindustrin blev märkbart konkurrenskraftig på 1960-talet försökte britter och jänkare skylla detta på all slags orättfärdig konkurrens. Hongkongs produktion påstods exempelvis felaktigt vara subventionerad. I själva verket visade uppföljande studier att produktionen helt enkelt snabbt blev bättre. Textilfabrikerna i Hongkong var inte bara konkurrenskraftiga genom billigare arbetskraft, de var bättre organiserade och fick ut mer av sina maskiner.

Vänsterns falska projiceringar

Boken är i sin översiktliga genomgång mycket rik på pedagogiska och talande detaljer från både Hongkong och Kuba. Den går också in på personerna och tänkandet bakom de respektive systemen. I Kubas fall Ernesto ”Che” Guevara (1928–1967), den läkarutbildade argentinaren som radikaliserades under motorcykelfärder genom Latinamerika och erfarenheten av de orättvisor han mötte på vägen, blev en ledande profil under upproret mot diktatorn Fulgencio Batista (1901–1973) och kom att bli arkitekten bakom den kubanska planekonomin.

Denna genomgång av tankevärlden bakom kommunism respektive liberal kapitalism utgör en värdefull kontrast till hur vänsterakademiker framgångsrikt kunnat etablera en bild av liberalism och liberaler som projicerat sitt eget tänkande på motsatt system. Inom akademisk samhällsvetenskap och kulturdebatt är det sedan länge närmast lag på att etikettera varje slags förespråkande av konkurrens och marknader som religiöst och fanatiskt i sin tilltro till självkorrigerande och närmast undergörande perfektion.

Hos Cowperthwaite, som alltså är det tydligaste praktiska exemplet på ett sådant styre, syns ingenting av detta. Det är tvärtom ödmjukhet och begränsade förväntningar som gör att han avstår från att tala om för företagare hur de ska använda pengar. Han väljer att lita till de som tar egen risk, väl medveten om att de också är konstant felbara: ”Jag tror fortfarande att på lång sikt kommer summan av beslut fattade av individuella företagare, som utövar sitt eget omdöme i en fri ekonomi att, även om de ofta är felaktiga, sannolikt göra mindre skada än de centraliserade besluten hos en stat; och skadan kommer garanterat att snabbare kunna åtgärdas.” Inga svulstiga oneliners direkt, men en sund inställning till makt och ekonomiska beslut.

Hos Guevara finns fanatismen, Jesuskomplexet och en osviklig tilltro till politikens undergörande kraft

Hos Guevara däremot är perfektion den närmast självklara förväntan på vad revolutionen ska åstadkomma: ”Utan ekonomisk planering finns ingen adekvat garanti för att alla ett lands ekonomiska sektorer harmoniskt kan kombineras för de framgångar som vår epok kräver.”

(Förväntan om perfektion är, parentetiskt sagt, en anledning till att ”revolutionen” pågår och pågår, eftersom man aldrig är i närheten av att komma fram. Ständiga misslyckanden frammanar istället verkliga och inbillade fiender och sammansvärjningar att skylla på, ofta med blodigt resultat. De leder emellanåt till ”stora debatter” där planekonomin med jämna mellanrum förses med nya inslag och reformer, stundtals betonande exempelvis människors inre motivation som är tänkt att flöda ur avskaffandet av privategendom, och stundtals yttre kommandon, mål och krav. Systemets önskade leverans är för de troende alltid en reform bort.)

Den extroverte och karismatiske Guevara skissade utan större betänkligheter på planer som var lika grandiosa som detaljerade. Han listade metodiskt de 205 industrier som behövde utvecklas och skissade på den ”nya människa” som var nödvändig för kommunismens fullbordande, en ”osjälvisk, självuppoffrande, sparsam, fullt ut socialiserad och helt jämlik människa”. Hos Guevara – fortfarande en vänsterikon, låt vara mer för snygga bilder och oneliners än för hans gärning som industriplanerare och centralbankschef – finns fanatismen, Jesuskomplexet och den osvikliga tilltro till politikens undergörande kraft som akademiker i decennier projicerat på liberala meningsmotståndare och upprepat så många gånger och så slaviskt att vanföreställningen spridits långt utanför de marxistiska kretsar där terminologin och tänkandet uppstått.

Ekonomin har sällan mätts så dåligt som när den gick bra

Hur många gånger har vi inte fått höra från andra akademiker att liberalism/nyliberalism är att allt i samhället är reducerat till att maximera bruttonationalprodukten, BNP? Det är ännu en projicering. Guevara var besatt av statistik. ”Kan man göra en plan utifrån enbart kontroll över produktionsmedlen? Det låter sig inte göras. Man måste ha korrekt, precis, detaljerad statistisk kunskap om alla ekonomiska faktorer.”

Hans främsta råd till fattiga länder som ville ha ekonomisk utveckling var att lägga ner kontoret för nationell statistik

Den ekonomiske liberalen Cowperthwaite vägrade tvärtom att föra ens den mest grundläggande statistik över ekonomiska aggregat. Han menade att det skapade inbillad säkerhet och precision för pseudovetenskaper, till vilka han räknade efterkrigstidens keynesianskt influerade nationalekonomi. Så lite gav han för måttet BNP, inexakt och osäkert även i sin barndom, att hans främsta råd till fattiga länder som ville ha ekonomisk utveckling var att lägga ner kontoret för nationell statistik. Den verkliga ekonomiska utvecklingen och de institutionella friheter som låg bakom den var det viktiga, inte mått eller statistik. En prioritetsordning som även dagens liberaler bör ta till sig.

Ytterligare en vänsterprojicering på kapitalismen är att den är kortsiktig. I sin avslutande diskussion funderar Neil Monnery på varför inte fler länder velat följa det exempel som Hongkong och den i stort sett okände John Cowperthwaite erbjuder. En förklaring är att kapitalistiska samhällen sällan tar sig denna renodlade form, utan faller offer för så kallad ”cronyism” med inflytelserika särintressen som utformar politiken för att gynna specifika näringsgrenar och aktörer, i sin förlängning även med grasserande korruption och orättvisor. Det var ett sådant samhälle som var alternativet för de kubanska revolutionärerna, och den sortens kapitalism är vanligare än den mer renodlade frimarknadsvarianten, trots att den rimligen inte borde vara mer önskvärd.

Varför är det så? Monnery menar att frimarknadskapitalismens fördelar kräver långsiktighet för att göra sig gällande. Vad som skyms i de korta tidsperspektiven och i ljuset av BNP:s kvartalssiffror, någon nedlagd fabrik och inte sällan något politiskt misslyckande, för vilket kapitalismen får skulden, är hur överlägsna fria marknader är på att skapa välstånd sett över en långsiktig tidshorisont. Monnerys bok erbjuder en sådan förståelse, och den är i sin resonerande lågmäldhet och trots sin till synes självklara jämförelse en källa till många insikter.