Den fria akademins försvarare
2017 blev Erik Ringmar känd för sina försök att slippa kvotera in kvinnliga författare i en kurs om 1800-talets mörkermän. Affären har mycket att säga om den akademiska friheten och universitetens oberoende i Sverige, skriver Arvid Hallén.
Innan man närmare analyserar vad för bok som statsvetardoktorn Erik Ringmar har skrivit, finns det anledning att diskutera vad boken inte handlar om. Befria universiteten – om akademisk frihet och statlig styrning är inte en uppgörelse med den statliga genusideologin, eller ett stormanlopp mot de ideologiska impulser som ligger bakom den så kallade ”genusintegrering” som har drabbat våra universitet.
Ringmars bok, och den konflikt på Lunds universitet som ledde till att boken skrevs, är inte det kulturkonservativa angrepp på en ängslig akademis påstådda feministhegemoni som den i somliga kretsar har framställts som.
Men det är bäst att börja från början. Vad hände egentligen i Lund?
Slaget om Lund
För att göra en lång historia kort hade Erik Ringmar i några år gett en kurs, ”Det moderna samhället och dess kritiker”, som fokuserade på 1800-talstexter av diverse förmenta mörkermän som inte gillade den dåtida moderniseringen av samhället.
Texterna i kursens litteraturlista var i hög utsträckning skrivna av män. Det är inte konstigt. Under 1800-talet var få av de kvinnor som var aktiva i samhällsdebatten kritiska mot moderniseringen. Snarare var dåtidens kvinnliga intellektuella missnöjda med att moderniseringsprocesserna gick för långsamt.
När kursen gavs hade Lunds universitet, under tryck från statsmakternas påbud om ”genusintegrering”, bestämt att man ska sträva mot att minst 40 procent av de texter som används i undervisningen ska vara författade av kvinnor. Men mycket få modernitetskritiska 1800-talstexter är alltså författade av kvinnor.
Ringmar försökte hantera detta genom att lägga till texter av kvinnor, fast de inte riktigt hade med kursens tema att göra, och konflikten utlöstes när han tog bort en text av den feministiska teoretikern Judith Butler. Texter var för svår och passade inte in.
Universitet är en egen sfär, och måste styras efter sin egen logik – därav behovet av en oberoende finansiering.
Avlägsnandet av Butler från litteraturlistan väckte starkt missnöje hos en grupp studenter, som nu saknade sina genusperspektiv. De klagade hos studentkåren och hos institutionsstyrelsen. Eftersom studenterna av någon obegriplig anledning har representanter i institutionsstyrelsen tog man klagomålen på allvar.
Men Ringmar vek inte ned sig. Affären hamnade först i kårtidningen, i lokalpressen, i riksmedia. Slutligen nådde historien den internationella pressen som fick anledning att skratta åt de provinsiella svenskarna och deras bakvända universitet, där Lehrfreiheit, rätten för lärare att undervisa fritt, uppenbarligen var kringskuren.
Ringmars lärarkollega mejlade i det läget Judith Butler och frågade henne vad hon tyckte om det inträffade. Butlers svar var nedgörande för de klagande studenterna och institutionsstyrelsen som stött dem. Att detaljstyra universitetslärares undervisning är ”förkastligt”, menade Butler. Det är något som lärare måste få besluta om på egen hand.
Befria universiteten från staten
Efter beskrivningen av denna affär fortsätter boken i en meandrande redogörelse för universitetens historia, deras styrkor, svagheter, de hot som finns mot dem, och vad som bör göras. Ringmar angriper dagens svenska universitet på två fronter: för det första det statliga inflytandet, och för det andra den otillräckliga akademiska friheten.
De svenska universiteten ser han som en del av statsförvaltningen, med lärare som snarare är statstjänstemän än fria intellektuella. Han menar att med den självbilden blir det naturligt att vara följsam mot statens vilja, till exempel när det kommer påbud om kvotering av litteraturlistor.
Det behöver dock inte vara så. Ringmar vill befria de svenska universiteten. Hans mest genomgripande förslag är att ge universiteten autonomi genom att omvandla dem till stiftelser. Dessa skulle finansieras av kapitalavkastning, likt de världsledande amerikanska universiteten, och de skulle styras kollegialt, av akademikerna själva. Stiftelsekapitalet skulle komma från staten, men det skulle handla om en engångsöverföring snarare än ett ständigt bidragsberoende.
Det betyder inte att Ringmar vill se ett marknadsstyrt universitet: sådana varnar han också för. Universitet är en egen sfär, och måste styras efter sin egen logik – därav behovet av en oberoende finansiering. Ringmar ekar här av Hans L Zetterberg, och det låter i mina öron som rimliga förslag.
Akademisk frihet
Ringmars andra tema är den akademiska frihetens två sidor: rätten att forska om vad man vill, och Lehrfreiheit: rätten att undervisa om och hur man vill. Den förra rätten är skyddad i Sverige. Den senare är det inte.
Eller rättare sagt: rätten att undervisa hur man vill är skyddad, men rätten är kollegial, förankrad i lärarkollegiet och i praktiken i institutionsstyrelsen. Av lätt insedda skäl ser Ringmar denna ordning som en katastrof.
Han ser inget positivt med modellen och driver med tanken att kollegialitet skulle kunna säkerställa grundutbildningens kvalitet genom att låta lärarkollegiet fastställa sådant som kursplaner och litteraturlistor. Jag är inte lika övertygad. Det finns omdömeslösa lärare som kan förstöra en hel kurs med olämpliga kursplaner eller litteraturlistor. Det ger läraren dåligt rykte, men det hjälper inte de studenter som får en kurs eller en hel termin förstörd.
Kanske är den kollegiala modellen inte alls dålig. Men den kräver att man eliminerar det inflytande som stat och studentrepresentanter i dag utövar över lärarkollegiet.
Robert Conquests första lag
Ringmars starka motstånd mot kvotering av litteraturlistor och motsvarande sträcker sig konstigt nog inte till ett motstånd mot antagningskvoter för studenter, baserade på sådant som etnicitet eller kön. Det rimmar illa med hans hårda principiella avståndstagande från kvotering av litteraturlistor.
Man får nästan intrycket att författaren blir särskilt upprörd över intrång när de sker på det område som ligger honom varmast om hjärtat: undervisningen.
Det är kanske inte så konstigt. Den kände brittiske historiken Robert Conquests första lag om politik lyder: ”Everyone is conservative about what he knows best.”
Men så skulle Conquest nog platsa bland resten av de förmenta mörkermännen i ”Det moderna samhället och dess kritiker”.