Den försvunne presidenten – är macronismen död?

Man brukar säga att i första valomgången röstar fransmännen med hjärtat och låter sin frustration mot allt och inget få maximalt utlopp. I den andra och avgörande är det hjärnan som får styra. 

På söndag kväll vet vi åt vilket håll som världens sjunde största ekonomi, och EU:s andra efter Tyskland, väljer att gå.  Om Frankrike får en högernationalistisk regering under ledning av Nationell samling eller om landet i realiteten blir närmast ostyrbart med tre block som hugger varandra i ryggen.  

Få har väl undgått att ta del av valkalabaliken sedan president Emmanuel Macron chockartat upplöste nationalförsamlingen efter det katastrofala valet till Europaparlamentet och utlyste nyval. Varför han gjorde det har sysselsatt mängder av politiska analytiker och förvirrat många av hans egna ministrar och förtrogna. Resultatet blev som bekant en katastrof där hans block av centerliberala partier hamnade först på tredje plats med 20 procent efter den nybildade franska vänsteralliansen på andra plats med 28 procent, och valets skrällsegrare Nationell samling och dess allierade med 33 procent. 

Vilken soppa det blivit, och vilken felkalkyl av Macron. Parisbörsen störtdök med sex procent på bara några dagar, men har återhämtat sig. Trogna macronister började ifrågasätta sin chef bakom ryggen och leta nödutgångar för sig själva. Hur kunde han, även om alla vet att hans politiska DNA alltid innehållit överraskningar och utspel i turbofart? 

Desto intressantare då att läsa en intervju med hans pappa Jean-Michel Macron, publicerad i veckan i tidningen Le Dauphine, där han säger att hans son talade med honom om nyval redan två månader före katastrofvalet till Europaparlamentet. Och att sonen beklagade sig över att nationalförsamlingen var omöjlig att styra. Detta som en konsekvens av  att hans partiallians förlorat majoriteten redan i valet 2022. Därefter har inget varit riktigt kul. Sanningshalten i pappans uttalande går ju inte att verifiera, men intressant är det.

Skrällen förra söndagen var ju naturligtvis att Nationell samling under 28-årige Jordan Bardella och ”chefen” Marine Le Pen blev största parti.  Helt klart visar väljarstödet att det nu är rumsrent för en fransk väljare att öppet stödja och rösta på Nationell samling. En artikel i Le Monde visar dessutom att flera i den vanligtvis vänsterlutande franska lärarkåren nu öppet röstar på högernationalisterna. Vid valet 2022 fick partiet 88 parlamentsplatser av 577. Målet är ju att öka till 289 för att bilda majoritetsregering. 

Många väljare är irriterade över att presidenten inte verkar intresserad av vardagsfrågorna. 

Personligen tror jag inte att president Macron räknat med Nationell samlings stora valframgång. I det senaste parlamentsvalet 2022 tog partiet ”bara” 19 procent. Dessutom hade Macron säkert inte räknat med skapandet av av vänsteralliansen NFP där socialdemokraterna under den nya fristående  stjärnan Rafael Glucksmann samsas med vänsterextrema La France Insoumise ledd av koleriske Jean-Luc Mélenchon – även om de båda avskyr varandra.  

En central fråga förutom Macrons felkalkylering är naturligtvis hur högernationalistiska Nationell samling kunnat bli så stort?  Där tror jag man hittar sanningen i många väljares irritation över att presidenten inte verkar intresserad av vardagsfrågorna som formar livet för gemene (frans)man. Den genomsnittliga familjen Dupont är rädd för den ökade kriminaliteten, migrationen som känns hotfull, och framför allt hur köpkraften urholkas. Macron, å sin sida, verkar trivas bäst på de internationella arenorna där han försöker sätta avtryck med stora penseldrag medan intresset för hemmafronten verkar ljumt.  Något som Le Pen och Bardella skickligt utnyttjat. Lägg därtill den franska landsbygdens ständiga misstänksamhet mot storstädernas välpolerade politiker och där invånarna känner sig osynliggjorda. Macrons regeringsparti har allt sedan starten för sju år sedan en urusel partiorganisation utanför storstäderna.  

Notera att president Macron medvetet hållit sig undan valkampens andra omgång, antagligen på inrådan av kloka medarbetare. Han är försvunnen.  

***

Ser jag till valkretsen i min egen lilla by i Provence, fick Nationell samlings kandidat 54,5 procent av rösterna. Han är alltså redan invald och behöver inte ställa upp nu på söndag. Hans kärnfrågor som fört honom till seger är hans krav på att det byggs flera fängelser, samt att kommunerna ska ha större frihet att slippa investera i ”social housing” för sina utslagna. Vikten av ett starkt Europa och den nödvändiga solidariteten med Ukraina är inget som är prioriterat bland gräsrötterna. 

Så kommer Nationell samling att bli ännu starkare efter söndagens avgörande valomgång? Jag tror inte det. 

Den viktigaste orsaken är att nu kickar värderingarna i ”Republikanska fronten” in. Alltså det taktiska och ohederliga samarbetet mellan vänsteralliansen och macronisterna som syftar till att blockera och hålla rent mot Nationell samling.

Vi kommer nu in på det politiska begreppet ”trianglaire”. Det franska valsystemet är en tvåstegsraket. Nationalförsamlingens 577 platser tillsätts genom val i lika många valkretsar. Tar en kandidat minst 50 procent av rösterna är han/hon vald redan efter första. Det blev resultatet i 76 valkretsar där Nationell samling tog 39, vänsteralliansen 32, Macronalliansen 2 och resten utspritt.   

Vallagen säger också att kommer en kandidat upp i över 12,5 procent får han/hon ställa upp i andra omgången och bli ”tredjekandidat”. I ”vanliga” parlamentsval brukar det högst handla om ett tiotal. Men årets första valomgång med rekordhögt valdeltagande på över 65 procent (20 procent mer än 2022) har resulterat i att det finns tre kandidater i över 300 av dem.

Det blir lite av en fransk variant av vår svenska havererade decemberöverenskommelse, om man så vill.

Genom att macronisterna och vänsteralliansen nu ingått avtal att frivilligt ta bort sin tredjekandidat i den aktuella valkretsen de finns i och i stället skapa en avgörande kamp mellan två, hoppas man slå undan benen för Le Pens majoritetsförhoppningar.  Det finns dock kritiker till de här ”taktiska reträtterna” som menar att det bara gör Nationell samlings väljare förbannade och därmed kan locka flera. Det blir lite av en fransk variant av vår svenska havererade decemberöverenskommelse, om man så vill. 

När anmälningstiden för söndagens andra omgång gick ut i tisdags kväll hade sammanlagt 220 ”tredjekandidater” dragit sig ur. Av dessa var 132 från vänsteralliansen och 80 från Macronalliansen.    Det betyder att det blir duell mellan Nationell samling och Vänsteralliansen NFP i 146 valkretsar.  Och mot Macronalliansen i 134.  

Helt harmonisk har uppgörelsen inte varit. Medan vänsteralliansens kandidater fogat sig i att dra sig ur är det annan stämning bland macronisterna. Där har politiska profiler som Edouard Philippe (som kan bli presidentkandidat 2027), Francois Bayrou, (ledare för liberala stödpartiet MoDem) samt finansministern Bruno Le Marie (som vill hoppa av jobbet) uttalat sagt att de för sina liv inte kan stödja extremisterna i vänsteralliansen för deras ”fullständigt oansvariga och ofinansierade vallöften” om sänkta skatter och ökade bidrag och den smygande antisemitismen bland en del av kandidaterna. 

Macrons 35-årige premiärminister Gabriel Attal har det tufft att upprätthålla disciplinen.  Han säger nu också fullt öppet, även om det måste svida, att det enda parti som har möjligheten att få majoritet är Nationell samling, och att detta måste stoppas.   

Marine Le Pen och Jordan Bardella försöker hålla skenet uppe men känner säkert att förhoppningen om att få en majoritet i nationalförsamlingen håller på att glida dem ur händerna.  Samtidigt säger de med eftertryck att de inte är intresserade av att regera som en minoritetsregering.  Det kan man förvisso se som ett hot till väljarna. Men det är också en insikt om att minoritetsstyre innebär risken att bli bortsopad genom en misstroendeomröstning. Den skammen vill Le Pen inte riskera. 

Den nya nationalförsamlingen kommer domineras av tre politiska block där inget är tillräckligt starkt för att få majoritet.  

Den här veckan har uträkningarna och spekulationerna stått som spön i backen hur många mandat de olika blocken kommer att få, beroende på ditt eller datt.  Allt pekar på Nationell samling blir störst, och att de därför enligt kutym kommer att få  uppdraget att försöka bilda regering av presidenten.

Men mätningar/uträkningar publicerade i onsdags pekar på att Nationell samling inte skulle komma upp i mer än 220 mandat, långt ifrån vad som krävs för majoritet. Vänsteralliansen skulle plana ut på 180 som högst och Macronalliansen på som mest 135.  ”Förrädare” inom den traditionella högerpartiet Republikanerna kan komma att stödja Le Pen men deras mandat räcker ändå inte till.

Den nya nationalförsamlingen kommer med andra ord att domineras av tre politiska block där inget är tillräckligt starkt för att få majoritet, men där alla kommer att jävlas med varandra så mycket det går.  

***

En IFOP-mätning jag fastnat för, och som presenterades i onsdags, säger att 63 procent av de tillfrågade väljarna är emot att Nationell samling bildar regering.  Vilket faktiskt stämmer riktigt bra med första omgångens valresultat där två tredjedelar gjort tummen ner mot partiet. Det är ett faktum som liksom bara försvunnit i upphetsningen.  

Är macronismen död?  I alla fall den ursprungliga. 

När den då 39-årige Emmanuel Macron sensationellt vann presidentvalet 2017 drog hans nystartade politiska rörelse ”som varken var vänster eller höger” in med 305 ledamöter i nationalförsamlingen.  I valet 2022 hade antalet sjunkit till 250 och majoriteten gått förlorad. Och nu på söndag kanske det bara blir runt 135.

I värsta fall blir valet mandatmässigt så splittrat att det måste till någon form av teknokratministär för att i alla fall göra landet styrbart i de 12 månader som krävs innan ett nytt parlamentsval får hållas.  Flera politiker oavsett tillhörighet erkänner att nu gäller det att ”skapa en provisorisk regering i väntan på återuppbyggnad av landet”.   

Emmanuel Macron har nu genomlevt sju av sina tio presidentår och sitter oavsett kvar till 2027. 

Vingklippt, men ändock. Arbetslösheten har sjunkit under hans styre. Pensionsåldern är realistiskt anpassad till verkligheten. Utländska investeringar väller in i landet (eller gjorde fram tills nyligen). Samtidigt brottas Frankrike med ett budgetunderskott på nära fem procent, och har för övrigt inte haft budgeten i balans sedan mitten av 1970-talet.  

Frankrike går milt sagt en spännande tid till mötes. Har Paris över huvud taget tid att klara av alla förpliktelser under OS om lite drygt tre veckor, när hela landet ligger politiskt utslaget i jakten på riktning och styrsel? Och presidenten är försvunnen.