Hugo Burén: Den dyra matkassen är politikernas fel

En sak kan vi vara säkra på: Det senaste året har våra matkassar blivit dyra. 

Försöker man sig på att förklara varför det blivit så, är svaren långtifrån lika säkra. 

Diskussionen tenderar snabbt att bli väldigt teknisk. Argument som att matjättarna smyghöjer priser, att de svenska priserna har ökat mer än våra grannländer eller att alla prisökningar förklaras av kriget i Ukraina, är svåra att värdera för en lekman då inte ens ekonomer är överens. 

Varför matpriserna ökat den senaste tiden överlåter jag därför till någon annan att besvara. Men sett ur en längre tidshorisont finns däremot intressanta lärdomar att dra av de svenska matpriserna.

Konkurrensen på livsmedelsmarknaden har från politiskt håll motarbetats.

I flera årtionden har, med jämna mellanrum, den dyra svenska maten uppmärksammats. 2007 hade Sverige den fjärde dyraste maten i EU, 2013 den näst dyraste, 2019 hade vi den sjätte dyraste. Hur kommer det sig?

Man skulle kunna peka på den svenska livsmedelsindustrins skatter och avgifter, dess personal- och produktionskostnad, eller varför inte den svenska levnadsstandarden. Ett annat svar skulle kunna vara Sveriges geografiska förutsättningar, i ett relativt stort och glesbefolkat land blir kostnaderna för distribution högre. 

Även den successivt försvagade svenska kronan bidrar till att den importerade maten blir dyrare, och att det blir mer lönsamt som producent att sälja utomlands istället för inom landet. Alla dessa förklaringar har relevans. 

***

Men man kan heller inte bortse från hur konkurrensen på livsmedelsmarknaden från politiskt håll har motarbetats under lång tid – något som givetvis också påverkat matpriserna. För att förstå problemet måste man backa till 2000-talets början, då många utländska lågpriskedjor ville öppna i Sverige men mötte stort motstånd. 

Redan 2002 menade Axfoods dåvarande vice vd att ”det finns för få lågprisbutiker i Sverige och det beror på kommunpolitikerna som är dåliga på att släppa in butikerna utanför stadskärnorna”. Han menade att om man fick chansen att bygga ett tiotal lågprisbutiker i Stockholmsområdet skulle priset sjunka med 7-10 procent. 

Lågprisbutikernas andel av livsmedelsmarknaden är liten.

Vid samma tid försökte den tyska lågpriskedjan Lidl etablera sig i Sverige. Under två års tid hade man kontaktat omkring 70 kommuner utan att få till en enda butiksetablering. Somliga etableringar nekades av trafiksäkerhetsskäl, andra möttes av lokala protester från konkurrerande handlare. 

Från 2003 och 18 månader framåt lämnade olika lågpriskedjor in mellan 100-150 förslag om butiksetableringar i Stockholm. Vid tidpunkten fick 9 av 10 förslag nobben. Inledningsvis sorterade stadens tjänstemän bort de förslag dit kollektivtrafiken inte nådde, därefter gick ärendet till gatu- och fastighetsnämnden där än fler förslag ratades. 

I Åre erbjöd Lidl 6,6 miljoner kronor för en tomt 2005, men budet avslogs. I stället såldes tomten till Konsum för 2 miljoner kronor. Det dåvarande kommunalrådet i Åre, Elsa Danielsson (S), sa i samband med affären att hon kände en viss tvekan gentemot Lidl då de importerar de flesta av sina varor från Tyskland i stället för att satsa på lokalproducerad mat. 

De nämnda exemplen kanske framstår som föråldrade, men det historiska motståndet mot lågpriskedjorna är relevant även idag, åtminstone om man ser till konsekvenserna. 

Enligt HUI Research som mäter och analyserar svensk handel, är lågprisbutikernas andel av den svenska livsmedelsmarknaden 13 procent, i Norge är andelen 68 procent. Tillsammans har Ica, Coop och Axfood närmare 90 procent av den totala dagligvarumarknaden, varav Ica ensamt har över 50 procent av marknaden. Att så få aktörer har så stora delar av marknaden behöver inte per se vara ett problem, men det ökar risken för att marknaden ska bli ineffektiv och då med höga matpriser som den yttersta konsekvensen. 

***

Motståndet som funnits mot lågpriskedjorna på kommunal nivå beror i grunden på att kommunerna ville värna centrumhandeln – med stora lågprisbutiker utanför staden var man rädd att stadskärnan skulle bli irrelevant som handelsplats. För detta använde man den makt plan- och bygglagen ger kommunerna. 

Men användningen av plan- och bygglagen som verktyg för att styra det lokala handelsutbudet har kommit med ett högt pris. 

Det finns stöd för att politisk planering genom plan- och bygglagens har en negativ påverkan på situationen på livsmedelsmarknaden. Nationalekonomerna Matilda Orth och Florin Maican har exempelvis kunnat visa att en allt för restriktiv tillämpning av plan- och bygglagen får negativa konsekvenser för produktiviteten och konkurrensen bland de redan existerande aktörerna. De menar på att en mindre restriktiv tolkning av lagen i stället skulle tvinga de redan etablerade aktörerna att öka sin egen produktivitet för att klara sig. 

Även Konkurrensverket har varit inne på ett liknande spår. Just nu håller man på att analysera konkurrenssituationen på livsmedelsmarknaden, men några första resultat har ändå gått att skönja. Bland annat har man identifierat brister i tillgång på nya butikslägen, något som i sin tur begränsar nya aktörers etablering och befintliga aktörers expansion. Även Konkurrensverket lyfter kommunernas ansvar att genom plan- och bygglagen skapa en effektiv livsmedelsmarknad. I deras undersökning har de dessutom kunnat peka på att många aktörer inom livsmedelsmarknaden ser brister i hur kommunerna runt om i landet hanterar frågan om konkurrens. 

Utvecklingen i livsmedelsbranschen visar på någonting större. När politiker försöker planera fram den perfekta staden, marknaden eller utbudet blir resultatet ofta misslyckat, inte sällan med sekundära effekter man inte tänkt på. 

När lokalpolitiker under 2000-talets början försökte planera fram en levande centrumhandel kvävde man lågpriskedjornas chanser till etablering, med höga matpriser som följd. Centrumhandeln skulle, såhär i efterhand, ändå komma att försvagas genom internets genombrott. Kvar står vi med både höga matpriser och krympande centrumhandel på många ställen.