Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Idéer Essä

I sin klassiska avhandling skildrade Jürgen Habermas hur kapitalismens genombrott och framväxten av en borgerlighet skapade en helt ny typ av offentlighet. Henrik Dalgard betraktar handels- och kaffehusen, och frågar sig varför inte Habermas är allmängods i liberala kretsar.

Vissa tänkare känns, trots att de fortfarande lever, historiska. Den tyske sociologen Jürgen Habermas är en sådan. Vid 95 års ålder är han fortfarande verksam, och i lördags tilldelades han det prestigefyllda Skytteanska priset i statsvetenskap i Uppsala, ibland kallat ”Nobelpriset i statsvetenskap”. Ända sedan hans avhandling Borgerlig offentlighet (1962) har han varit en av de mest refererade forskarna inom samhälls- och humanvetenskaperna, och en av efterkrigstidens mest framträdande intellektuella. 

Men märkligt nog har han inte varit en lika vanlig referenspunkt för liberalt och borgerligt sinnade. Detta trots att hans teorier, och speciellt Borgerlig offentlighet, ger unika perspektiv på centrala byggstenar i ett fritt samhälle. Framförallt om att liberala värden, likt tolerans och pluralism, inte bara är beroende av liberala institutioner, utan också av den kultur som växer fram inom dessa institutioner.  

***

Med begreppet borgerlig offentlighet åsyftar Habermas de sammanhang som började växa fram i kontrast mot adelns gamla maktcentrum i högmedeltidens Europa. I det dåvarande ståndssamhället var offentligheten centrerad kring adelns miljöer. Och där, i salarna på godsen och i hovets korridorer, var det adelsvapnet på väggen, de fina kläderna och de intrikata etikettsreglerna som präglade samtalen och idéutbytet. Det viktiga var inte idéerna i sig, utan vem som uttryckte dem, vad han eller hon representerade.  

Men detta kom att förändras i och med finanskapitalismens genombrott och framväxten av de nya handelsstäderna. Det började i renässansens Italien men slog igenom på allvar mot slutet av 1600-talet och början på 1700-talet i Nederländerna och Storbritannien. De nya sammanhangen blev direkt centrum för nyhetsutbyte och diskussion, men inte bara om handel och kommers. I städerna etablerades en uppsjö av krogar, kaffehus och salonger. Dit kom köpmän och grosshandlare, men också författare, poeter och vetenskapsmän, och diskuterade allt ifrån ekonomiska nyheter till den senaste pjäsen och dikten. Makten, både ekonomiskt och kulturellt, förflyttades från godsen och slotten till den borgerliga staden.

Det medförde att offentlighetens själva natur förändrades. Om adelns gamla offentlighet hade präglats av representativitet, byggde den borgerliga på produktion. Adelsmannen blev bedömd för sin person, den borgerliga stadsmänniskan för vad han producerade. Så var det även på kaffehusen och krogarna. Det centrala var inte vem som sade något utan vad sades. 

När en kulturell produkt blir en konsumtionsvara händer något – den får en publik, och blir en allmän angelägenhet.

Den borgerliga offentlighetens sammanhang utgör en viktig del i den liberala historieskrivningen. Det var där som de första liberala tänkarnas idéer diskuterades och spreds, och som den liberala upplysningens förhållningssätt till demokrati föddes. Det vill säga att människor möts i offentligheten – på kaffehus, krogar och i tidningsspalter – för att diskutera idéer om samhällets bästa. Genom fri debatt bryts idéerna mot varandra och lämnar de bästa kvar.

Men något bortglömt är att Habermas i Borgerlig offentlighet inte bara diskuterar den nya offentlighetens natur utan också hur de kulturella produkter som diskuterades i offentligheten fick en ny karaktär. Det är något som Habermas spårar till samma faktor som lade grunden för den borgerliga offentlighetens framväxt – den moderna marknaden. Det som händer med tidningar, romaner, facklitteratur och konst vid tidpunkten för den borgerliga offentlighetens genombrott är att de kommersialiserades: de blev varor på en marknad. 

När en kulturell produkt blir en konsumtionsvara händer något speciellt – den får en publik, och blir därmed en allmän angelägenhet. Här snuddar Habermas löst vid något viktigt: hur kulturens natur förändrades när den blev en kommersiell produkt. Den gick från att vara en del av adelns stängda sammanhang – från att representera nobelt agerande – till att rikta sig ut mot världen och den breda publiken. Konsten blev med andra ord en helt annan typ av kommunikationsakt, det viktiga var inte längre vad den representerar utan vad den sade. 

***

Den borgerliga offentligheten var dock enligt Habermas inte något bestående, utan ett historiskt sammanhang han blickar tillbaka emot, något som gått förlorat och borde återupprättas.

När Habermas skrev Borgerlig offentlighet i början av 1960-talet hade den moderna socialstaten etablerats, och de moderna massmedierna i form av tv:n och radion, slagit igenom. Och det var just de faktorerna han kopplade till den borgerliga offentlighetens förfall. 

Att välfärdsstatens och byråkratins expansion under 1900-talet utraderade och kvävde viktiga privata delar av samhället utanför staten är något som ofta påtalas av liberalt sinnade. Men för Habermas var det mest skadliga i 1900-talets politiska utveckling inte att staten tog över det privata, utan att det privata tog sig in i staten. Exempelvis fackföreningar och näringslivsorganisationer fick nu en semioffentlig karaktär när de gjorde större och större anspråk på politisk makt. 

Det offentliga samtalet kom därmed mer att likna kompromisser mellan direkt motsatta intressen, kompromisser som ofta knappt var offentliga över huvud taget. Det är en kritik som fortfarande är träffande. Tänk exempelvis på när avtalsrörelsen startar och Svenskt Näringsliv och LO låser in sig i ett konferensrum för att diskutera centrala frågor på svensk arbetsmarknad. Sedan, efter månader av förhandlingar, presenteras de nya reglerna och avtalen på en presskonferens. 

Det viktiga i Habermas kritik är här att idéutbytet, frågorna om vilka regler som ska gälla på arbetsmarknaden, tidigare hade diskuterats öppet i en borgerlig offentlighet: i pressen, i pamfletter och på kaffehusen och krogarna. Olika idéer hade brutits mot varandra och sedan influerat lagstiftaren. I det moderna samhället sker det genom kompromisser mellan olika intressen, ofta i förhandlingar bakom stängda dörrar.  

I resonemangen om den borgerliga offentlighetens förfall finns även kritik av den moderna kulturkonsumtionen.

I resonemangen om den borgerliga offentlighetens förfall finns även en träffande kritik av den moderna kulturkonsumtionen som fortfarande står sig väl idag. Här skiljer Habermas på en kulturresonerande och en kulturkonsumerande publik. 

I den borgerliga offentligheten konsumerades kultur för att diskuteras. När människor köpte exempelvis en roman eller en tidning var läsandet inte enbart en privat praktik utan innehållet skulle sedan diskuteras i offentligheten. Men i det moderna samhället hade publiken passiviserats. Massmediernas genomslag gjorde kulturkonsumtion till en fritidsaktivitet, något som gjordes efter en lång dags arbete i hemmets privata sfär. Den moderna kulturkonsumenten satt passiv framför tv:n och läste enbart en bok i lampskenet innan det var dags att sova. Kulturen gick med andra ord från att vara social till privat. 

Och det är kanske här den viktigaste lärdomen i Borgerlig offentlighet finns: Att den liberala erans borgerliga offentlighet som Habermas, och många av dagens liberaler, drömskt blickar tillbaka till, inte enbart var beroende av liberala institutioner utan också av enskilda människors praktiker. Det vill säga att sättet människor agerar i offentligheten, hur man diskuterar kultur och politik, faktiskt påverkar den kulturella och politiska sfären i sig. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Just det är något jag saknar i dagens debatt. Diskussioner om politiska reformer och institutioner är såklart viktiga, men ibland är det bättre att börja i det lilla, med den enskilda människans handlande. För att ta ett konkret exempel. Den ”läskris” som under det senaste året debatterats flitigt kanske inte löses bäst genom centralistiska krav på bemannade skolbibliotek och rekommendationer om skärmtid från Folkhälsomyndigheten, utan av att vi börjar konsumerar litteratur på ett annat sätt i vardagen. Kanske genom att bli lite mer som den kulturresonerande publik Habermas idealiserade. 

Att köpa Borgerlig offentlighet och läsa den med en öl i handen på ett kafé vore en bra början.

Omslagsbilden föreställer ett holländskt kaffehus på 1800-talet. Illustration: Midjourney