Utblick Åsikt
Den amerikanska supermaktens förfall
Det blir allt mer uppenbart att USA spelar ett fult dubbelspel i Ukraina. Men sveket började redan med den eftergiftspolitik som Barack Obama etablerade. Den amerikanska trovärdigheten som garant för säkerhetspolitisk stabilitet är nu på god väg att kollapsa, skriver Stefan Hedlund.
I mitten av augusti högtidlighöll talibanerna i Kabul att det hade gått tre år sedan de amerikanska styrkornas kaosartade reträtt. Man firade med en stor parad där man visade upp en del av alla de amerikanska vapen man de facto hade fått till skänks, där inräknat både helikoptrar och kolonner av pansarfordon. Bilderna från denna parad erbjöd en slående illustration av den amerikanska supermaktens accelererande förfall.
Det var inte nog med att man flydde med svansen mellan benen, och därmed övergav ett stort antal afghaner som samarbetat med de amerikanska styrkorna. I hasten ”glömde” man även att varna sina allierade, vilket innebar att de tvingades slå till samma panikartade reträtt och att överge sina afghanska allierade. Det fanns inte ens tid att förstöra helikoptrar och pansarfordon som stod parkerade i snörräta rader.
Det främsta kännetecknet för Joe Bidens hållning skulle bli en närmast patologisk skräck för att kriget kunde eskalera.
Det allvarligaste med denna snöpliga reträtt var dock att det var här Putin uppfattade att USA nu var så försvagat att det var rätt tid att slå till mot Ukraina. Även om den ryska kalkylen av Ukrainas vilja och förmåga att försvara sig skulle visa sig ha varit gravt felaktig, fick Putin helt rätt om Amerika. Det främsta kännetecknet för Joe Bidens hållning skulle bli en närmast patologisk skräck för att kriget kunde eskalera. Det grundläggande vägval som skulle leda fram till detta tragiska utfall gjordes redan med presidentvalet i november 2008.
När amerikanerna gick till valurnorna hade Ryssland precis valt att utmana den internationella säkerhetsordningen genom att invadera Georgien. Om den republikanske senatorn John McCain hade vunnit valet hade han som president med all sannolikhet valt att fortsätta i Ronald Reagans anda, att stå upp emot ”ondskans imperium”. När Ryssland i början av 2014 valde att även invadera Ukraina, visade McCain tydligt att han bättre än de flesta förstod de ryska avsikterna. Och i skarp kontrast till sina motståndare åtnjöt han stor respekt bland både demokrater och republikaner.
Mot denna bakgrund kan det inte uppfattas som annat än djupt beklagligt att det var Barack Obama som vann valet 2008, och som i januari 2009 installerades som president. Till skillnad från krigshjälten McCain var Obamas egna erfarenheter av militär konflikt obefintliga och hans engagemang i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor låg i djup slagskugga av hans engagemang i inrikes- och medborgarrättsfrågor.
Obamas första stora utrikespolitiska handling var symptomatiskt nog att söka en ”återställare” av relationen till Ryssland. Redan i mars 2009 träffade dåvarande utrikesministern Hillary Clinton sin ryske kollega Sergej Lavrov. Med breda leenden höll de fram en låda med en stor röd knapp att trycka på. Det glasklara budskapet var att kriget i Georgien inte fick tillåtas att påverka relationen mellan USA och Ryssland, detta trots att Georgien hade sänt egna trupper att stödja USA i både Irak och Afghanistan.
När Ryssland i februari 2014 även invaderade Ukraina blev Obamas reaktion den självklart förutsebara, nämligen att vända bort blicken. När Ryssland så i september 2015 valde att intervenera i Syrien, för att rädda diktatorn Bashar al-Assad, fortsatte Obama sin eftergiftspolitik. Trots att Ryssland visade tydliga prov på sitt totala förakt både för den internationella rättsordningen och för mänskligt liv och lidande, nöjde sig ”den fria världens” ledare med att hålla eleganta tal om ”röda linjer” som i praktiken skulle visa sig vara tom retorik. Putin lyssnade och lärde.
När Ryssland i februari 2014 även invaderade Ukraina blev Obamas reaktion den förutsebara, nämligen att vända bort blicken.
Efter en bisarr parentes med Donald Trump som president, övertog Joe Biden i januari 2017 makten. Han hade då under sin tid som vicepresident under Obama medverkat i uppbyggnaden av en hel kultur av eftergiftspolitik som inte bara inkluderade Ryssland. Den nationelle säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan hade också spelat en framträdande roll i eftergiftspolitiken gentemot Iran.
Den inledande amerikanska reaktionen på den fullskaliga ryska invasionen i februari 2022 var att förklara att man skulle stå bakom Ukraina ”så länge det krävdes”. Utrikesminister Antony Blinken och försvarsminister Lloyd Austin var för en tid mycket välkomna gäster i Kyiv. Snart nog skulle det dock bli allt tydligare att Biden spelade ett fult dubbelspel, som syftade till att ingendera sidan skulle tillåtas vinna på slagfältet. Samtidigt som man gav Ukraina tillräckligt mycket defensiva vapen för att undvika en rysk seger, vägrade man att överlämna offensiva vapen som skulle kunnat leda till en rysk förlust.
Till saken hör också att den amerikanska hjälpen mätt som andel av BNP varit betydligt mindre än i ett flertal europeiska länder, att denna hjälp är några ynka procent av Pentagons budget, samt att lejonparten av de medel som anvisats som hjälp till Ukraina har stannat i USA, där de använts till beställningar av modern materiel till den amerikanska krigsmakten. USA har också betydande lager av utrangerade vapen som presidenten har befogenhet att förklara som överskott utan värde. De skulle direkt kunna skänkas till Ukraina. I stället har Biden vägrat använda ens de medel som har anvisats. Förra året lät han 1,5 miljarder dollar av beviljad hjälp frysa inne, och den sista september i år kommer ytterligare 6 miljarder dollar av desperat behövd hjälp att frysa inne.
Särskilt graverande är att Biden och Sullivan inte bara vägrade leverera avancerade amerikanska vapen. Man valde samtidigt att aktivt blockera tillförsel av avancerade vapen från andra länder. När Danmark och Nederländerna föredömligt skapade en ”koalition” för att hjälpa Ukraina att få amerikanska F-16 stridsflygplan, satte sig USA på tvären. Flygplanen var avsedda att levereras redan runt årsskiftet 2023–24. De första kom dock inte förrän i augusti, och då bara en handfull. Enligt Danmarks statsminister Mette Fredriksen var man från dansk sida redo att lämna över sina flygplan redan vid den fullskaliga invasionen. Medan Danmark i denna fråga har hög trovärdighet har USA noll trovärdighet.
Det har blivit alltmer uppenbart att USA önskade att kriget skulle avslutas redan förra året, med en förhandlingslösning där Ryssland fick behålla betydande delar av sina erövringar. Då Ukraina valde att fortsätta sin kamp, svarade man med att reducera det militära stödet, som nu är blott en rännil av vad det var för ett år sedan.
När Ryssland inledde sin kampanj av terrorbombningar mot civila mål i Ukraina svarade Biden med att vägra Ukraina dess självklara rätt att angripa militära mål inne i Ryssland. Särskilt motbjudande är att man även förbjudit användning av långräckviddiga vapen från Frankrike och Storbritannien, trots att dessa länder upprepade gånger förklarat att de inte har några restriktioner. De facto innebär detta att USA tillåter Ryssland att ostraffat söka bomba Ukraina till underkastelse.
Konsekvenserna av Bidens feghet och av hans svek gentemot Ukraina har redan börjat bli märkbara i den globala säkerhetsordningen, där den amerikanska trovärdigheten som garant för stabilitet är på god väg att kollapsa.
I Mellanöstern leder eftergiftspolitiken gentemot Iran till att traditionella allierade väljer nya vänskaper, i oheliga allianser: Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Egypten, Iran och Etiopien har redan anslutits till Kina-dominerade BRICS, och även Nato-medlemmen Turkiet har nu ansökt om medlemskap.
I Europa leder eftergiftspolitiken gentemot Ryssland till att Nato:s trovärdighet som försvarsallians urholkas. Den amerikanska vägran att ens tillåta nedskjutning av ryska kryssningsrobotar som flyger över Nato:s territorium leder till att det skapas allt djupare sprickor mellan olika medlemsländer.
Kanske viktigast av allt är att allt fler på allvar börjar fråga vilken trovärdighet USA har i den alltmer spända situationen i Stillahavsregionen. Liksom det var amerikansk svaghet som fick Ryssland att besluta om invasion av Ukraina, kan det bli upplevd amerikansk svaghet som får Kina att besluta om en invasion av Taiwan. Då vore vi alla mycket illa ute.