Thea Erlandsson: Demirok vägrar bli politiskt relevant

Sällan jublar ett parti över att tappa 3,5 procentenheter i ett val. Men det gjorde Muharrem Demirok i sitt Almedalstal 2024. Han kallade resultatet för Centerpartiets ”näst bästa EU-val någonsin”. Partiet behöll alltså sina två mandat efter att de hade balanserat på spärren i opinionsmätningarna. Men även om partiet klarade sig undan katastrofen den här gången tampas C med problem som rentav kan kallas existentiella. 

C har valt en väg som inte stavas Ulf Kristersson.

Sakpolitiskt är C fortfarande ett marknadsliberalt parti. Det märks när Demirok lyfter företagsamhet, arbetslinjen och tillväxtbaserad klimatpolitik på Almedalsscenen. Det borde mot den bakgrunden inte vara uteslutet att partiet försöker bli en verklig vågmästare, genom att öppna upp för samarbete med borgerligheten. C skulle kunna förhandla med partier i de frågor där de får mest genomslag för sin liberala politik. Det skedde allra senast när gårdsförsäljning diskuterades i våras och Demirok sträckte ut en hand till Moderaterna för att göra upp om frågan i riksdagen. Men samtidigt konstaterade Demirok i sitt tal att partiet “valt väg” och att den vägen inte stavas Ulf Kristersson. 

Det är ingen hemlighet att Centerpartiets väljarbas har skiftat mer och mer åt vänster. Endast 34 procent av C-väljarna identifierar sig i dag som höger. För tio år sedan var siffran 65 procent. Det är inte så konstigt med tanke på förflyttningen som partiet gjort i regeringsfrågan. Först drev man på för januariavtalet 2019, sedan stöttade man Magdalena Andersson som statsministerkandidat 2022 och i flera viktiga regioner som Stockholm och Uppsala samarbetar man nu med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. 

Är Centerpartiets liberala och borgerliga politiker beredda att traska så långt vänsterut i centrala frågor för partiet?

Det behöver inte vara fel att försöka utmärka sig som ett liberalt parti till vänster. Men med en hemvist i vänsterblocket följer också en förflyttning i sakpolitiken naturligt. I Region Stockholm har C ställt sig bakom en till synes vänsterdriven förändring av sjukvården, och på riksnivå innebär samarbete med S, V och MP kompromisser i såväl skattepolitik som inom skogs- och jordbruksfrågorna. Är Centerpartiets många liberala och borgerliga politiker beredda att traska så långt vänsterut i frågor som länge varit helt centrala för partiet? 

Att Centerpartiet numera tillhör vänsterblocket handlar i grund och botten om motståndet till Sverigedemokraterna. Det är inte en fråga om sakpolitisk samhörighet med de rödgröna. Januariavtalet var ett försök att göra sig själva till vågmästare och skapa en “bred mitt”. Socialdemokraterna satte emellertid snabbt käppar i hjulet för Centerpartiet och Liberalernas punkter i överenskommelsen. Genom regeringskansliet kunde de förhala, förskjuta och förändra de politiska förslagen. Det blev varken fri hyressättning i nyproduktion eller en reform av Arbetsförmedlingen. Att de rödgröna skulle släppa fram liknande förslag igen, och utan Liberalernas uppbackning, är osannolikt. 

Det är i ljuset av allt det svårt att urskilja hur Centerpartiets parlamentariska strategi egentligen ser ut. Samarbete i den rödgröna konstellationen framtvingar kompromisser som betyder att C måste ge upp sin sakpolitik, men att öppna dörren till borgerligheten riskerar å andra sidan att leda till förlorat förtroende bland partiets nya vänsterlutande väljare. Åsiktsskillnaden mellan C och partiets väljare behöver lösas, oavsett blocktillhörighet. Men Muharrem Demirok verkar varken vilja byta politik eller hitta nya väljare. Tyvärr innebär det att Centerpartiet kommer fortsätta att vara politiskt irrelevant.