Samhälle Essä
Decenniet då Sverige blev konservativt
I veckan har det gått 10 år sedan Ebba Busch valdes till Kristdemokraternas partiledare. Smedjans chefredaktör Svend Dahl ser tillbaka på decenniet då konservatismen återkom i svensk politik och konstaterar att Ebba Busch spelat en roll långt större än KD:s väljarstöd.
Den värld där Ebba Busch, för 10 år sedan nu i veckan, valdes till partiledare för Kristdemokraterna var på många sätt en annan – åtminstone i svensk politik. Stefan Löfven som varit statsminister i ett drygt halvår hade ännu inte talat på Medborgarplatsen om att hans Europa inte bygger murar. Gränskontrollerna på Öresundsbron låg ytterligare några månader framåt i tiden. Och Sveriges styrdes ännu med hjälp av den så kallade Decemberöverenskommelsen, som byggde på premissen att Sverigedemokraternas parlamentariska närvaro var ett övergående skav som övriga partier helt enkelt kunde avtala bort.
I själva verket hade det gått mindre än ett år sedan betydande delar av det svenska politiska och mediala etablissemanget i ett närmast dionysiskt ögonblick hade firat Feministiskt initiativs valframgångar i valet till Europaparlamentet, och fått detta, vid närmare granskning, tämligen extrema vänsterparti att framstå som normen i svensk politik.
Tanken att Sverige stod inför en konservativ våg framstod nog för de flesta som föga sannolik. Konservatism var ju något som fanns i andra länder, inte i det kulturradikala och liberala Sverige.
Men Ebba Busch skulle de kommande tio åren bli en central aktör i det som skulle kunna beskrivas som konservatismens återkomst i svensk politik.
***
I kommentarerna den 25 april 2015 hette det att Ebba Busch skulle ta Kristdemokraterna till höger. Den nyvalda partiledaren talade om att värna människors rätt till självbestämmande och poängterade i sitt tal att KD hörde hemma till höger i politiken, något som tidigare varit långtifrån självklart internt i partiet. I den långvariga konflikten mellan konservativa och mer vänsterorienterade kristdemokrater tycktes den konservativa falangen ha avgått med segern.
Kristdemokraterna skulle ta den konservativa nischen i svensk politik.
Man skulle, som jag skrev ett år senare i en krönika för Liberala Nyhetsbyrån, kunna beskriva Ebba Buschs ambition i termer av att ta den konservativa nischen i svensk politik. Kristdemokraterna skulle bli partiet för de väljare som saknade de gamla Moderaterna, men också om att erbjuda ett alternativ till de konservativt sinnade väljare som sökt sig till Sverigedemokraterna.
Kanske kunde man beskriva ambitionen som att Kristdemokraterna skulle bli för Moderaterna vad CSU är för de mittenorienterade tyska kristdemokraterna i CDU. Det bayerska systerpartiet CSU har alltid varit den folkligare och mer konservativa delen av den tyska kristdemokratin, och ansågs länge spela en avgörande roll för kristdemokratins förmåga att undvika utmanare från höger.
Detta var en nischposition som skulle kunna lösa Kristdemokraternas till synes eviga problem med opinionssiffror under riksdagsspärren i mellanvalsperioderna, och ett totalt beroende av moderata stödröster på valdagen.
Men man skulle också kunna se det som att Ebba Busch tog vid där företrädaren Göran Hägglund hade försökt mejsla ut en position några år tidigare, men aldrig fullt ut lyckats.
I sitt då mycket omdebatterade Almedalstalstal 2009 hade Göran Hägglund talat om “verklighetens folk” för att beskriva en växande politisk konflikt, där kultureliten och delar av vänstern allt oftare satte sig till doms över alla de som lever sina liv som folk gör mest.
Här fanns en potential som växte under 2010-talets första år, i ett debattklimat där aparta och identitetspolitiska vänsterståndpunkter kom att spela en oproportionerlig roll. Ebba Busch kastade sig in i denna debatt, som kom att beskrivas som det svenska kulturkriget, och rasade mot “helgskinkor” och “vinterpresenter”.
Irritationen över politiskt korrekta prussiluskor hade blivit till ilska över allt tydligare politiska misslyckanden.
Men bakom kulturkrigets upprörda känslor fanns något allvarligt. I tilltagande utsträckning kände en betydande grupp väljare att politiken inte längre levde upp till vad den lovade. Irritationen över politiskt korrekta prussiluskor, som Hägglund hade identifierat, hade blivit till ilska över allt tydligare politiska misslyckanden.
Det framgick inte minst av den undersökning som opinionsanalytikern Markus Uvell genomförde 2018 och som låg till grund för boken Bakslaget (Timbro förlag). I den konstaterade han att 74 procent av väljarna menade att politiker ägnar sig för mycket åt udda symbolfrågor och för lite åt frågor som är relevanta för människors vardag. Det är en utveckling, skriver Uvell, som måste förstås mot bakgrund av hur samhällsdebattens fokus på identitetspolitik och moraliserande kring klimatförändringarna tidsmässigt sammanföll med att konsekvenserna av politiska misslyckanden i fråga om migration och brottsbekämpning blev allt mer påtagliga.
Dessa politikmisslyckanden är sannolikt också den viktigaste anledningen till att andelen väljare som kallade sig konservativa dubblerades mellan 2014 och 2019 – från 11 till 22 procent i Demoskops undersökning av väljarnas ideologiska identiteter. Samtidigt minskade andelen som beskrev sig som liberaler. Om man ska förstå konservatismens återkomst i svensk politik är det nog så enkelt att talesättet att “en konservativ är en liberal som har blivit rånad”, räcker ganska långt.
***
Ebba Busch blev frontfiguren för den nya borgerlighet som växte fram ur politikmisslyckandena – från migrationskrisen och decemberöverenskommelsen (som föll på hennes första ordinarie riksting) till gängbrottsligheten och elbristen. I princip skulle Kristdemokraterna, eller kanske snarare partiledaren, under några års tid komma att fungera som ideologisk förtrupp åt de ängsliga och försvagade Moderaterna. Rollen som ett svensk CSU tycktes under en period fungera.
Kristdemokraternas budskap om att ”Sverige ska fungera” och om att “kunna lita på Sverige” skulle lika gärna kunna sammanfatta kärnan i det borgerliga projekt som senare skulle ligga till grund för dagens Tidösamarbete. För Kristdemokraternas del handlade detta skifte om att successivt lägga om migrationspolitiken – ingen liten sak i ett parti med frikyrkliga rötter – bli tydligt kärnkraftsvänliga, ställa sig bakom Natomedlemskap och vara entydigt för misstroendet mot S-ministrarna i samband med Transportstyrelseskandalen sommaren 2017.
Ebba Busch framstod under stora delar av valrörelsen 2018 som borgerlighetens faktiska ledare.
I valrörelsen 2018 rådde det inga tvivel om att Kristdemokraterna hörde hemma till höger. I själva verket framstod Ebba Busch under stora delar av valrörelsen som borgerlighetens faktiska ledare i det att hon var den som tydligast utmanade Socialdemokraterna.
S beskrev valet som “en folkomröstning om välfärden”, och hoppades på att detta skulle leda till en klassisk höger-vänster-konflikt om skatterna. Men i stället kom sjukvårdsfrågorna att ta plats i valdebatten, vilket gav Kristdemokraterna chansen att profilera sig som Socialdemokraternas huvudmotståndare. Det blev inte minst uppenbart i den partiledardebatt som Expressen arrangerade i valrörelsens inledning, där Ebba Busch konfronterade en svarslös statsminister med de allt längre vårdköerna.
Att vara den borgerliga partiledare som tydligast bjuder Socialdemokraterna ideologiskt motstånd är en kvalitet som en stor grupp borgerliga väljare alltid värdesätter. Bengt Westerberg i valet 1985 och Alf Svensson i valet 1998 är några historiska exempel. Mycket riktigt belönades Kristdemokraterna i valet, och gick från att ha varit så gott som uträknade på vårvintern till att notera en väsentlig framgång jämfört med föregående val.
Betydligt större långsiktigt avtryck gjorde emellertid den köttbullslunch Ebba Busch åt med Jimmie Åkesson i riksdagen inför Almedalsveckan 2019. Det hade i flera år varit uppenbart att en framtida borgerlig regering behövde bygga sitt parlamentariska underlag på Sverigedemokraternas mandat. Inte heller räckte det med passivt stöd från SD som många initialt hoppades på, man skulle behöva förhandla. Men ingen vågade riktigt förhålla sig till dessa parlamentariska realiteter.
Vad Ebba Busch gjorde i och med lunchen, där det diskuterades sjukvård och energipolitik, var att rycka av borgerlighetens plåster i fråga om sakpolitiska överläggningar med Sverigedemokraterna. Fördömandena var hårda, och Almedalsveckan kom att kretsa kring lunchen. KD-ledningen var förstås nöjd över att slippa abortfrågan som några veckor tidigare fått luften att gå ur partiets Europavalrörelse, men framförallt skulle den politiska spelplanen förändras för gott. Om man ska skriva den politiska historien om vägen fram till Tidöregeringen bör nog riksdagsmatsalens köttbullar tillmätas en inte helt oväsentlig roll.
***
Men den konservativa vågen handlade inte bara om sakpolitiska svar på tidigare migrations- energi- och rättspolitiska haverier. Den handlar också om en uppvärdering av Sverige som kulturell gemenskap, och vad som i debatten ofta beskrivits som svenska värderingar.
Att uttrycka uppfattningen att det skulle finnas något sådant som svenska värderingar, och att dessa skulle kunna vara något positivt, uppfattades länge som suspekt.
Det nationella sågs som en kvarleva från en mindre upplyst tid och sades ofta framkalla associationer till de mörkaste delarna av Europas historia.
När den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt hösten 2006 slog fast att ”ursvenskt är bara barbariet” eller när den blivande S-ledaren, och dåvarande integrationsministern, Mona Sahlin, en gång konstaterade att kultur och identitet var något som fanns hos invandrargrupper och som gjorde etniska svenskar avundsjuka, speglade de båda en utbredd föreställning.
Så sent som 2016 ansågs det på sina håll kontroversiellt att, som Ebba Busch i Almedalen det året, hålla tal framför en svensk flagga. KD-ledaren talade om en värderingskris, och hur de värderingar som format Sverige, hotades av hedersförtryck, kriminalitet och islamism. Integration handlar inte bara om att gå till jobbet, utan även om kultur och värderingar, konstaterade hon, i vad som skulle bli en startpunkt i debatten om svenska värderingar som kom att rasa de kommande åren.
I den politiska filosofin beskrivs de liberala värderingarna, och idéerna om individuella fri- och rättigheter, som universella, i det att de gör anspråk på att omfatta alla människor. I praktiken är de förstås nationella. Allt större problem kopplade till migration och integration, men också ett ökat resande, har det senaste decenniet gjort fler medvetna om vad som utmärker det svenska samhället och att det i ett internationellt perspektiv är långt ifrån självklara ideal. Positionen längst uppe i det högra hörnet av World Values Survey värderingskarta över världens länder visade sig inte bara ha akademiskt intresse, den hade även konkret betydelse i vardagen och för hur vi förväntar oss att samhället ska fungera.
Mycket av det som Ebba Busch talade om i Almedalen 2016 skulle därför de kommande åren bli självklarheter i svensk samhällsdebatt.
Däri ligger också den stora utmaningen för Kristdemokraterna när Ebba Busch nu firar 10 år som partiledare, och partiet återigen är parkerat under riksdagsspärren. Den konservatism som i april 2015 framstod som en attraktiv nischposition har förvandlats till en mittfåra befolkad av moderater, sverigedemokrater och socialdemokrater. Knappast någon höjer längre på ögonbrynen när politiker håller tal med svenska flaggor i bakgrunden. De flesta politiker är överens om att försvaret måste rustas, polisen stärkas och migrationspolitiken vara stram. Och nästan alla skulle på ett eller annat sätt instämma i tanken att Sverige är en kulturell och värderingsmässig gemenskap som är värd att försvara. Därmed kan man nog på goda grunder argumentera för att Ebba Busch varit det gångna decenniets viktigaste borgerliga politiker – såväl sakpolitiskt som ideologiskt.