DEBATT: Upp till bevis för kulturministern om public service

Förra måndagen (11/3) samlades Publicistklubben till debatt i en lokal i centrala Stockholm. Just denna kväll med en alldeles särskild gäst, nämligen Kultur- och demokratiminister Amanda Lind som frågades ut av föreningens ordförande, SVT-journalisten Anna Hedenmo. På dagordningen stod den svenska mediepolitiken och vad kulturministern kan göra för att ”värna journalistiken i tider av filterbubblor och misstro mot etablerade medier”.

Frågan är utan tvekan berättigad. Förtroendet för Public service har på kort tid sjunkit hos unga men också hos den grupp medborgare som definierar sig som ”klart till höger” politiskt. Med SVT och SR, som länge utgjort basen för en svensk offentlig debatt, ställer sig därför många frågan hur framtidens svenska nyhetslandskap kommer att se ut när allt fler söker sina nyheter någon annanstans. Samtidigt utmanas den traditionella mediesfären av alternativa medier, ofta med tveksamma politiska agendor.

Oavsett om kulturministern erkänner problemet eller inte bör seriösa mediechefer och makthavare i media göra det.

Under debatten med kulturministern gjorde Hedenmo ett försök att närma sig frågan om den bristande legitimiteten för public service. Skratt utbröt dock i den fullsatta salen när Hedenmo konstaterade att ”det finns ju en inte så liten grupp som menar att public service består bara av vänsterliberala flumnissar som röstar på Miljöpartiet…” Hedenmo skärpte därefter tonen demonstrativt: ”Egentligen är jag allvarlig.” Om en allt större grupp ifrågasätter legitimiteten hos public service, vad händer då? Kulturministern svarade att hon vill ”visa att vi menar allvar” i frågan om oberoendet.

Dock verkade kulturministern inte se någon grund för påståendet att det faktiskt finns en vänsterpolitisk slagsida inom public service, i linje med vad Näringslivets medieinstitut flera gånger har kunnat visa vad avser problemförmuleringar, såsom fallet med nyhetsrapporteringen om krisen i Venezuela, eller reportage med mannen på gatan. I stället sade Lind att hon ser att ”debatten” om just detta skulle vara ”farlig” för förtroendet för public service.

Ett annat sätt att se på saken är att det är den påvisat bristande opartiskheten i public service som är farlig för förtroendet, inte debatten om den. Om detta var kulturministern fåordig.

När jag under frågestunden frågade vad kulturministern vill göra konkret vad gäller det bristande förtroendet blev svaret att hon väntar på den parlamentariska kommitté som nu ska utreda public services opartiskhet i förhållande till grundlagarna. Kommittén tillsattes av Löfvenregeringen 14 juni 2018 och ska lämna sitt betänkande hösten 2020. Bland annat ska kommittén:

•       Analysera om public service-företagens oberoende är tillräckligt garanterat genom nuvarande reglering i grundlag och i vanlig lag,
•       Överväga om oberoendet annars kan och bör stärkas ytterligare genom ändringar i grundlag, och
•       Lämna de förslag till författningsändringar som kommittén anser är motiverade.

Utredningen är en konsekvens av den nya skattefinansieringen för public service, som regeringen menar ställer nya krav på bland annat opartiskhet och oberoende. I direktivet till utredarna nämns också hur saklighet och opartiskhet ska kunna garanteras på public services streamingtjänster, såsom Svt Play, vilka i dag inte innefattas av dessa krav. Det är utan tvekan ett steg i rätt riktning. Däremot skulle regeringen behöva gå längre än så om den verkligen tar frågan om saklighet och opartiskhet på allvar.

De borgerliga partierna hade kunnat ställa krav på en mer utrustad kontroll av partiskhet och saklighet innan de röstade för den nya finanseringsmodellen för public service.

Granskningsnämnden är i dag den instans dit medborgare kan vända sig om de har klagomål på bristande opartiskhet eller saklighet. Ett stort problem är dock att granskningsnämnden inte bedömer opartiskhet i public service över tid. I stället granskar den bara enskilda inslag, nämligen dem som allmänheten anmäler. Inte heller vill granskningsnämnden utreda det faktiska sakläget när den bedömer kravet om saklighet. I stället nöjer den sig med att bedöma motiveringarna som anmälare respektive SVT/SR/UR skriver till nämnden.

De borgerliga partierna hade kunnat ställa krav på en mer utrustad kontroll av partiskhet och saklighet innan de röstade för den nya finanseringsmodellen för public service, men valde att inte göra detta. Även utredningen lämnar mycket att önska. Till ordförande för kommittén har regeringen utsett justitierådet Henrik Jermsten, som tidigare varit ordförande i granskningsnämnden. Jermsten har tidigare deklarerat att ”det låter inte som en särskilt stimulerande uppgift” att granska saklighet mer ingående.

Det är inte alls säkert att granskningsnämnden som statlig instans är den bästa aktören för att granska opartiskhet och saklighet över tid. En annan lösning hade varit att delegera detta uppdrag till svenska universitet. Oavsett har medborgarna rätt att kräva en granskning av huruvida public servicebolagen faktiskt erbjuder den oberoende folkbildning de enligt lag ska tillhandahålla.

Fortfarande är det totala förtroendet för public service högt i Sverige, framför allt i jämförelse med andra europeiska länder. En undersökning visar att nittio procent av svenskarna har förtroende för SVT, jämfört med 73 procent av fransmännen för France 2 eller bara 57 procent av spanjorerna för Televisión Española (Pew Research 2018). Alla borgerliga partier vill ha kvar public service. Den negativa trenden är dock tydlig bland vissa grupper, och om inget görs för att reparera förtroendet och opartiskheten riskerar utvecklingen att fortsätta med ännu lägre förtroende som följd.

Oavsett om kulturministern erkänner problemet eller inte bör seriösa mediechefer och makthavare i media göra det. Även i framtiden kommer starka, fria och oberoende medier att utgöra hörnstenen i en saklig, balanserad och bildad nyhetsbevakning. Ska public service finnas kvar i framtiden bör man ta detta kärnuppdrag på största allvar.