DEBATT: Statlig naturvård på kredit
I jakten på nya reservat hinner Naturvårdsverket inte med att värna om de gamla. Samtidigt som skyddsambitionerna ständigt höjs och staten tar över alltmer kontroll från markägarna, förmår det offentliga inte ta hand om den mark det redan lagt under sig. Det är naturvård som bedrivs på kredit.
Genom 4 500 reservat och 8 000 andra skyddsområden har 5,2 miljoner hektar landareal ett formellt skydd i dag. Det motsvarar en yta som är lika stor som hela Värmland och Dalarna. Här har staten tagit över kontrollen från markägarna, och i stället för bräder och biobränsle ska här enbart produceras naturvård och friluftsliv.
Kostnaden för skyddet är uppemot tre miljarder kronor årligen. För att säkra kvaliteten ska de olika skyddsformerna underställas planer, mål, åtgärder och uppföljning. Det visar sig dock att staten, helt utan konsekvens, kan välja att inte uppfylla sina egna uppsatta mål.
2004 antog Naturvårdsverket ett program som hette ”Värna Vårda Visa”. Fokus låg på reservat och nationalparker och syftet var att ta fram mål och riktlinjer. 2011 kom en reviderad upplaga med 40 konkreta åtgärder. Med stöd av detta gjorde länsstyrelserna egna program och de innehåller hundratals punkter. De flesta av dem är både tydliga och konkreta, men när vi ställer frågor om uppföljningen så blir svaren i många fall mer svävande. Det visar sig att bristerna är många.
Gamla reservat har inaktuella skötselplaner. Det innebär att i de områden där det finns störst möjlighet att se hur naturvården fungerat, där saknas aktuella mål och medel. I många fall har man inte ens haft möjlighet att markera ut alla de äldre reservatens gränser.
Friluftslivets intressen är också en stor utmaning. Här sker stenhård prioritering och i flera län får friluftsanläggningar monteras ner eftersom de inte kan rustas i den takt som de slits ner.
I jakt efter nya reservat hinns gamla inte med.
Det för naturvården kanske allvarligaste, är bristen är på skötsel och uppföljning. Åtgärdsberget är högt, framför allt i de marker där det krävs en aktiv hand för att behålla natur- och kulturvärdena – exempelvis skötsel av skyddad odlingsmark. Samtidigt släpar uppföljningen efter. Blygsamma 5 procent av budgeten ska gå till att följa upp naturvärdena i reservaten, men inventeringarna är ofta gamla och man vet därför inte om skyddet gett den livskraft för arterna som utlovats.
Den här bilden förstärks av Naturvårdsverkets egen rapport från 2016. Där vittnar frustrerade handläggare om resursbrist, personalbrist, avsaknad av tydliga mål och prioriteringar. I jakt efter nya reservat hinns gamla inte med och vad som blir gjort bygger mer på enskilda tjänstemäns eget engagemang – än på en utmejslad strategi.
Det finns ingen gemensam uppföljning av hur länen klarat av att uppfylla de 40 nationella och de hundratals regionala målen. Det enda som nämns är att dagens skötsel av skyddad natur har ett underskott på runt 100 miljoner kronor om året. Detta hindrar dock inte staten från att höja ambitionsnivån för att skydda ännu större ytor.
Till detta måste vi foga de berättelser från markägare som efter generationer av brukande fått sin mark inlöst. De vittnar om hur områdena förfaller och blivit ogästvänliga skogar där skadeinsekter frodas.
Sett till hela skogslandskapet ser det dock bättre ut. Sverige började föra officiell statistik över skogen redan 1923. Ett tjugotal år tidigare hade vi fått den första lagstiftningen som skulle säkra återväxten i de då sönderhuggna skogarna. Vi har lärt oss mycket på 100 år. I dag har vi dubbelt så mycket skog som då och effekten av den senaste skogsvårdslagen från mitten av 1990-talet, har varit positiv. Sammantaget med skogsbranschens egen certifiering gör detta att drygt 25 procent av skogsmarken är tagen ur produktion och flera för den biologiska mångfalden viktiga kurvor pekar åt rätt håll: Tillväxten är högre än avverkningen, volymen död ved ökar kraftigt, samt arealen gammal skog och andelen grova lövträd.
Den vanlige medborgaren eller företagaren kan ju aldrig skylla på tids- eller resursbrist när regler inte efterlevs. Det är en princip som borde gälla även för staten.
Utvecklingen för den biologiska mångfalden är fortsatt stabil. I Artdatabankens rödlista bedöms vart femte år arternas status. Listan använder sig av ett index som beskriver i vilken omfattning arter är hotade. I genomsnitt är detta index fullständigt oförändrat sedan år 2000 när listan kom första gången. Det pågår alltså ingen nettoförlust av arter i Sverige.
Statens makt i naturvården är stor. Den som blivit föremål för reservatsbildning, eller fått andra inskränkningar på sin mark, har små möjligheter att stoppa processen. Därför finns skyddet för äganderätten inskrivet i grundlagen. Där görs det klart att det krävs ett ”angeläget allmänt intresse” för att staten ska kunna tvinga sig till annans mark. Intrånget ska kompenseras med en ersättning. Men är detta kriterium verkligen uppfyllt när staten uppenbarligen inte klarar av att leva upp till sina åtaganden?
De stora bristerna skadar trovärdigheten för hela naturvårdspolitiken. Den vanlige medborgaren eller företagaren kan ju aldrig skylla på tids- eller resursbrist när regler inte efterlevs. Det är en princip som borde gälla även för staten.
Det sänder också märkliga signaler att de skogsägare som sköter sin skog så att arterna gynnas, ”belönas” genom att bli fråntagen sin egendom. Den här utvecklingen borde oroa betydligt fler än bara landets privata skogsägare.