DEBATT: Skrota byggsubventionerna

Den svenska bostadskrisen galopperar, med närmare en miljon personer i de tre storstadsregionernas bostadsköer och 213 000 unga som ofrivilligt bor kvar hos sina föräldrar. På senare år har fler bostäder byggts – men långt ifrån tillräckligt många, och framför allt för helt fel grupper. De som mest behöver bostäder, unga och nyanlända, står fortfarande långt ifrån marknaden. Reformer som genomförts har i värsta fall varit rent kontraproduktiva.

Ett sådant exempel är byggsubventionerna, ett statligt investeringsstöd som infördes 2016 för hyres- och studentbostäder i områden med befolkningstillväxt och bostadsbrist. Även kommuner som inte har befolkningstillväxt får stöd, om det finns brist på en viss typ av bostäder och behovet ”inte kan tillgodoses på annat sätt”. Hyrorna i de bostäder som byggs är reglerade, och ska enligt regelverket vara ”rimliga”.

Regeringen ansåg det säkert vara en snilleblixt. Varför inte injicera pengar direkt i bolag som bygger bostäder som behövs? Det bör vara något som inför väljarna kan paketeras som både handlingskraftigt och oförargligt. Många fastighetsbolag har därtill givetvis applåderat reformen, som för dem innebär pengar rakt ner i fickan.

De flesta andra är dock skeptiska till ett stöd som är så brett och har ett så oklart syfte. Det är snedvridande på sämsta tänkbara sätt: stödet per kvadratmeter ökar ju högre produktionskostnaden är, och dyrare bostäder premieras således. Om byggnationen är tillräckligt billig och effektiv får man inget stöd alls. Till saken hör att stödet faktiskt knappt använts – vilket ledde till att regeringen 2018 breddade och höjde det ytterligare.

Om byggnationen är tillräckligt billig och effektiv får man inget stöd alls.

Ett annat delikat problem är att stödet med största sannolikhet inte är lagligt. EU har en gedigen konkurrenslagstiftning, där statliga stöd till bolag är hårt reglerade. Vid införandet av bidraget använde regeringen en undantagsartikel där man bara behöver underrätta EU-kommissionen om ett stöd, och inte, som huvudregeln kräver, på förhand ansöka om tillstånd att införa det.

För att ta sig igenom nålsögat hävdades att bidraget utgjorde ett så kallat stöd till lokal infrastruktur, trots att det sannolikt inte lever upp till de villkor som ställs för att kunna godkännas som sådant. Exempelvis måste det pris som tas ut för ”infrastrukturen” motsvara marknadspriset, något som inte är fallet för de hyror som tas ut i sista ledet – Sverige har som bekant reglerad hyressättning.

Regeringen har nu anmälts till EU-kommissionen av bostadsbolag som bygger billiga studentbostäder, och som riskerar att gå omkull för att de helt enkelt inte är tillräckligt ineffektiva för att omfattas av stödet. Detta, alltså, trots att mycket få bolag ens har sökt det.

Intressant är också att i utredningen inför reformens införande nämndes den EU-rättsliga problematiken i en enda svepande mening, där det konstaterades just att en förhandsanmälan enligt huvudregeln skulle komma att krävas. Utredningen har kritiserats av bland andra Regelrådet för den bristfälliga analysen av stödets legalitet, och det faktum att regeringen ignorerade den korta slutsats som utredningen ändå nådde är nästan komiskt. I svaret på en fråga från riksdagens civilutskott om hur regeringen resonerat kring problematiken hänvisade dåvarande bostadsminister Peter Eriksson till Boverket och länsstyrelserna, vilka handlägger stödet i praktiken. Det bästa ansvaret är som bekant det som är någon annans.

EU-kommissionens utredning fortgår, och det återstår att se vad följderna blir. Noteras kan att det impopulära stödet lyckades ta sig in bland de 73 punkter som den nya regeringen förhandlat fram med Centerpartiet och Liberalerna, om än med uppmaningen att reformera det. Det vore rimligt att tänka om i detta – både för konkurrensen, Sveriges anseende i EU och för den pågående bostadskris som kräver riktiga reformer. Dessa skattepengar kan användas till annat.