DEBATT: Signalfel i demokratin

Det finns hos många utomstående betraktare ett ökat intryck av tafflighet över delar av den offentliga verksamheten, kombinerat med hög professionalism i andra delar. Tågförseningar och förväntningar om ännu snabbare snabbtåg – oskicklighet och professionalism – förekommer samtidigt på till synes fler områden än tidigare.

Den kände statsvetaren Seymour Martin Lipset (1922–2006) sammanfattade vad som krävs för att demokratin i ett land ska bestå i begreppen effektivitet och legitimitet. Om den statliga och kommunala förvaltningen inte gör det som beslutats av de politiskt valda, eller gör det dåligt, då spelar det i längden mindre roll om valdeltagandet är högt och väljarna är välinformerade. Väljarna börjar misströsta om systemet. Därför är ökade tecken på dysfunktion i den offentliga sektorn i Sverige inte bara ett administrativt problem utan ett allvarligt demokratiskt problem.

Utvisningar av högkvalificerad arbetskraft på grund av bisarrt rigida regeltolkningar är ett återkommande exempel. En minister med ledarskap skulle med ett pennstreck omedelbart ändra på uppdykande tafflighet.

Ämbetsverken ska styra, inte ministrar, enligt svensk lag. Praxis är att ibland tycks ingen styra, ibland båda. All offentlig makt utgår från folket, säger grundlagen. Men har det blivit signalfel någonstans?

Ämbetsverken ska styra, inte ministrar, enligt svensk lag. Praxis är att ibland tycks ingen styra, ibland båda.

Ett annat exempel, från slutet av november, är hur stora delar av den offentliga infrastrukturen är dåligt skyddade för it-attacker. Det är en häpnadsväckande nonchalans och inkompetens som ett ämbetsmannaansvar av gamla stammen på ett tidigt stadium skulle ha förhindrat. Det hade räckt att någon ämbetsman då först tagit tag i detta, så hade en hälsosam kedjereaktion startat, om inte annat i ämbetsmannakårens egenintresse. I stället kom offentligt debattfokus att hamna på huruvida ämbetsmän ska kallas män eller till synes mer könsneutralt ämbetspersoner.

Ämbetsmannaansvaret, det straffrättsliga ansvaret för offentligt anställda, avskaffades redan 1976. Det statliga utredningsväsendet förefaller därtill ha minskat i betydelse, utom möjligen som en metod att försena en frågas lösning. Remissförfarandet tycks också ha skrumpnat i motsvarande mån.

Till det ska läggas en annan nedgång i professionalism i den statliga beslutsprocessen och ämbetsutövandet. Myndigheterna har alltmer tappat sina styrelser och av staten fått insynsråd, med generaldirektören som ordförande och med kollegor, andra generaldirektörer, som en stor andel av övriga ledamöter. En slags Generaldirektörernas löneutfyllande klubbnätverk.

Ibland faller enskilda individer mellan paragraferna, ett oförutsett moment 22 inträffar. Gällande lagar och regler kan inte omtolkas eller ändras i brådrasket, och även om så vore fallet kan det i princip inte ske retroaktivt. Det finns ofta goda skäl för det – men inte alltid. Därför borde staten inrätta ett organ, en rättelsemyndighet, med egen budget och beslutsbefogenhet, med kompetenta och respekterade medborgare som beslutsfattare, som ges möjlighet att temporärt rätta till uppenbart orimliga och felaktiga beslut, som drabbat enskilda individer. Årliga eller kvartalsvisa rapporter med förslag till aktualiserade lagändringar ska avges.

En slags Generaldirektörernas löneutfyllande klubbnätverk.

En konstitutionell variant skulle kunna vara att grundlagsfästa denna möjlighet, men att den i varje enskilt fall skulle kunna verkställas först efter det att regeringen givit sitt tillstånd. Ett beslut skulle inte vara prejudicerande utan enbart hindra eller upphäva en uppenbar oförrätt, till dess en ny lagstiftning i sedvanlig ordning kunnat övervägas och eventuellt träda i kraft.

Om staten inte skulle inrätta en rättelsemyndighet, är ett alternativ att den samlade företagsamheten, eller några företag eller enskilda kapitalstarka eller organisationer, beslutar sig för att inrätta ett sådant organ. Ett privat sådant har visserligen inte makt att ändra myndighetsbeslut, men det skulle kunna mildra de ekonomiska konsekvenserna för den eller de drabbade och det kan avge rapporter om sin verksamhet, som borde kunna påverka allmänna opinionen och beslutsfattare till att senare rätta till felaktigheter.

Sammanfattningsvis: Effektivitet och legitimitet bör eftersträvas. Tafflighet ska inte tolereras, inte främst för att det är administrativt onödigt, utan därför att enskilda kan drabbas oavsiktligt av beslut. Det gäller beslut som formellt har fattats på laglig och demokratisk grund – men utan tillräcklig verklighetsförankring och fantasi.

En sådan bättre styrsel över den offentliga verksamheten skulle även förstärka folkstyret, som är det bästa vi har för gemensamma angelägenheter.