DEBATT: Polisens brutalitet hotar fotbollens framtid
Under våren har polisen blivit alltmer våldsam i sina interaktioner med svenska fotbollssupportrar. Syftet är att skapa en tryggare fotbollsupplevelse, men den ökade brutaliteten är kontraproduktiv och riskerar att helt ta död på svensk fotbollskultur, skriver Henrik Dalgard.
I söndags drabbade AIK och Hammarby samman på Friends Arena. Stockholmsderbyn brukar generellt präglas av vackra tifon, fullsatta läktare och ett tryck som få andra matcher runt om i Europa kan mäta sig med. I söndags dånade dock tystnaden ut över arenan under de första 10 minuterna av matchen. Tystnaden var en protest, organiserad av både AIK och Hammarbys samlade supporterskara för att uppmärksamma de ökade tvångsåtgärder som svensk polis valt att använda på svenska fotbollsarenor.
Tvångsåtgärderna är i enlighet med den så kallade villkorstrappa som polisens nationella idrottsråd nyligen fattat beslut om. Idén är att polisens åtgärder ska bli mer och mer långtgående om arrangörer inte lyckas upprätthålla ordning i samband med fotbollsmatcher. Den senaste tiden har visitationerna som genomförs utanför arenorna blivit alltmer påträngande. En film visar en supporter som tvingas ta av sig allt utom underkläderna för att visa att att han inte försöker ta med illegalt innehåll in på arenan. Andra filmer har visat poliser som med batonger slagit i ryggar och hotat med brutna fingrar om deras order inte efterföljs. Korta filmer på poliser, som sprids i sociala medier, visar sällan hela händelseförlopp och sitter sällan inne med hela sanningen. Däremot visar dessa filmer med vilken brutalitet som rättsväsendet i dag agerar mot svenska fotbollssupportrar.
Om det hade varit slagsmål och huliganbaserad verksamhet som ansågs vara hotet mot ordningen under fotbollsmatcher skulle dessa åtgärder kanske ha kunnat betraktas som legitima. Så är det dock inte. Brutaliteten syftar till att försöka utradera något så harmlöst som bengaliska eldar från Sveriges fotbollsarenor.
Det största problemet med åtgärderna är att polisen ger sig in i en kontext den varken förstår eller behärskar. Den svenska sociologen Hans Zetterberg är känd för sina teorier om samhällets olika beståndsdelar. Zetterberg beskrev hur samhället består av olika sfärer – sfärer som drivs av sin egen logik, sina egna interna regler och förhållningssätt. Fotbollen är just en sådan sfär. Den har sin egen logik och sina egna interna regler. Att polisen försöker implementera sin egen logik och sin egen definition av vad ”ordning” är på svenska fotbollsläktare, leder till konsekvenser som blir direkt kontraproduktiva.
De utökade tvångsåtgärderna riskerar att ta död på den supporterkultur som gör svensk fotboll så fantastisk. På en del arenor har flaggor förbjudits och runt om i landet tvingas arrangörer dra ner på platserna på ståplatssektionerna där de mest hängivna supportrarna står. Nu hotar polisen med att nästa steg i villkorstrappan blir att vissa matcher kan komma att spelas inför helt tomma läktare.
Just den supporterkultur som riskerar att försvinna, är i själva verket en del av lösningen för att skapa en tryggare fotbollsupplevelse. Historiskt har supporterföreningar och polisen framgångsrikt jobbat tillsammans för att kunna garantera tryggheten vid fotbollsarenor runt om i landet. Genom att använda sig av den kunskap och det inflytande som supporterföreningarna har lyckades polisen minska de problem som länge omgärdat allsvensk fotboll. Att polisen i dag helt har bytt spår och utövar oproportionerligt våld gör att klyftan mellan supportrarna och polisen återigen har växt. Det framgångsrika samarbetet är nu näst intill bortblåst.
Allsvensk fotboll är med sin supporterkultur som sagt helt fantastisk, men den har också sina problem i form av våld och huliganverksamhet. Lösningen på dessa problem ligger dock inte i att attackera det som gör svensk fotboll fantastisk. Lösningen ligger i det som en gång fungerade så bra – i samarbetet mellan polisen och fotbollens supportrar.